Idag är en sorgens dag i vår familj. Vår fina. älskade lilla L finns inte mer. Vi har vetat sedan i våras att det skulle behöva bli så här men ändå är det så smärtsamt när det väl händer. L:s syn har försvunnit gradvis under ett drygt år och sedan tidigt detta år har vi förstått att hon är i det närmaste helt blind. Hon har dagligen gått emot saker, krockat med hårda föremål, hoppat rakt ut i tomma intet när hon trodde att hon skulle hoppa upp i soffan etc. Hon var frisk och rörlig i sin kropp och vissa dagar pinnade hon på ganska bra när vi var ute med henne. De som såg henne såg en snäll och väldig lydig unghund som de imponerades av eftersom hon gick fot rakt förbi alla hundar - av den enkla anledningen att hon inte såg dem... Hon som alltid har hetsat upp sig i mötet med andra hundar och skällt på de flesta gick nu bara förbi. Skönt men inte normalt. Hon har alltid älskat skogen men de senaste gångerna har hon bara varit rädd och tveksam eftersom hon inte har känt igen sig, trots att vi har åkt till skogsstigar som hon har gått massor av gånger. Hon trivdes bäst med att gå till höger på gångbanan på morgonen och till vänster vid gångbanan på eftermiddagen. Dessa båda rundor hittade hon på inbyggd GPS men alla övriga rundor var jobbiga för henne hela sista året. Allra bäst gick det när vi gick rundor med grannhunden - då kunde hon följa dennas lukt och gå lite fortare än annars.
För en hund som älskar att jaga kaniner, springa så fort i skogen så att det dundrar i marken, leka med pinnar, vara med i stallet etc var det inget liv att vara blind. Lägg dessutom till hennes något svaga psyke som gör att hon blev rädd varje gång hon krockade in i något. Hon älskade sommarhalvåret med sol och värme men hatade regn, rusk och kyla. Hon genomled fjorton nyårsaftnar samt dagarna före och efter, mer eller mindre drogad och mer eller mindre i panik. Därför var det ett lätt beslut i våras att ge henne sommaren för att sedan låta henne slippa vintern och ytterligare ett nyår. O fick bestämma om vi skulle göra det före eller efter hans födelsedag och eftersom han ville att vi skulle göra det efter, blev höstlovet en bra tid. Om det nu kan finnas en sådan... Vi har vetat om denna dag och tid i över fem veckor eftersom jag var tvungen att boka i tid - veterinärer har ju också barn som har lov.
O har varit ledsen varje kväll i flera veckor medan H inte har visat nämnvärt vad hon känner. Igår och idag har hela familjen gråtit tillsammans i omgångar och det är på något sätt också fint. "Jag är mer ledsen nu än när mormor dog", sa O i morse och jag kunde bara hålla med. Vi gick en gemensam sista promenad i morse så att allt var som vanligt och de senaste veckorna har L så klart fått en massa extra gott att äta. Veterinären kom strax innan halv tio och gav henne efter en stund en lugnande spruta i låret medan jag höll henne. Hon reagerade på sticket och ville ta sig loss men hon reagerade inte alls på att det kom hem i ny person - hon som annars alltid for till dörren i full rulle och skällde när det knackade. Hon gick omkring en halv minut men sedan la hon sig och somnade så småningom. Efter det fick hon en spruta till med sömnmedel så att hon skulle vara riktigt sövd. När vi kände oss klara och hade suttit runt henne och klappat henne, gick barnen och J in i sovrummet medan jag satt kvar hos L när veterinären satte den sista sprutan i hjärtat. Sedan tog vi ett sista avsked och bäddade in henne i hennes filt innan J bar ut henne till veterinärens bil. Om ett par veckor kan vi hämta hennes aska och om ett par dagar kommer en skylt som O har fått vara med och designa. Den ska vi ha där vi begraver henne men var det blir har vi inte bestämt ännu.
Älskade lilla L. Det var ju inte alls meningen att jag skulle ha en hund. Hösten 2005 anställde jag en ny medarbetare på ridskolan där jag jobbade och på köpet följde det med en liten hund, som visade sig vara en helt fantastisk individ. När min kollega tidigt på våren 2006 berättade att I:s mamma var dräktig frågade hon samtidigt om jag inte skulle ha en valp. Efter flera mycket tunga och sorgsna år kände jag att det kanske var just det jag skulle ha... Jag var då i en fas i livet då jag tvivlade på om jag någonsin skulle få en egen familj så jag kände att det kanske var ödet som ville att jag åtminstone skulle ha någon form av familj. L föddes den 1 april 2006 och när hon var tio dagar gammal hälsade jag på henne för första gången. Jag ville ha en tik och det fanns två tikar i kullen av fem valpar. Jag valde L eftersom hon hade mer brun päls än den andra tiken som nästan var helt vit. Egentligen skulle hon ha hetat Ebba hade jag tänkt men när uppfödaren sa vad hon hette var det så självklart att hon skulle heta det. Jag hälsade på flera gånger innan det var dags att ta med henne hem lördagen den 27 maj. Hon flyttade in och blev en så självklar del av mitt liv, trots att jag inte hade någon som helst erfarenhet av att ha hund. Jag gjorde massor av misstag som jag inte skulle göra om, om vi någon gång skaffar en annan hund men på det stora hela gick det ganska bra. Min mamma och syster ställde upp och passade henne när det behövdes och hon älskade sin storasyster och hennes matte, som också passade henne ibland. Jag jobbade kvar på ridskolan ett år längre än jag hade tänkt eftersom jag kunde ha henne med mig där på dagarna. Hon gillade att vara i stallet och såg hela ridskolan som sina domäner. Vilka äventyr vi var på, A, I, L och jag! X antal veterinärbesök med olika hästar, långa turer för att titta på nya ponnyer till ridskolan, några turer till Ullared för att handla utrustning - och hundarna hängde med. Om de bara fick en McDonalds-hamburgare på vägen hem var de nöjda!
I augusti 2007 flyttade det in en husse i vår lilla familj. L gillade honom snabbt men det var värre med hans mamma och den yngsta systersonen som hon bet lite i hasorna när hon kom åt... Nu blev det långa promenader och många skogsrundor och L tyckte att livet var toppen! När L var ett år flyttade jag till en ny lägenhet och hon älskade verkligen sina nya kvarter. Hon var djupt olycklig när vi flyttade till vårt hus i andra änden av byn eftersom promenaderna här inte var alls lika roliga. Dessutom kom det en människovalp några veckor efter hennes tredje födelsedag och det var hon inte alls imponerad av. Inte blev det bättre när det ett par år senare flyttade in ytterligare en... Det var först när barnen var i sex-sjuårsåldern som hon accepterade dem fullt ut och till och med tyckte om dem. Hon blev ju också gradvis degraderad från att ha varit min bebis och mitt allt till att alltid vara nummer fem i familjen. Hon var ändå helt unik och jag kommer aldrig att kunna få en sådan hund igen! En blandrashund som var liten men pigg och snabb, med på det mesta, fällde inte trots att hon hade mjuk och mysig päls, klok som en bok och kunde mellan 30-40 olika ord, vägrade gå ut (eller åtminstone längre rundor än tio meter ut till närmaste gräsmatta) när det regnade eller blåste kallt, kunde bajsa och kissa på kommando - ja, listan kan göras lång. Nu finns hon inte mer och det är redan tystare i huset än det brukar vara. Imorgon åker vi iväg och bor på hotell en natt, bara för att komma bort och kanske lite för att känna att det även finns fördelar med att inte ha hund. Bästa, bästa älskade L - vi kommer att sakna dig så!
