Mera vabruari...

...men nu är den månaden snart slut och kanske försvinner barnens feber då som i ett trollslag? O hade lite feber måndag och tisdag och H fick också lite feber i tisdags eftermiddag. Båda var sen ganska pigga i onsdags och igår, förutom O:s envisa hosta och rinnande näsor, men vid 23-tiden igår kväll vaknade H med rosiga kinder och hög feber så det fick bli en Ipren då och sedan ytterligare en direkt imorse och en i eftermiddags. Hon är ganska påverkad och matt så vi har bara myst och tittat på film och pysslat hela dagen. Jag är inte heller på topp så det var nästan bara skönt att vabba idag. Skönt att de höll sig friska när jag hade en av mina mest intensiva perioder, det var likadant förra året - väluppfostrade barn! Nu är det lite lugnare på jobbat och då är det inte lika stressande om jag måste vara hemma.

I måndags hade jag inget annat val än att ställa in drygt 11 timmars jobb på måndagen och även halva tisdagen. J meddelade på måndagen att hans flyg var försenat och att han hade blivit tvungen att boka om. Istället för kl 7 på morgonen skulle han landa kl 13 i Köpenhamn och det innebar att jag även skulle bara tvungen att vabba hela tisdagen, vilket jag inte hade räknat med. Precis när jag skulle gå och lägga mig kom det ett sms att han hade lyckats boka om så att han kunde flyga direkt från Washington till Köpenhamn istället för att behöva mellanlanda i London. Dessutom skulle han få lämna Washington två timmar tidigare än planerat och som ursäkt för att den som bokade om honom i St Louis hade strulat till det, fick han en Economy Plus-plats. Vi hann knappt vakna i tisdags morse förrän det kom ett sms att han hade landat på Kastrup kvart i 7. En timme senare var han hemma och jag kunde ge mig iväg och i alla fall jobba halva dagen. Hela gick inte eftersom jag ändå hade avbokat det ena uppdraget och dessutom var han ganska jetlaggad och behövde sova lite...

Helgen blir lugn för att kurera oss och jag räknar med att jag får vara hemma i början av bästa vecka också. J åker iväg till Norrland på måndag med sitt nya jobb och blir borta till nästa lördag så det blir ytterligare en vecka på egen hand för mig och barnen. Vi börjar ju delvis ett nytt liv nu när J byter jobb, det blir inte alls lika flexibelt som tidigare förmodligen och barnen får vara lite längre på dagis vissa dagar. Vi kanske även får använda oss lite mer av farmor och farfars hjälp någon eftermiddag för att få ihop det. Det är dock inte så långt till sommarlovet - fem veckor till påsklovet, nej, vänta, denna veckan har ju flugit förbi redan, således fyra veckor till påsklovet och efter det rullar veckorna på med diverse andra kortare ledigheter. Och det är ljust på morgnarna och inte mörkt förrän en stunde efter 18 på kvällarna - bara en sån sak! Våren är på väg hoppas vi, idag och igår har det varit sol och över fem grader, fantastiskt! Älskar våren och ska ta vara på varenda liten minut som solen värmer!

Vabruari även hos oss

Igår tog vi det lugnt med lite bad på förmiddagen innan vi åkte till McDonalds för lunch och sedan inom en nyöppnad lågprisaffär för att köpa godis och chips inför kvällen. Priser i klass med Ullared och bara kända märken så där blir det kanske fler besök för att köpa hygienartiklar, fotoramar, leksaker mm. Barnen sov middag, jag vilade lite och passade på att prata med J på FaceTime. Fantastiskt med den tekniska utvecklingen egentligen - när jag var au pair 1993/94 (det är ju faktiskt bara drygt tjugo år sedan) var dagens höjdpunkt när brevbäraren kom med brev hemifrån. Jag hade två trogna brevvänner i mina äldsta barndomsvänner - de skrev i princip varje vecka och svarade direkt när de fick svar av mig. Jag svarade direkt på alla brev, i hopp om att snabbt få svar tillbaka och det fick jag av de flesta men det var just T och J som var lite snabbare än de andra, vilket uppskattades mycket. Mamma skrev också cirka en gång i veckan och veckans höjdpunkt var tisdagsförmiddagar då pappa ringde, alltid från sitt jobb eftersom utlandssamtal var relativt dyrt. Med mamma pratade jag därför bara några enstaka gånger under min tid borta. Kanske även säger en del om vem jag stod närmast i och för sig... Nu är det ju ingen sport att vistas utomlands en längre tid eftersom tekniken gör att vi ändå kan vara så nära. Annat var det på min tid, känner jag att jag tänker, och känner mig samtidigt väldigt gammal!

