Under förra veckan var jag på utvecklingssamtal för båda barnen. H var självklart med på sitt samtal och det är även meningen att hon ska leda samtalet, vilket hon tycker är lite pinsamt och inte är helt bekväm i. Vi pratar ju mycket om skolan hemma så egentligen var det inte så mycket nytt som blev sagt. Hon ligger långt före i svenska, är allmänbildad och tycker att nutidsfrågor som de har varje vecka är roligt. I matte ligger hon väl med och når målen men hon ligger inte alls lika långt före här som i svenskan. Hon kommer nu att ha mål som är för elever i årskurs 4 och det känns bra att lärarna är bra på att anpassa efter varje elev. Sedan denna termin har hon och tre andra elever fått gå ut från klassrummet för att sitta för sig själv med sina uppgifter i ett angränsande grupprum. Här jobbar de med uppgifter på egen hand och sköter detta hur bra som helst och får samtidigt en lugn arbetsmiljö. Det är i och för sig tragiskt att de inte kan få det i klassrummet - när jag gick i skolan var det ett fåtal elever som fick gå ut i ett angränsande rum med en resursperson eftersom de var stökiga eller behövde extra hjälp. Nu är det alltså det fåtal som kan fokusera och vill jobba som får gå ut - och dessutom utan lärare... Det säger tyvärr en del om den svenska skolan och om samhället i stort. H:s mentor avslutade med att säga "ni har en helt fantastisk dotter, ni måste vara mycket stolta över henne" och det värmer ju så klart mammahjärtat - även om jag inte hade trott något annat. H är snäll mot alla, omtyckt av sina kompisar, kan umgås med de flesta, är flitig, intresserad, snabb och duktig i skolan. Det är väldigt skönt att ha ett barn som trivs i skolan och som allting flyter på för!
Vi har ju i och för sig inte bara ett barn som det flyter på för - jag var även på "lära känna-samtal" för O, där barnen inte skulle vara med. O:s mentor är väl ingen person som imponerar särskilt mycket och hon erkände att barn som O ofta kommer i skymundan och att pedagogerna måste anstränga sig för att se honom varje dag eftersom han inte gör mycket väsen av sig. Han söker aldrig kontakt med en pedagog, helt enkelt eftersom han inte har ett behov av det. Det är därför de som måste söka kontakt med honom. Ingen av O:s tre pedagoger är personer som är entusiasmerande och varma - de är snarare ganska menlösa och har samtliga en väldigt gnällig ton mot de barn som är lite vilda och omogna. Det måste ju barn få vara i f-klass och det behövs pedagoger med erfarenhet att möte detta. O klarar allt som ett barn ska klara i f-klass och ligger före motoriskt, när det gäller att klä på sig, ha koll på saker samt allt som rör siffror och matte. De var förvånade över hur mycket O och ett par barn till kunde när det gällde matematiska uträkningar och de hade fått en mattebok för att få lite mer utmaningar. O är jätteduktig på att räkna (redan i nivå med H) men han har precis fått koll på hur siffrorna ser ut i skrift och behöver definitivt öva på att skriva dem. När det gäller bokstäver ligger han i fas med vad ett barn i hans ålder bör kunna men han behöver verkligen året i f-klass för att lära sig bokstäverna, som han inte har full koll på. Han är omtyckt bland sina kompisar, tar avstånd för de som är livliga och slåss, och umgås främst med sin bästis E och med ett antal flickor. I förra veckan fick han en puss på kinden av en av tjejerna i klassen och han blev nog både överraskad och generad men även glad! Igår berättade han att det nu var tre tjejer som var "superkära" i honom, väldigt smickrad och nöjd över detta... "Det är nog för att jag är så snäll" - självförtroendet är det i alla fall inga fel på! O trivs också bra i skolan och det är verkligen skönt. Nu är det bara att hoppas att det håller i sig för båda barnen ungefär 11-13 år till...
torsdag 28 september 2017
onsdag 20 september 2017
Dagarna flyger iväg
Länge sedan jag skrev ser jag nu... Inlämningen av uppgiften gick bra, liksom resan till huvudstaden. Det var en intensiv dag med många olika transporter men det funkade. Jag var dock lite sliten dagen efter... Jag är överhuvudtaget ganska trött och sliten och förvirrad just nu. Jag har bestämt mig för att ge det ett par veckor till men om jag fortfarande har huvudvärk och är förvirrad måste jag nog ta kontakt med läkare och då ska jag stå på mig mer än jag gjorde senast jag ringde vårdcentralen.
I fredags åkte J till Tyskland med tre kompisar och var borta över helgen. De gör denna resa en gång vartannat år så jag och barnen roade oss på egen hand. Vi var på kalas hos min guddotters storasyster i fredags kväll så då var middagen fixad och vi fick dessutom en kväll med trevligt sällskap. I lördags morse åkte barnen med mig till min gudson och hans storebror. Deras mamma och jag gick vår vanliga helgpromenad medan barnen såg morgon-TV tillsammans och sedan åt vi frukost hos dem (deras pappa var med J i Tyskland). På kvällen åkte vi till O:s gudmor med barn eftersom hans gudfar också var i Tyskland med J och det blev ännu en kväll med mysigt sällskap. Jag är glad och tacksam för våra vänner och säga vad man vill men det blir ändå ett särskilt band till de familjer som har valt mig som gudmor eller de familjer som vi har valt som gudföräldrar till våra barn. Inte för att någon av oss är troende på något sätt men det är ändå en speciell känsla.
