Tid att tänka

Då och då poppar de upp... Tankarna på mamma och pappa. Kanske blev det så nu när jag hade mer tid att tänka än vanligt. Kanske är det för att det är denna tiden på året. Pappa dog 27 juni och blev sjukare och sjukare under maj så något med våren är det som förknippas med pappas bortgång. Som jag saknar honom! Arton år har det snart gått men det spelar ingen roll. Idag pratade vi om att han hade sett till att H hade haft en ponny vid detta laget och han hade säkert kommit och hämtat henne varje dag efter skolan för att köra henne till stallet. Han hade skött mockningen medan hon red och då hade det varit lite enklare att ha häst... Han skulle i och för sig ha fyllt åttio år i år så kanske hade han inte alls kunnat det men han var ju så frisk och atletisk och hans 85-åriga syster har inte en enda krämpa, så det hade säkert varit fullt möjligt.

Det är nog en sorg som jag aldrig kommer att komma över, den att barnen inte har fått uppleva sin morfar. Jag hade behövt min pappa i livet men det allra sorgligaste med att han gick bort så tidigt är ändå att barnbarnen aldrig fick lära känna honom. Det är ett stort hål i mig när jag tänker på det och det hålet kan aldrig fyllas. Det är så djupt orättvist att det blev som det blev! Jag vet att det inte är någon mening att tänka så och jag vet att jag också ska vara tacksam för att jag fick ha min pappa i nästan 29 år men ibland måste jag få tillåta mig att sörja och sakna. Samtidigt blir det också alltid så tydligt att jag bara saknar en av mina föräldrar. Den andra föräldern saknar jag inte alls.

Med lite mer tid att tänka tänkte jag även på min mamma någon dag. Det gör jag inte så ofta. Eller jo, jag kanske tänker på henne men inte med sorg och inte med saknad. Mer som ett konstaterande och allra mest är det tankar om hur skönt det är att inte behöva ringa henne för att kolla läget eftersom det har gått mer än två veckor sen sist vi hördes. Min moster har jag haft lite kontakt med de senaste veckorna eftersom hon hörde av sig angående min morfars myntsamling som hon hade varit och lämnat in för värdering och försäljning. När hon förstod att vi var isolerade har hon sen fortsatt att höra av sig för att kolla läget - väldigt omtänksamt och snällt! Min syster och jag fick dela på hälften av summan som myntsamlingen var värd och fick beloppet swishat till oss i veckan. Det blir bra till sommarens Bakken-utflykt som vi förhoppningsvis kan göra. Det var ju det enda som vi gjorde tillsammans med mamma och som hon uppskattade, mest för att hon tyckte att det var kul med karuseller och behövde sällskap för att åka men ändå.

Jag känner att jag fortfarande är väldigt arg på min mamma. Jag googlade lite artiklar om andra som inte har haft en bra relation med sin mamma och självklart finns det grader i helvetet. Min mamma var ju inte dysfunktionell på så sätt att hon var förståndshandikappad, alkoholist eller drogmissbrukare. Det förekom självklart inget våld i vårt hem och jag hade ingen frånvarande pappa, tvärtom. Det fattades heller aldrig pengar. Jag är helt med på att det finns de som har haft det väldigt mycket värre än jag har när det kommer till ett ickefungerande förhållande med sin mamma. Ändå tänker jag att det på ett sätt hade varit lättare om det hade funnits någon bakomliggande orsak. Om t ex min mamma hade haft en svår uppväxt, varit ensamstående, fattig, sjuk etc. Nu finns det inte det och då blir det bara konstigt. Dels är jag arg för hur hon behandlade mig under min uppväxt och dels är jag arg för hur hon prioriterade i sitt liv de sista tio åren. Det tär att inte känna sig älskad av sin mamma. Det finns som en tagg i en, alltid. Jag försöker tänka att det var henne det var fel på, inte mig, men det hjälper inte alltid. Det är ju ändå helt sjukt att en mamma dör och det enda hennes båda döttrar känner är lättnad och möjligen ilska... Jag är tacksam för min pappa, som på inget sätt var felfri, men som hade en förmåga att visa kärlek och närhet på många olika sätt. Jag är också tacksam för den inneboende styrka som jag har fått från honom och som gör att jag klarar mig ganska bra trots allt.  

Utsläppta!