På eftermiddagen åkte vi ner till mormor och hälsade på en stund innan vi fortsatte till min syster med familj för att äta middag där. De har köpt en fantastisk maskin, en sous vide, som man tillagar mat i och kött, i detta fall oxfilé, blir helt underbart mört och gott. Barnen lekte och vi såg Melodifestivalen. O hostade men var annars pigg så därför blev jag lite förvånad när natten blev en av de jobbigaste på länge.

Vi kom hem vid 23.30 och då vaknade båda barnen till efter att ha somnat i bilen. O hostade en del fram till ca 00.30 och väckte mig sedan igen 01.40 och ville ha hostmedicin. Han hade då även feber och hade kissat i blöjan (har annars varit helt torr alla nätter sedan han slutade med blöja dagtid) så det blev blöjbyte, Ipren, hostmedicin och en vattenmugg i sängen (vi har behållt ett par pipmuggar som är bra att ha när barnen är sjuka). Åtgärderna hjälpte dock föga - han hostade konstant till 04.20 och somnade sedan ett par timmar för att vakna sin vanliga tid 06.20... Under de två korta perioder av natten som han som vaknade H båda gångerna och hade gått upp ur sängen och yrade runt. Inte mycket sammanhängande sömn för den ensamma mamman.

Under dagen har vi därför bara tagit det lugnt hemma och O har fortsatt hosta och även haft lite feber och en rinnande näsa. Vi gick till stallet en stund och barnen fick rida på lilla M medan jag hade en träning. Världens snällaste häst ställde upp som barnvakt och barnen red runt själva och travade till och med lite på slutet. Så särskilt lång middagsvila blev det inte eftersom O hostade nästan hela tiden, trots mer hostmedicin.

En lugn och mysig dag och det är väldigt skönt att inte behöva till hänsyn till L dagar som denna. Imorgon blir det vab eftersom farmor ska opereras för njursten och mormor, som skulle ha passat barnen på kvällen när jag jobbar, också är sjuk. På tisdag kommer J hem på förmiddagen om allt går som det ska så då kan jag förhoppningsvis jobba litegrann.

En skön lovdag

Vi har haft ännu en bra dag, jag och barnen. Jag älskar vår lilla L men det är verkligen skönt att inte behöva ta hänsyn till henne nu är J är borta. Hon har det bra hos farmor och farfar och vi får ett mer flexibelt liv. Idag utnyttjade vi möjligheten att vara borta en större del av dagen utan minsta stress, väldigt skönt! Vi tog det lite lugnt på förmiddagen eftersom barnen uppskattar detta nästan mest av allt. De kan se lite barnprogram, leka, skrota runt och bara vara. O övade på att ta på sig kläderna själv och fixade strumporna på egen hand idag, precis som igår. Byxorna har han ju klarat länge så nu är det bara tröjan kvar men han får lite panik när den inte går över huvudet direkt så det lär ta ett tag.

Strax innan 11 åkte vi mot Vellingeblomman och tittade på deras påskutställning - note to self: inventera förrådet innan vi åker dit så att jag vet vad som redan finns hemma i pyntväg. Det är lätt att handla en massa saker där och det blev helt säkert något som inte behövdes. Vi mötte upp min syster och småkusinerna där och åt lunch tillsammans. Vi var förvånade över hur ledigt det var i affären trots sportlov och fredag då dessutom många barn med små syskon inte är på förskolan. När vi kom till restaurangen förstod vi varför - det var ju där alla var... Låång kö för att få lite mat - med betoning på lite, snålare portion thaigryta med ris får man leta efter. Barnen åt pannkakor och var nöjda i alla fall. Jag insåg att jag aldrig skulle hinna hela vägen hem och samtidigt lyckas hålla O vaken så därför bestämde jag mig för att åka till Emporia och låta barnen sova i vagnen där. O somnade direkt när vagnen började rulla och H och A som inte skulle sova, tröttnade ganska snabbt på att gå, satte sig i respektive vagn - och somnade båda två... Men då bestämde de i alla fall själva!