Nej, helt hundra var jag inte förra gången jag skrev. Jag fick högre feber allteftersom dagen gick och under förra helgen hade barnen därför två däckade föräldrar som inte gjorde alltför många knop... Just nu minns jag inte hur de fick mat men det fick de i alla fall. J:s feber släppte inte förrän under måndagskvällen - hög feber i över en vecka tar ut sin rätt och han har varit hemma hela veckan och faktiskt tagit det lugnt. Han har inte haft något val eftersom han har behövt vila så fort han gjort minsta lilla ansträngning. Jag hade feber till i tisdags men inte alls lika hög. Jag jobbade halva dagar måndag-onsdag och i torsdags jobbade jag från sängen hela dagen i olika ställningar eftersom jag ändå bara hade möten (utan bild så klart!). Igår var jag aningen lite piggare men ändå med en förlamande trötthet i kroppen. 

Testerna som jag och H tog förra fredagen var negativa. Jag bokade direkt ett nytt test till i måndags eftersom jag tänkte att jag kanske inte hade tillräckligt hög feber eller var precis i början av infektionen när jag tog fredagens test. I måndags hade jag feber och kände mig allt annat än frisk när jag tog testet men även det var negativt... Jag är ju nästan aldrig sjuk och att jag nu skulle ha något annat än Covid-19 känns smått otroligt. Jag har varit hemma i mer än tio dagar och bara träffat min familj, varav två är positiva. Jag får ta ett antikropptest om några veckor. Störigt om det nu inte syns att jag faktiskt har haft det. Det är ju den enda fördelen - att man kan resa om man kan påvisa antikroppar. Någon tävling för H blev det inte trots att hon var negativ. Karantänen startade ju om från min första sjukdag och hon var helt förtvivlat ledsen och besviken. Som tur var kom det ett rejält regn precis när hon skulle ha startat och det tröstade henne ändå lite.

Igår kunde barnen gå till skolan igen för första gången på drygt två veckor. De har inte haft något direkt emot att ha skola hemma men det var ju så klart roligt att träffa alla kompisar igen. H har kunnat hänga med via Google Classroom och att någon kompis kopplat upp henne på Meet och O har fått jättefina planeringar varje dag. I denna veckan har hans lärare dessutom lämnat material i vår brevlåda vid två tillfällen och hade ett samtal med honom via Teams i onsdags för att stämma av hur han låg till. Sådant extra engagemang betyder mycket! På måndag är det förhoppningsvis dags för J och mig att gå till våra jobb igen. Det blir då nästan tre veckor sedan jag var på plats och längre än så för J:s del men det går ju att sköta det mesta hemifrån även om det har varit stökigt eftersom det har varit omvalsperiod till gymnasiet just de veckor jag har varit hemma. Valet stängde förra lördagen men det är mycket pappersarbete veckan efter och det har jag behövt lite hjälp med av folk på plats.

Idag tog vi en liten tur till Helsingborg mest för att komma utanför hemmets fyra väggar och se lite annat. Vi tänkte oss en fika i stan och ett besök på Godiskristallen men trots att det var sol hela vägen lyckades det dra in en regnskur precis när vi skulle parkera och gå av så vi åkte vidare till Väla istället. Big mistake! Sjukt mycket människor - fattar inte folk att det är en pandemi!? Ja, jag fattar att även vi var där och nej, vi handlade heller inte ensamma så som man ska men vi skulle åtminstone bara in för att köpa fika och sen direkt ut igen. Många verkade vara här för att shoppa som vanligt och det är ju ändå väldigt onödigt. Inne i affärerna var det i och för sig folktomt men ute i gångarna var det verkligen alldeles för trångt. Jag blev nästan yr av allt - inte idealiskt att gå från sjuksängen till ett köpcentra...

Det blir en lugn kväll och kanske en sen natt. Jag brukar alltid stanna uppe och se vem som vinner Eurovision men det vet jag inte om jag orkar ikväll. Tusse är ju inte favorittippad och då blir det inte lika spännande. Barnen har som mål att hålla sig vakna och se honom sjunga men eftersom han är näst sist lär det väl inte bli förrän tidigast halv tolv... Lite galet har det känts att se publik på plats under semifinalerna men det måste vara häftigt för artisterna! Stackars Island som bara får delta från hotellet pga covidsmitta hos en av bandmedlemmarna. Kanske har ännu fler länder drabbats tills idag...?

Långsamt karantänsliv...