Det blev en dyr runda... På Vellingeblomman blir det alltid dyrt och nu köpte jag dessutom lite vårkläder till H, en vinterjacka på halva reapriset till O inför nästa år, jeans och linne till mig, två skjortor till J, fina kläder från The Flagship Company som hade en tillfällig outlet med löjligt låga priser till H och till sist en skjorta som O valde själv på H&M. När han visar intresse för att shoppa kläder gäller det att hänga på! Så nöjd och stolt och jag hade inte hjärta att berätta att skjortan inte fanns i hans storlek och att den vi köpte i stl 110 kanske är lite för stor ett tag till...

Om allt går som det ska och om inte O är sjuk imorgon (kändes lite varm nu ikväll och var inte helt i stöt) ska vi träffa kusinerna ytterligare en dag och bjudas på middag hemma hos dem för att umgås och självklart se Melodifestivalen. H har trallat på Magnus Carlssons "Möt mig i Gamla stan" till och från under dagen och O är inte sen att hänga på även om han inte alls förstår vad han sjunger eller varför H sjunger just denna låt.

Till sist - jag tror att jag älskar mina barn så att det nästan gör ont. Fina, fina H och O - de bästa barnen som finns i hela världen. Jag är väldigt stolt och tacksam över att få vara mamma till dessa två fantastiska underverk (även om de ibland kan driva mig till vansinne men det är snabbt övergående som tur är).

En dag i harmoni

Kanske blir jag en bättre mamma av att läsa om hur svårt många familjer har det när det finns ett allvarligt sjukt barn i familjen. Det är ju egentligen sorgligt att det skulle vara så, att det ska behövas. Hur som helst har jag och barnen haft en mysig dag utan de utbrott och de bråk som blivit vardag under den senaste tiden. Våra barn mår alltid bättre när vi är lediga och kanske som bäst när vi är lediga många dagar i följd.

Idag började jag dagen med att baka bullar för att sedan kunna göra semlor. Barnen hjälpte till och varvade hjälpen med morgonprogrammen på Barnkanalen. Medan bullarna jäste joggade jag en snabb runda på mindre en 10 minuter med L medan barnen såg TV. Inte idealiskt men jag litar fullständigt på dem och jag joggade bara ute på gångbanan där barnen kan se mig och jag dem om det skulle vara något. Lite styrkeövningar på mattan när jag kom in och sedan, när bullarna var färdiggräddade, en rask promenad till torget där ridskolan skulle ha gratis ponnyridning för alla sportlovslediga barn. Förfasade mig som vanligt över ouppfostrade barn i förskole- och lågstadieåldern med menlösa pedagoger som verkligen inte har koll - och dessutom har barnen noll respekt för dem. Tragiskt! Om jag hade varit pedagog hade jag, innan jag gick iväg med en grupp barn för en aktivitet där djur är inblandade, pratat med barnen om hur man beter sig och definitivt inte låtit de barn som inte visade respekt för djuren och de andra barnen, rida. Att se vuxna som arbetar med barn inte ha någon som helst koll på läget och att se barnens bristande respekt för vuxna, gör mig allvarligt oroad.

Efter en lika rask promenad hem, dessutom i motvind, åt vi lunch och läste lite innan barnen sov middag. När de hade vaknat fikade vi på våra semlor, gjorde oss i ordning, gick en liten runda med L, som sedan hämtades av farmor och farfar, och åkte därefter till Ikea för att dels äta middag och dels fixa en del saker till våra badrum. Barnen skötte sig exemplariskt och var på gott humör hela tiden trots att jag ville titta på sådant som de egentligen tycker är tråkigt. Jag köpte en del småsaker för att förbättra badrummet på ovanvåningen och en handukshängare och en pall med förvaring till badrummet på nedanvåningen. När vi kom hem åkte så skötbordet ut efter nästan sex år och den händiga mamman skruvade ihop de nya möblerna så att allt blev klart. Inte helt nöjd men det finns inte så många alternativ eftersom vi har så litet badrum så jag tror att det blev ungefär då bra som det kan bli. Återstår att se om J gillar det... Nu är nästa projekt hallen och korridoren - måste verkligen ta tag i detta så att det är klart innan påsk och H:s födelsedag. Jag jobbar ju nästan heltid just nu och det är roligt när lönespecifikationen kommer men mindre roligt eftersom jag inte hinner fixa alla de där småärendena som jag kunde göra innan. I-landsproblem, absolut - det stör mig nu när jag läser vad jag skriver att jag ens klagar över detta. Vi är friska, vi kan jobba, vi kan renovera, vi kan åka till affärer och handla det vi behöver - det kan inte prinsessan Louise af Ekerö och hennes familj...