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig, inser jag när jag läser mitt förra inlägg lite snabbt... Sedan dess, då jag trodde att självtest inte skulle vara ett alternativ, har jag tagit två stycken.. J var lite bättre även i söndags och körde då en trädgårdsdag men gräsklippning, rensning mm i ungefär vanlig takt. Jag tyckte att han skulle vila men som han sa: "jag är 46 år och kan bestämma själv". På kvällen fick han dock hög feber så jag tror ändå att mitt tips hade varit smartast denna gången. Sen i söndags kväll har han varit riktigt dålig och sängliggande hela tiden. Mycket hög feber som knappt hålls nere med Alvedon och Ipren, inte ätit så mycket, druckit cola, te och vatten och inte varit så kontaktbar utan mest i sin egen värld. Han envisades med att fortsätta sova på madrass i vardagsrummet men i tisdags morse när jag hörde hur kämpigt han hade det, tvingade jag in honom i sovrummet. Jag röjde undan på ovanvåningen så att jag kunde sova i extrasängen där. 

Igår natt vaknade jag av att han kräktes han och då började jag känna att nu är det nog dags att rådfråga 1177 om läget så det gjorde jag på morgonen. Sköterskan tyckte att vi skulle åka in men J var inte i skick att sitta i en bil just då och jag ville helst inte köra själv och lämna barnen hemma. Vi avvaktade lite och sköterskan lovade att ringa upp strax efter lunch för att kolla läget. När hon gjorde det mådde J illa igen och däckade precis på badrumsgolvet så då beslöt hon att ambulans skulle skickas. Den kom inom mindre än en timme och det kändes skönt med en koll av blodtryck, temp och syresättning. Allt var dock bra under omständigheterna (38,8 i feber trots maxdos febernedsättande) och de ville inte ta honom med sig till sjukhuset om han inte själv gärna ville det och det ville han inte. Bara man vet att det är normalt så går det ju bra att vara hemma även om det så klart är jobbigt. Han har åtminstone inte kräkts fler gånger och då känns det lugnare eftersom han i alla fall kan få i sig vätska.

O klagade över ont i halsen i söndags morse och jag kände också lite kittel om jag kände efter. Jag bokade självtest men det fanns inte lediga tider förrän tisdag eftermiddag och då fick vi åka iväg till Lund och göra det. O brukar vara jätteduktig och gå med på allt hos läkare men nu var det skillnad eftersom det var jag som skulle göra det. Han tvärvägrade halsen och efter x antal övertalningsförsök (mer eller mindre pedagogiska och tålmodiga) tog vi provet i nedre delen av nästan samt i saliv. Jag överlevde och kunde genomföra alla tre delarna på egen hand... Igår natt när J var uppe ock kräktes kunde jag inte somna om så jag läste en bok på Storytel i väntan på att bli trött. Då kom ett sms från 1177 om att våra provsvar hade kommit. Jag kollade mitt och det var negativt. Skönt, tänkte jag, då är det ju lugnt. Kollade O:s också bara för att få bekräftat att det var negativt - vilket det inte var... Suck! Nu känns det liksom ganska kört att hålla borta smittan. Jag har ju så klart varit nära O hela tiden, flera gånger per dag, varje dag. De senaste dagarna har jag haft lite rethosta och varit trött men inte haft feber. H och jag tog nya tester idag på morgonen för att se om vi kan slippa ut ur karantänen på tisdag eller inte. Vi får nog ta ytterligare ett test på måndag för säkerhets skull om det skulle vara så att detta visar negativt, bara för att vara på den säkra sidan.

Folkhälsomyndighetens råd är inte helt solklara. Om du bor ihop med en person som har Covid-19 och inte har testat positivt sju dagar efter denna har blivit sjuk, kan du gå tillbaka till jobb och skola. Du ska dock hålla behörigt avstånd till alla i ytterligare sju dagar. I min värld går inte det alls ihop. Det är ju ganska svårt att hålla avstånd i en skola och även på vissa arbetsplatser. Jag går nog inte tillbaka till min under kommande vecka, känns det som, eftersom jag har ganska svårt att hålla avstånd i min yrkesroll och träffar många olika personer. Då känns det tryggare att vara hemma. Barnen får vara hemma åtminstone måndag och tisdag tills vi får testsvar på det test vi tar på måndag. För J är prognosen mer oviss. Han ska ju vara symptomfri 48 timmar och just nu känns det långt borta. Han är inte bättre idag än han var i början av veckan. Enligt ambulanspersonalen är det inte ovanligt att Covid beter sig så här, feber i upp till 10-14 dagar är normalt. Sen väntar ju även en återhämtningsperiod, tänker jag. Särskilt för J som inte har så mycket kroppshydda att ta av och nu inte har rört sig på snart två veckor.

Karantänslivet var lite lättare förra gången jag skrev. Nu är det ganska trist. Eller väldigt trist. Det är drygt att beställa mat och tänka igenom allt i förväg - och ändå alltid glömma något. När man är sjuk blir man ju ofta sugen på något speciellt när man väl kan tänka sig att äta något och nu går det inte bara att köra och fixa. Det är klart att vi kan be vänner och grannar men man vill ju inte störa i onödan. Det har blivit drive in på McDonalds tre gånger denna veckan eftersom orken att laga mat tryter och eftersom vi inte har haft alla råvaror hemma till det som barnen har kunnat tänka sig hemma. Paket fick jag hjälp att hämta förra veckan men nu inser jag att de även behöver skickas tillbaka... Som tur är har poolen i alla fall kommit upp i temperatur så att barnen har kunnat bada och fördriva lite tid nu när det har varit ett par varmare dagar. Annars hänger de mest på sina rum och är mer eller mindre nöjda med det. H är helt förtvivlad över att kanske inte kunna vara med på en ridskoletävling på söndag som hon har sett fram emot länge. Det är lugnt med sju dagar från O:s första sjukdag (då får vi andra enligt FHM gå ut om vi har testat negativt) men testerna som vi tog idag blir avgörande. Hon har stor abstinens efter hästar och ridning och får raseriutbrott titt som tätt över livets orättvisor och att just hennes liv påverkas. Att pappa är jättesjuk har hon inte så stor sympati för - det är mer hans fel att hon inte kan rida...

I måndags hade vi ett digitalt möte med skolan angående H:s skolsituation. Det var samtliga tre undervisande lärare, rektor, skolpsykolog och kurator som deltog. J var med från sängen utan bild... Vi kom tillsammans fram till olika saker som de kan prova för att hjälpa H. Jag försökte betona att prat om bedömning, krav, nivåer mm kanske inte behöver finnas i en årskurs 5 och att de borde tona ner detta för allas skull men vet inte om lärarna höll med. Jag framförde i alla fall synpunkter på för stora prov och hög maxpoäng. Det är ändå lättare att känna sig dålig om man har 64/100 istället för 20/30 även om det är ungefär samma procent rätt. Rektor fattade åtminstone huvudproblemet - skolan behöver hitta sätt för att hjälpa H att nå de mål hon vill men utan att känns stress och press. En av lärarnas förslag var att sänka kraven och bara låta H göra de lättaste uppgifterna men det är ju inte alls det, det handlar om. Nu ska hon få tillgång till ett mindre rum vissa tider i veckan så att hon kan sitta mer avskilt. Vi bad också om ett förstärkt mentorsskap med ett mentorssamtal varje vecka som hjälper H att sammanfatta veckan som varit och planera för nästa. Vidare tyckte jag att undervisning i "provteknik" är viktigare än bra resultat på provet. Om de nu envisas med att ha en massa prov behöver ju barnen lära sig vad de ska tänka på i provsammanhang. När H skrev ett SO-prov när hon var hemma förra veckan satt jag bredvid för att kolla att hon inte fuskade (enligt lärarens instruktioner...). Jag kunde då ställa lite frågor till frågorna och svaren som gjorde att hon utvecklade dem, förbättrade och såg sådant som hon annars hade missat. Det är ju ingen mening med att mäta barns kunskaper om de inte får möjlighet att visa allt de kan eftersom de blir så stressade.

Efter vårt möte pratade jag och H om det mesta som hade sagts och hennes lösning på att minska stressen var klockren - "jag vill göra kortare prov och oftare". En klassisk specialpedagogisk lösning som är enkel att tillämpa. Hon kunde även tänka sig muntliga prov istället. Ibland känns det inte som om det har hänt någonting med skolan sen jag gick den under 80-talet...

Dags för vilopaus i ryggläge - helt hundra är jag inte.

Corona-karantän

Vi slapp inte undan utan befinner oss sedan i onsdags i Corona-karantän! Resultatet på det test som H tog förra fredagen var negativt och hon gick tillbaka till skolan i måndags. Inte utan ångest och vånda eftersom hon hade varit hemma i nästan en vecka men hon fixade det och tyckte att det kändes bättre när hon kom hem. J åkte till Karlstad i måndags morse för att leverera en lastbil och därefter bli upphämtad av en kollega för en liten besöksturné. När vi pratade i måndags kväll sa han att han kände sig konstig men trodde att det kunde vara träningsvärk efter den mil han hade sprungit dagen innan eller att han hade spänt sig under de många timmarna i lastbilen. I tisdagsmorse rapporterade han dock att han hade haft feber under natten och nu inte alls mådde bra så han och kollegan skulle köra hemåt tidigare än planerat. Inte så kul för kollegan som inte har haft Covid-19... Det var heller inte så smart att J gick ner och tog lite hotellfrukost (även om han spritade och använde handskar). De hann inte hem så att J kunde göra ett snabbtest på kvällen men i onsdagsmorse åkte han iväg direkt och gjorde det. Jag klädde på mig och planerade att åka till jobbet eftersom jag hade mycket att göra på plats men kom på att jag kanske borde vänta och se vad testet visade för säkerhets skull. Barnen gick till skolan eftersom vi inte tänkte att det kunde vara Corona som J hade. Han testade sig förra torsdagen eftersom han skulle till Danmark i fredags och var då negativ. Där träffade han en kund utomhus och satt i bilen tillsammans med sin chef, som självklart också hade testat sig. Chefen hade dessutom testat sig några dagar dessförinnan och var negativ båda gångerna. De enda andra ställen som J har varit på sedan han testade sig förra torsdagen är på provtagning med H och på en byggmarknad. För övrigt har vi bara varit hemma.