De värsta av tankar

Det är inte så bra när jag är själv hemma på kvällarna, när barnen har lagt sig. Det är definitivt inte bra att mina två dygn på egen hand sammanföll med J:s USA-resa. Jag, som skulle plugga socialrätt, som skulle sortera och beställa foton, skulle fixa en del jobb som blivit liggande - jag läser cancerbloggar. Fråga mig inte varför jag gör det, det är mer än plågsamt. J tycker att det är helt galet - varför läsa om andras olycka, om sjukdom och ibland om död när man kan välja att låta bli? Jag har inget bra svar på den frågan. Ändå fortsätter jag att läsa. Fastän det får mig att tänka de värsta av tankar.

En klok person sa en gång att man inte ska oroa sig för framtiden eftersom mer än 90 procent av det man oroar sig för, ändå aldrig kommer att inträffa och även om resterande tio procent oro mot förmodan skulle vara befogad, så kan man inte påverka vad som händer. Det är helt galet att oroa sig så mycket för cancer som jag gör. Jag känner nog bara en som är snäppet värre och det är min syster... Jag är livrädd att jag själv ska drabbas, att J ska drabbas, att någon av mina närmaste ska drabbas men framför allt, och jag vågar knappt tänka tanken, att något av mina barn ska drabbas. Just nu läser jag en blogg om en liten flicka som kämpar mot leukemi och det går inte att ta in. Varje dag när jag lämnar O på dagis påminns jag om att barn faktiskt får cancer. En jämnårig flicka kämpar sedan ett drygt år tillbaka mot leukemi. Runt om i landet, i världen finns det så många barn som kämpar, inte bara mot cancer utan även många andra sjukdomar. Jag läser även en blogg om en familj där pappan nu kämpar sin sista strid i en kamp mot cancern som han aldrig kommer att vinna. Han kommer att lämna efter sig sin fru och två små barn. Livet är så fruktansvärt orättvist för vissa och man ska vara så tacksam så länge man själv och alla i ens omgivning mår bra.

Kanske är svaret på J:s fråga om varför jag läser cancerbloggar, att jag helt enkelt vill få perspektiv på vårt vardagliga, fantastiska liv. Jag påminns genom läsningen om hur fantastiskt bra vi har det, om hur enkelt vårt liv är, om turen att vi har två friska barn och att vi själva är friska. Jag behöver detta mitt i all jobbstress, allt vardagspusslande, vabbande, alla syskonbråk, allt gnäll, alla barnens utbrott. Jag behöver påminna mig själv om vad som egentligen är viktigt. Jag behöver kanske även en bekräftelse på att jag inte var konstig eller annorlunda i sorgen efter min pappa - att förlora en nära anhörig i cancer är fruktansvärt, att få cancer är självklart ännu värre. Den som inte själv har gått igenom en cancersjukdom eller stått bredvid en älskad person som har drabbats, kan nog aldrig förstå. Kanske är det därför jag läser, för att dela detta fruktansvärda med andra människor. Kanske blir det minimalt lite lättare att bära min sorg och saknad när jag vet att jag inte är ensam. Egentligen borde det kanske bli tyngre ju fler fall jag läser om och det blir det naturligtvis på ett sätt men samtidigt finns det också så mycket glädje och hopp i denna läsning. Det är inte bara elände och död, många blir faktiskt friska också.

Jag försöker verkligen att inte oroa mig varken för egen del eller för barnens eftersom det ligger helt utom min kontroll om cancermonstret flyttar in i en kropp eller inte. Jag försöker ta vara på mig själv; jag motionerar regelbundet, jag äter ganska sunt (för mycket socker, vitt mjöl och kakor men inga enorma mängder), jag dricker ytterst måttligt, jag har aldrig någonsin rökt eller använt droger - jag kan inte göra så mycket mer. Min pappa som var en riktig renlevnadsmänniska och drabbades ändå så någon rättvisa finns inte när cancern slår till. Någonstans inom mig är jag inställd på att jag en gång kommer att drabbas men jag hoppas, hoppas att det dröjer ett tag tills dess. Jag vill så gärna se mina barn växa upp, jag vill njuta av den familj som jag har kämpat så hårt för att kunna få, jag önskar så att jag får bli gammal med J och bli världens bästa svärmor/mormor/farmor. Och om det inte skulle bli så, vet jag att min pappa väntar på mig men jag är helt säker på att han inte vill att jag kommer ännu - han väntar nog gärna många år till...