Lite stökigt blev det ju när han nu var positiv. Jag ringde skolan direkt så att de kunde skicka hem barnen, som inte blev alltför ledsna över detta besked. De tog med sig en del material hem och klarar sig bra med distansundervisning. J bäddade ner sig på den madrass som han hade sovit på natten till onsdagen eftersom vi inte tyckte att det var så smart att sova i samma rum och jag meddelade mitt jobb att de inte kommer att se mig in person på ett tag. Det kunde inte kommit olägligare eftersom det är omvalsperiod till gymnasiet fram till nu på onsdag... Jag hade verkligen behövt vara på plats, träffa så många elever som möjligt och jaga på dem som ännu inte har valt. Nu fick jag ägna i princip hela onsdagen åt att styra upp valet hemifrån och organisera så att de som är på plats kan hjälpa mig med olika saker. Visst går det nästan lika bra att sköta det mesta digitalt men nu var jag inte beredd på det så det blev en del merjobb och lite mer omständligt. Det störigaste av allt är att J hade en vaccinationstid bokad som i torsdags... Han föll verkligen på målsnöret när han dagen innan testade positivt. När han gick in på 1177 för att kolla resultatet för H såg han att han hade fått kallelse till vaccination eftersom han tydligen tillhör en riskgrupp pga sin pacemaker. Min syster som har ett mindre hjärtfel gör också det och fick sin spruta i tisdags. Kallelsen hade gått ut redan den 26 april men inte via mail eller sms utan den fanns bara på 1177. Hade han vetat tidigare hade han ju kunnat vaccinera sig för en vecka sedan. Nu bokade han en tid så fort han hade möjlighet men fick så klart avboka. Nu är det oklart om han kan eller ska vaccinera sig inom den närmaste framtiden. Kan man göra det när man redan har antikroppar, är frågan?

Vi hade inte mycket mat hemma eftersom jag hade tänkt storhandla i onsdags kväll. Det fick bli en premiärbeställning på mathem.se som kunde leverera snabbare än Citygross. Smidigt att det kom hemkört till dörren i torsdags morse men dyrt och inte alls lika bra när man inte själv för vända och vrida på t ex frukt och grönsaker. Jag gjorde en lite större beställning på Citygross som jag hämtade igår kväll - samma priser som i butik, halva packkostnaden och i och för sig egen avhämtning men ändå så mycket bättre. På vårt Citygross kan man stanna bilen precis utanför en port, säga sitt nummer och få ut varorna på en vagn. Man behöver inte komma nära någon och vagnen ställer man sedan åt sidan så att den spritas innan nästa kund ska ha den. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att fortsätta att handla över nätet men det är bra att möjligheten finns när man inte själv kan komma till affären.

Båda hästarnas ägare för nu klara ponnyerna själva ett tag och H saknar dem så klart. Jag måste erkänna att jag tycker att de fyra dagar som vi varit isolerade hittills har varit sköna. Jag jobbade långa dagar både onsdag, torsdag och igår så det var inte så stor skillnad för min del. Barnen har hängt med i skolarbetet så gott de har kunnat och på kvällarna har H och jag gått en promenad för att få lite luft och motion. O tycker att det är toppen att bara vara hemma och ta det lugnt. För andra familjer kan säkert karantändagar och -veckor vara mer utmanande men vi fyra trivs ju med att vara hemma och ha lugn och ro omkring oss. Vi har tittat på filmer tillsammans, H har bakat och vi har haft det ganska mysigt. J har haft feber, ont i kroppen och lite hosta men inte värre än en mildare influensa/förkylning. Idag har han mått lite bättre och varit feberfri. Han har till och med haft ork att dra igång poolen eftersom det ska bli varmare väder imorgon och på måndag. Barnen tjatar om att bada och det hade ju onekligen livat upp tristessen lite för dem. Det blir ganska långa dagar och ganska mycket skärm, åtminstone för H. O är bättre på att sysselsätta sig med sådant som inte innebär skärm men han är ju ett par år yngre och leker fortfarande mycket.

Jag tiggde till mig två tider på Vårdcentralen igår för att få hjälp med testning av barnen. De var jätteduktiga trots att pinnen var halvvägs upp i hjärnan på dem... Jag tog ett snabbtest idag eftersom jag inte vill göra självtestet och min testpinne var inte alls lika långt upp. Självtest tror jag inte är ett alternativ för min del, det hade inte blivit ett rättvisande utslag. Då betalar jag hellre 400 kr för att någon annan ska göra det. Mitt test var negativt och på måndag eftermiddag får vi svar på barnens test. Med lite tur slipper vi ut ur karantänen på onsdag men eftersom det är lovdagar torsdag och fredag och eftersom man ska hålla avstånd till andra ytterligare 14 dagar så känns det lika bra att vara hemma även då. En familj som min syster och svåger umgås är ganska hårt drabbade - för drygt två veckor sedan fick den ena sonen Corona, efter några dagar blev två andra i familjen förkylda men testade negativt och de två medlemmar i familjen som inte har haft några symptom alls var också negativa. De höll sig hemma helt i tretton dagar men gick till skola, förskola och jobb i måndags. På kvällen började mamman känna sig lite konstig och i tisdags tog hon ett snabbtest som visade positivt... Nu börjar deras karantän om igen och pappan ska ensam ta hand om tre barn, varav en med ADHD och en ett och ett halvt-åring eftersom mamman är riktigt dålig... Då känns det som om vi har en ganska bra tillvaro ändå!

Igår hade jag mitt andra lönesamtal med min lönesättande chef. Det gav som väntat ingenting men jag fick i alla fall uttrycka min frustration och besvikelse. Imorgon ska jag skicka in ansökningar på några jobb som ligger ute som jag skulle kunna tänka mig även om jag egentligen inte vill byta. Min chef och jag har pratat kring min tjänst och vi har redan planerat vissa förändringar som gör att jag kommer att få mindre att göra. 

Dags att ladda för semifinalen i Let´s dance - allt som livar upp karantäntillvaron uppskattas!

Trött, arg och uppgiven

I förra veckan fick jag reda på min nya lön som gäller från den 1 april. Förra året fick jag och min kollega inte alls den löneökning som vi hade förväntat oss och under detta året har vi stridit för och försökt förklara varför vi har orimligt låga löner i förhållande till övriga skolledare i kommunen. Vi trodde att vår verksamhetschef, som också är lönesättande chef, hade förstått läget men det visade sig att så inte alls var fallet. Jag fick en ökning med 2,8% så det är ju helt normalt egentligen men lönen är så låg från början och det var detta som borde ha rättats till. Min kollega fick åtminstone dubbelt så mycket löneökning som jag fick och även om jag så klart unnar henne det, undrar jag varför de valde att göra så och vad hon har presterat som inte jag har gjort. Ingen av oss nådde dock till de nivåer som vi hade förväntat oss men allra minst jag. Samtidigt har min kusin fått en skolledartjänst i vår hemkommun. Hon är en jätteduktig lärare med många års erfarenhet som förstelärare och arbetslagsledare så den lön hon nu får när hon tar sin första skolledartjänst är en helt korrekt ingångslön för en biträdande rektor. Problemet är bara att jag har några ynka hundralappar mer än hon har. Jag jobbar ändå som ensam skolledare på min skola och den räknas dessutom som särskilt utsatt av Skolverket. Jag har sex års erfarenhet av yrket och är färdig med min rektorsutbildning. Det borde skilja mer... 

Min rektor har drygt tiotusen mer än vad jag har. Hennes lön är helt ok men det är min det är fel på! Jag känner att detta tär på mig och att jag har tappat all arbetsglädje. Jag grubblar mycket och känner mig väldigt orättvist behandlad. Jag har verkligen kämpat för att göra allt bra på jobbet samtidigt som jag har haft en lite galen privat situation det senaste året med mammas bortgång och allt som hände kring det. På fredag har jag ett nytt lönesamtal med verksamhetschefen och här behöver ett och annat bli klargjort om jag ska kunna jobba kvar. Jag kommer inte att jobba som jag har gjort nu med den lönen som jag får. Jag måste markera på något sätt och har redan inlett diskussioner med min närmsta chef om hur jag tänker. Jag är även öppen med att jag kommer att söka nya jobb. Jag kommer dock inte att ta vad som helst men jag ska aktivt söka de tjänster som känns intressanta. Det är dock en sorg att behöva lämna ett jobb som jag trivs med på alla andra sätt bara för att jag inte kan få en korrekt lön.