Tankar i soffan

Hemma igen och allt är som vanligt, precis som det ska vara. Barnen mötte mig med kramar och hade  saknat mig. Efter lite bråk och tjafs dememellan kände jag att det inte hade varit fel med ännu en hotellnatt... 😉

Många timmar på tåg fick mig att lova mig själv att om jag ska åt samma håll någon mer gång så blir det nog med flyg till Arlanda och tåg vidare därifrån. Mellan Gävle och Stockholm var allt frid och fröjd, åkte framlänges på bekvämt tåg i 1,5 timmar. Stockholm - Lund med X2000, drygt fyra timmar, baklänges blev inte alls lika bra trots åksjuketuggummin. Dessutom hade jag en granne mellan huvudstaden och Linköping som snöt sig konstant och hostade och nös om vartannat hela tiden så det känns som bäddat för en förkylning. Vid Alvesta bjöds det också på lite kräk två säten framför mig - håller tummarna för att barnet bara var åksjukt och att det inte är något smittsamt. Sätter mitt hopp till mitt immunförsvar!

Det är redan tomt utan J. Annars brukar jag tycka att det kan vara skönt med någon kväll för mig själv men nu har jag haft två sådana och är egentligen inte i behov av fler även om det nu ofrivilligt blir sju till. Läste ett inlägg på Facebook om en kompis vän som precis förlorade sin lilla dotter i vecka 25. Då vandrar tankarna till vårt barn, som aldrig kom till oss. Vårt lilla liv som blev till på vår bröllopsresa och var beräknad till den 7 maj - på dagen nio månader efter vårt bröllop. Allting enligt boken så långt men på vägen gick något väldigt fel. Redan i vecka 12, när vi nästan hade andats ut och blåst faran över, när jag bara väntade på att illamåendet skulle försvinna, bara några få dagar innan KUB-testet då vi skulle få se vårt andra mirakel för första gången. Då kom blödningen som gjorde att vi åkte in till KK direkt. Glömmer aldrig ultraljudet och läkarens "tyvärr...". Glömmer aldrig tomheten, besvikelsen, sorgen efter ett litet liv som inte blev. Varje vår har jag tänkt på H:s lilla syster som inte kom till oss. Jag är nämligen helt övertygad om att det var en liten flicka eftersom jag mådde exakt likadant som när jag väntade H och sedan mådde helt annorlunda när O bodde i min mage. Jag tänker alltid på mitt ofödda barn med blandade känslor. En stor sorg över det liv som släcktes så tidigt men ändå en glädje över att vi sedan fick O. Om vårt andra barn hade fötts hade vi aldrig haft O eftersom vi bara ville ha två barn. Kanske finns det en mening med allt?

Jag vet att det är bra för mig att bara ensam med mina tankar. Jag behöver tänka dem även om de är jobbiga. Jag behöver bearbeta lite i taget och öva mig på att tänka mina lite mörkare tankar utan att må dåligt någon längre tid. Jag behöver tänka på sådant som har varit utan att fastna i ett grubblande som inte alltid är helt sunt. Jag behöver lätta lite på ventilen ibland och gråta ostört. Jag vet att detta får mig att må bättre i längden men det tar mycket kraft och energi på vägen. Nu ser jag fram emot tre dagars kompledigt - det är jag värd!

Tankar på ett hotellrum

Det händer ju verkligen inte särskilt ofta numera - att jag är ensam. Förr hade jag många stunder för mig själv, fler än jag ville ha. Nu kan jag ibland se fram emot att bara få vara själv och det är jag nu. På ett hotellrum dessutom. Ett fint hotell med god frukost. I Gävle av alla ställen, längre norrut har jag aldrig varit i vårt avlånga land. Här är det sportlov först nästa vecka och jag passar på att hjälpa en skola eftersom det tydligen är ont om studievägledare här i området. Sju timmar på tåg igår eftermiddag/kväll och sju timmar hem imorgon eftermiddag. Däremellan två ostörda nätter, två hotellfrukostar och en kväll på egen hand. Jag gick en liten runda i stan men shoppingutbudet var exakt detsamma som hemma - känns som om det är i stort sett samma affärer oavsett var i Sverige man kommer. Nu njuter jag av att själv välja kanal på TV:n, av lite gott att äta och så småningom blir det också lite läsning i en bok - det händer ju inte varje dag precis...

Det är absolut inte så att jag saknar mitt gamla liv; när jag bodde själv, gick på fester själv när alla andra hade stadgat sig och blivit par, slog ihjäl många stunder vid TV:n själv, var i stallet hur länge som helst eftersom det ändå inte var någon som väntade på mig hemma. Jag älskar min man, jag älskar våra barn, jag älskar mina vänner och jag älskar vårt liv. Däremot har jag fortfarande ett behov av att bara få vara för mig själv ibland. Själv, inte ensam (denna skillnad kändes viktig för mig när jag var själv eftersom jag faktiskt också trivdes själv - jag var inte ensam som många lite medlidsamt trodde). Själv med mina egna tankar, själv och få göra vad jag vill, själv i en tystnad som är vilsam. Jag saknar redan H, O och J men det är viktigt att även jag får komma bort ibland. Jag tror att det är bra att få känna saknad och uppskatta det vardagsliv jag har, så här lite på avstånd. Dessutom är det bara lite drygt två dygn det handlar om och det behöver inte vara mer än så för att dels sakna de som finns där hemma och dels njuta av lite egentid.

För mycket tid är nog inte heller bra för mig. Eller så är det just det det är... Jag känner att tankarna vandrar andra banor när jag har mer tid och hinner tänka. Jag tänker på allt som är och allt som har varit. På hur det var, hur det blev och det som inte blev (pappa är alltid mer närvarande när jag har tid för tankar). Jag pratar med mina elever om framtiden, om att göra livsplaner, om att de kan intervjua personer i sin närhet och låta dem berätta sin historia. Jag tänker då på min historia och hur min livsplan faktiskt har förverkligats.

För tio år sedan var jag i en djup depression. Kanske inte allra längst ner på botten men inte långt ifrån. Jag hade börjat bearbeta inte bara min pappas sjukdom och bortgång utan parallellt även mitt eget liv och det faktum att jag inte var riktigt som alla andra. Att jag bar på en hemlighet, ett stigma som få, om ens någon, kände till. En hemlighet som man inte pratar om, särskilt inte om man är fyllda trettio. Inte ens om man är fyllda tjugo, tror jag. Det tog mig nästan två år i terapi med samma terapeut, en gång i veckan, innan jag tog mod till mig och berättade för henne. Hon remitterade mig vidare eftersom hon kände att det behövdes specialistkompetens, jag tog mod till mig och tog emot den hjälp som erbjöds - hela tiden med min livsplan i åtanke. Det var denna plan som gav mig min motivation. När jag nu ser tillbaka kan jag konstatera att det var värt varenda sekund, varenda liten stund av obehag, varje ansträngning. Det är inte många som vet vad jag kämpade mot och hur mycket jag kämpade. De såg en helt normal trettioårig tjej. Högskoleutbildad med dubbla examina, jobb i chefsställning, god ekonomi. Oftast glad, engagerad, omtänksam, barnkär, lojal. Inte fotomodellsmaterial på något sätt men heller inte ful eller avvikande utseendemässigt. Lång, smal, lockigt hår, välklädd, modemedveten. Högst normal - och ändå inte. Jag är stolt över mig själv och över den resa jag har gjort. Utan denna resa hade jag kanske fortfarande varit ensam i en lägenhet. Kanske hade jag haft L men jag hade inte haft någon man och inte några barn. En dag ska jag berätta för mina barn om min resa men det måste vänta tills de är stora nog att förstå. En dag kanske jag skriver ner min historia här men det blir inte idag. Jag måste samla lite mer mod...

Försummad blogg...