Vad har annars hänt sen sist..? Förra inlägget skrev jag på onsdagsmorgonen och på eftermiddagen samlade jag upp spillrorna av H som låg i sängen och grät tröstlöst när jag kom ut från ett eftermiddagsmöte. På tisdagen kom hon hem och var glad och nöjd eftersom hennes redovisning i Svenska hade gått bra. Hon hade gjort ett arbete själv om Irland och redovisat för en liten grupp på nio personer. Hon har aldrig under sin skoltid redovisat för större grupper än så eftersom hon tycker att det är jobbigt. På onsdagen hade hon redovisning i Engelska tillsammans med två andra. Dessa två ville redovisa inför helklass och då hade H tänkt att det var ett demokratiskt beslut som hon inte kunde påverka. Hon vågar inte prata med sina lärare utan svarar bara på tilltal så därför kunde hon heller inte säga till. Hon hade inte förklarat situationen för oss - då hade vi kontaktat skolan. Man kan ju tycka att hennes lärare borde känna henne vid detta laget men här hade läraren inte säkerställt att det var ok för H att redovisa inför helklass - och på engelska dessutom... H och de båda andra gick upp och H hade sagt två meningar av de tre som hon skulle säga men stammat mycket. När hon skulle säga den tredje meningen började hon gråta och kunde inte få fram den. När man som H har social ångest och inte vågar redovisa för många människor eftersom man tycker att det är jobbigt att bli betraktad och vara i fokus, är det ännu värre än för andra att börja gråta så att alla ser det. Hon kände alla blickar på sig och i sitt huvud hörde hon vad alla tänkte om henne. 

Hennes lärare hade ringt under tiden jag satt i möte men numret var konstigt så jag svarade inte. Hon hade lämnat ett meddelande om att H blev lite ledsen i skolan men att allting hade gått såå bra och att H hade varit jätteduktig. Hon hade med andra ord inte fattat någonting av hela situationen.... Jag ringde upp men då satt hon i möte så då författade jag istället ett ganska långt mail och la kopia till H:s båda andra lärare eftersom jag ville att alla tre skulle få samma information. Det tog inte många minuter efter att jag hade skickat iväg mailet förrän läraren ringde upp igen. Jag var så arg, ledsen och besviken att jag började gråta så fort jag hörde vem det var. Jag sa att jag nog inte var på humör att prata just då men vi fortsatte ändå och läraren förklarade hur hon hade tänkt och bad om ursäkt. De menade att H under den sista tiden hade gjort så många framsteg i klassrummet och vågade räcka upp handen och svara mer nu så hon trodde att H ville redovisa. Det räcker dock inte med att tro - man måste veta! Vi hade ett ganska långt samtal som ändå blev ganska bra men efteråt kände jag att nu var det dags att ta tag i H:s skolsituation på riktigt. 

Jag försökte få tag på rektor eftersom han behöver bli inblandad men lyckades inte per telefon. På fredagen mailade jag istället och på måndagen hade han fixat ett möte med mentor, specialpedagog, kurator, skolpsykolog och honom själv tillsammans med J och mig. Det blir nästa måndag och det var ändå snabbt med tanke på alla som skulle vara med. Lite knasigt att ha med så många funktioner på ett första möte men det är ju deras val. De gillar att bemanna upp på alla möten känns det som... H orkade inte åka till stallet den dagen och grät i perioder hela kvällen. På torsdagen ville hon inte gå till skolan så vi fick med lock och pock tvinga iväg henne. Jag följde henne till skolan och meddelade lärarna att hon fick lov att gå hem efter lunch om hon inte orkade vara kvar hela dagen. På fredagen skulle de göra lite roliga saker så då ville hon gå men söndagen gick åt till att försöka bearbeta henne att gå under måndagen. Hon kom iväg och stannade hela dagen men i tisdags morse mådde hon inte bra så då kunde vi inte tvinga henne. Vi trodde att det var hennes vanliga H-sjuka men det visade sig att det var en förkylning så hon har varit hemma hela veckan tyvärr. Hon har följt undervisningen delvis på distans och det positiva är att hon nu ser fram emot att gå till skolan igen nästa vecka. Hon var också superduktig på Vårdcentralen i fredags när hon skulle ta ett Covid-test. Jag ringde om tid i onsdags med detta var den enda lediga tiden de hade så svaret kommer inte förrän imorgon. Nu tror vi inte att hon har Covid (J var i Danmark i jobbet igår och var tvungen att testa sig i torsdags och han var negativ) eftersom ingen av oss andra är dåliga men det var ändå ett bra tillfälle att öva en jobbig situation på Vårdcentralen. Att vi skulle ta ett självtest på henne var uteslutet, det hade varit barnmisshandel... Jag fick även förklara situationen för sköterskan när jag ringde och betona att de inte kunde ta två prov som de gjorde på O - de fick helt enkelt hoppa över snabbtestet. Allt hade gått bra och jag tror att det stärkte H att känna att hon klarade av situationen.