Det märks, om inte annat här på bloggen, att det är en hektisk period för oss studievägledare just nu, en av ett antal sådana i och för sig. Imorgon ska gymnasievalet vara klart och som vanligt är det många som är ute i sista minuten. Jag försökte att få alla att söka senast igår eftersom det inte går att få någon hjälp under helgen men några har fortfarande inte sökt. Nu var det ju tänkt att jag skulle ha ett långt sportlov och vila upp mig lite på och lite lov blir det men först några dagars jobb i Gävle, som inte har lov förrän nästa vecka. Jag har lovat en skola däremot komma men inte lyckats få loss tre dagar i följd så på så sätt passade det perfekt. Det blir också en liten paus från vardagsstressen - tågresa upp imorgon eftermiddag/kväll, bo på fint hotell två nätter, jobba hela måndag och även tisdag förmiddag och sedan åka hem efter lunch. J åker till USA på tisdag vid lunch så mormor får göra ett inhopp och ta hand om barnen på eftermiddagen och kvällen tills jag kommer hem. J kommer hem först nästa tisdag så det kan bli ett långt lov för en ensam mamma men förhoppningsvis håller sig barnen förhållandevis lugna och snälla...

I torsdags åkte jag med barnen till Citygross efter dagishämtningen eftersom vi behövde kompletteringshandla och eftersom de hade en speciell dag till förmån för hjärt- och lungfonden. En av de som jobbar där miste sin son i somras i plötsligt hjärtstopp och eftersom jag känner familjen ville jag lämna ett litet bidrag. Affären bjöd på tårta så barnen fick lite påfyllning i magen trots att de precis ätit mellanmål. Jag såg fram emot en snabb och smidig runda eftersom de var mätta och vi bara skulle ha ett par saker. Innan vi gick in i affären hade O sagt att han ville köra en korg så jag tog inget mynt till en kundvagn. Efter kakstunden hade han tydligen ändrat sig - nu ville han ha en liten kundvagn. Jag hade inga mynt i plånboken och det var lång kö till servicedisken så jag kände inte för att fråga efter en plastpeng heller. Jag trodde att han skulle nöja sig med korgen men tji fick jag... Han började storböla, precis som han gör hemma, och fortsatte med det trots mina försök att lugna, prata, hota mm. H, som hatar när O sätter igång och bölar på detta viset, började också skrika: att han skulle vara tyst, att jag skulle trösta honom, bära honom, att hon blev tokig mm. Tjoho, två skrikande barn av två möjliga... Inget hjälpte, jag fokuserade mest på att hålla lugnet, ta oss framåt i affären och inte ge med mig. Kvällens barnprogram ställdes in men det hjälpte inte nämnvärt, i alla fall inte på O. Suck! I stunder som dessa försöker jag tänka att någonstans finns det en cancersjuk mamma som inget hellre hade velat än att gå och handla med sina två små barn, oavsett hur de bar sig åt. Då känns det lättare!

I onsdags, alltså dagen innan den fantastiska inköpsrundan, hade O ett liknande utbrott på kvällen efter middagen. Om vad minns jag inte, utbrotten är just nu ganska många... H höll på att ta ut en clementin från kylen och blev så där lagom galet arg, som hon blir när O sätter igång. Hon smällde igen kylskåpsdörren med full kraft och i farten råkade en medicinflaska trilla ner från översta hyllan på dörren - den gick självklart i tusen bitar och vi hade glas och medicin överallt. En väldigt ledsen och spak tjej... Kanske var det bra att hon fick sig en tankeställare men det tog J ca en timme att städa upp den klistriga medicinen och allt glas. Kyl och frys fick dras fram och hela golvet skuras. Spänning i vardagen!

Halva vabruari har gått och vi har inte vabbat en enda dag sedan jullovet, peppar peppar. Just nu känner jag mig inte helt hundra, typiskt om jag blir sjuk nu när jag ska iväg... Efter sportlovet börjar J sitt nya jobb och då lär det bli jag som får vabba om det behövs. Mars är oftast lite lugnare än månaderna före och efter så det ska väl vara lugnt, de flesta dagarna i alla fall. En dag i taget så går det nog. Folkpartiet kom med ett galet utspel i veckan - kommunerna skulle anställa speciella personer som skulle komma hem till familjer och ta hand om sjuka barn så att föräldrarna kan jobba istället för att vabba. Jag hade ju inte precis blivit mindre stressad om jag hade lämnat mina sjuka barn hemma med en okänd person... Det hade kanske varit en bättre lösning att minska barngrupperna så att barnen inte blir sjuka lika ofta samt göra det mer accepterat att vabba så att föräldrar kan vara hemma med barnen till de verkligen är helt friska. Man kunde t ex få mer pengar dag fyra och fem än de tre första dagarna. Då hade kanske fler varit motiverade att stanna hemma och låta barnen bli helt friska. För alla är det dock inte pengarna som är den främsta stressen när man måste vabba, utan jobbet som inte blir gjort eller arbetskamraterna som får jobba mer om man själv inte är på plats och det måste arbetsplatserna bli bättre på att hantera. Jag har tur som har både chefer och rektorer med små barn och då vet alla hur det är när man har små barn. Ändå känner jag alltid stress vid vab eftersom det drabbar eleverna. Inte så att jag är oersättlig men eftersom jag är på varje skola så pass sällan blir det ganska stora konsekvenser för eleverna om jag inte dyker upp. Håller tummar och tår för att jag håller mig frisk i tre dagar till och att barnen också gör det. Annars kommer inte mormor...

Januari har flugit förbi!

Förr var januari en av årets längsta och tråkigaste månader. I år har jag verkligen inte känt så - egentligen tror jag inte att jag har känt så sedan jag träffade J och definitivt inte sedan vi fick barn. Man ska ta vara på varje dag man får och egentligen spelar det ingen roll vilken månad det är, hur vädret är osv så länge man får vara frisk. En som inte har så långt kvar vill förmodligen aldrig att januari ska ta slut och värdesätter varje dag av livet även om det blåser storm och är kallt och ruggigt. I mitt jobb är januari en hektisk månad, vilket bidrar till att den numera går fort och i år bröts den dessutom av lite från vardagen när J fyllde år. Hur som helst är det februari nu och det betyder att det bara är 28 dagar kvar tills vi går in i en vårmånad. Säga vad man vill om att uppskatta varje dag - det är ändå skönare att leva när man slipper frysa och när det är lite ljusare...

Igår var vi och hälsade på en liten nykomling som kom till världen förra onsdagen. O:s gudföräldrars tredje barn, en liten son, var verkligen väldigt liten - man glömmer hur små de verkligen är... Han var normalstor (vägde dock ett kilo mindre än O) men kändes så pytteliten. Det är verkligen fantastiskt varje gång man träffar en ny liten individ, ett mirakel! Vi kom på att vi nog inte kommer att ha så värst många fler i vårt umgänge som ska få barn så vi får njuta av de tre små som är under året i vår bekantskapskrets. Jag blev dock inte ett dugg sugen även om det är väldigt mysigt med en liten nyfödd på många sätt. Idag var vi lite ärenden på förmiddagen och det är så skönt att kunna åka iväg utan skötväska, blöjor, vagn, extra mat mm. O fick för första gången åka framlänges i baksätet även i Volvon och var mycket nöjd. Jag fick sitta fram för första gången på snart sex år, hade glömt hur mycket bättre det faktiskt är!

Veckan kommer att rulla på i full rulle med jobb, aktiviteter och annat vardagspyssel. Helgen bjuder på födelsedagskalas för lilla kusinen men annars har vi inga planer. Jag tror att det är bra för barnen att bara vara hemma och ta det lugnt på helgerna. Åtminstone våra barn behöver verkligen det, trots att de inte på något sätt är på förskolan på heltid. Våra barn skulle nog trivts bättre på 60- eller 70-talet när barnen oftast var hemma med mammorna. Lite lekskola några timmar ett par gånger i veckan men annars ett lugnt och skönt liv tills det var dags för skolstart. När man tänker på hur vårt samhälle har förändrats de senaste fyrtio åren är det inte konstigt att människor idag är utmattade och utbrända. Det är heller inte konstigt att man tror att det finns fler barn med diagnoser idag. Det tror jag inte riktigt på. Jag tror att det fanns lika många barn med dyslexi, ADHD, Asperger mm tidigare men det livet vi lever idag gör det svårare för dem att må bra och deras svårigheter blir tydligare i dagens stressade samhälle. Samtidigt som jag gärna har ett bra jobb och vill göra någon form av karriär så hade jag lika gärna kunnat vara hemma med mina barn om samhället hade sett ut så att en av de flesta föräldrar var hemma med sina barn och att samhället var uppbyggt för detta. Som det är nu försöker vi bara göra det bästa vi kan, dvs se till att barnen har så korta dagar som möjligt och att vi inte båda jobbar heltid, även om det händer en del veckor.