Förra fredagen var vi på möte på Första linjen så det blev mycket för H den veckan. Vi föräldrar träffade den kurator som vi har pratat med innan tillsammans med H och H träffade den psykolog som hon valde ut när denna vikarierade på Cool kids. Lite speciellt men vi såg direkt att det var "H:s typ" som hon säger och mycket riktigt så stämde det. De hade haft ett fint samtal och gjort en kartläggning av H:s situation. J och jag fick en massa frågor om graviditet, förlossning, anknytning, utveckling etc och kunde svara på det mesta. Det allra mesta har ju varit normalt med H så det var egentligen inte så svårt. Det är ju först de senaste två åren som det har varit lite mer utmaningar. Nu väntar vi på att få svar om vi får fortsätta på Första linjen eller om vi ska skrivas över på BUP. Efter en jobbig vecka hade H och jag lite egentid med shopping och lunch i Lund förra lördagen - det kändes som att hon behövde det. Efter Första linjen-besöket var hon, J och jag och fikade på ett konditori i Lund (fastän klockan inte var mycket mer än halv tio...) och det uppskattade hon nog också.

Nu i maj ska H till skolsköterskan igen för att vägas och mätas. Vi tror att hon har vuxit lite, det känns i alla fall så. Vikten verkar inte ha ökat nämnvärt men jag tänker att kroppen prioriterar resurserna så att den först använder tillskottsenergin för att växa och först därefter kommer det att synas på vågen. Det är fortfarande mer eller mindre en kamp varje gång vi ska äta men kakor, godis och annat onyttigt äter hon mer än gärna så ännu finns det ingen logik i ätstörningsbeteendet om man nu tänker att hon vill gå ner i vikt.

O kommer lite i skymundan här eftersom det inte händer så mycket i hans liv - som tur är... Det är mer än tillräckligt med ett barn som tar ens energi på många olika plan. Han kommer självklart inte i skymundan hemma men han är i en period just nu då han är nöjd om han bara får vara på sitt rum hela dagarna och leka med lego på olika sätt. Han lyssnar på Storytel samtidigt och får inspiration till att bygga och leka. Ibland tittar han på olika byggen på Youtube och får inspiration därifrån. Vi mer eller mindre tvingar ut honom en halvtimme varje dag på helgen - hade han fått bestämma hade han inte gått ut alls då. När han har något mål med utestunden som känns meningsfullt för honom är det inga problem men att bara gå ut och inte veta vad han ska göra blir nästan ångestfyllt. Vi försöker komma på en massa olika idéer med oftast är det inget som passar. Om han har en kompis här är det heller inga problem att gå ut. Det är lite synd att han inte har några vänner som bor i närheten. Det är inte så lätt för honom att leka spontant med någon. I grannhusen finns killar som är födda samma år som O men av olika anledningar har de aldrig lekt och de går heller inte på samma skola eftersom vi har valt en annan skola än den vi egentligen tillhör. I helgen har han dock varit sysselsatt med den lastbil som J har hemma över helgen för vidare transport uppåt i landet imorgon. Under Corona-året har J hjälpt till att köra några lastbilar som ska vidare till kunder utomlands eller inom landet. Han har C-körkort sen lumpen och tycker att det är roligt att köra när han får tillfälle och eftersom han ändå inte har haft så mycket att göra nu har han tagit på sig detta uppdrag ett antal gånger. J och O hämtade lastbilen på J:s jobb i fredags och O var helt i extas när han kom hem efter den halvtimmeslånga färden. H fick åka med sista biten och tyckte också att det var spännande. O har lekt i lastbilen både igår och idag och haft hur kul som helst. Eftersom vi inte har fått svar på H:s covid-test ännu har han inte kunnat leka med kompisar men idag facetimade han med en tjejkompis i drygt en timme medan han var i lastbilen. Alla sätt det går att umgås på är bra just nu!