I söndags tog vi bara det lugnt eftersom särskilt O önskade sig en hemmadag. Jag rensade bland massor av kläder och la ut annonser på Facebook, vilket ledde till att jag fick sålt det mesta. Jag hade säkert fått mer pengar om jag hade lagt ut det på Tradera men det är för mycket för att jag ska orka det och det tar dessutom massor av tid. H var på sin ridning i söndags eftermiddag och O fick hänga med. För att inte stressa med matlagning blev det middag på Mc Donalds. J kom hem sent söndag kväll och skulle sedan med ett morgonflyg från Kastrup kl. 7.15. Barnen tyckte att det var konstigt att pappa faktiskt hade varit hemma och sovit men att de ändå inte hade träffat honom. Han kommer hem sent ikväll efter en liten turné i Österrike, Italien och Storbritannien och imorgon åker vi till Tyskland igen för att fira min mammas 70-årsdag... Nästa vecka ska förhoppningsvis vara lite lugnare! J trivs inte riktigt med sin chef och sin VD och planerar att söka nya jobb så han var inte så taggad för den säljrunda han har varit på. Varför finns det så många konstiga chefer...? Jag läser ledarskapsteori just nu och J:s chef samt min förra rektor gör verkligen alla misstag som litteraturen och forskningen varnar för.
Det ska bli skönt med ett par lediga dagar i Tyskand. Vi åker på eftermiddagen imorgon och kommer hem på söndag. J och jag har ju inte så mkt semester så det gäller att pussla ihop dagarna så att det räcker fram till nyår. H blev vaccinerad idag och hade feber ikväll så hon får vara hemma imorgon och missar sin simning men å andra sidan ska vi bad i Tyskland så då får hon öva då istället. Vi ska bo i en lägenhetsby tillsammans med min syster och hennes familj och göra små utflykter i närområdet. Vädret ska vara helt ok och det känns särskilt skönt att det inte ska blåsa storm imorgon och på söndag när vi ska åka båt två timmar enkel resa. Barnen är spända och förväntansfulla eftersom det är första gången som vi ska åka bort över natten med deras kusiner. De räknar även ner till vår resa till Gran Canaria - på måndag är det bara en månad kvar!
I fredags åkte J till Tyskland med tre kompisar och var borta över helgen. De gör denna resa en gång vartannat år så jag och barnen roade oss på egen hand. Vi var på kalas hos min guddotters storasyster i fredags kväll så då var middagen fixad och vi fick dessutom en kväll med trevligt sällskap. I lördags morse åkte barnen med mig till min gudson och hans storebror. Deras mamma och jag gick vår vanliga helgpromenad medan barnen såg morgon-TV tillsammans och sedan åt vi frukost hos dem (deras pappa var med J i Tyskland). På kvällen åkte vi till O:s gudmor med barn eftersom hans gudfar också var i Tyskland med J och det blev ännu en kväll med mysigt sällskap. Jag är glad och tacksam för våra vänner och säga vad man vill men det blir ändå ett särskilt band till de familjer som har valt mig som gudmor eller de familjer som vi har valt som gudföräldrar till våra barn. Inte för att någon av oss är troende på något sätt men det är ändå en speciell känsla.
I söndags tog vi bara det lugnt eftersom särskilt O önskade sig en hemmadag. Jag rensade bland massor av kläder och la ut annonser på Facebook, vilket ledde till att jag fick sålt det mesta. Jag hade säkert fått mer pengar om jag hade lagt ut det på Tradera men det är för mycket för att jag ska orka det och det tar dessutom massor av tid. H var på sin ridning i söndags eftermiddag och O fick hänga med. För att inte stressa med matlagning blev det middag på Mc Donalds. J kom hem sent söndag kväll och skulle sedan med ett morgonflyg från Kastrup kl. 7.15. Barnen tyckte att det var konstigt att pappa faktiskt hade varit hemma och sovit men att de ändå inte hade träffat honom. Han kommer hem sent ikväll efter en liten turné i Österrike, Italien och Storbritannien och imorgon åker vi till Tyskland igen för att fira min mammas 70-årsdag... Nästa vecka ska förhoppningsvis vara lite lugnare! J trivs inte riktigt med sin chef och sin VD och planerar att söka nya jobb så han var inte så taggad för den säljrunda han har varit på. Varför finns det så många konstiga chefer...? Jag läser ledarskapsteori just nu och J:s chef samt min förra rektor gör verkligen alla misstag som litteraturen och forskningen varnar för.
Det ska bli skönt med ett par lediga dagar i Tyskand. Vi åker på eftermiddagen imorgon och kommer hem på söndag. J och jag har ju inte så mkt semester så det gäller att pussla ihop dagarna så att det räcker fram till nyår. H blev vaccinerad idag och hade feber ikväll så hon får vara hemma imorgon och missar sin simning men å andra sidan ska vi bad i Tyskland så då får hon öva då istället. Vi ska bo i en lägenhetsby tillsammans med min syster och hennes familj och göra små utflykter i närområdet. Vädret ska vara helt ok och det känns särskilt skönt att det inte ska blåsa storm imorgon och på söndag när vi ska åka båt två timmar enkel resa. Barnen är spända och förväntansfulla eftersom det är första gången som vi ska åka bort över natten med deras kusiner. De räknar även ner till vår resa till Gran Canaria - på måndag är det bara en månad kvar!
lördag 9 september 2017
Ännu en händelserik vecka
I mina förvirrade funderingar från förra veckan glömde jag att nämna att vi hade en fin helg! H var på kalas på ett lekland och eftersom det inte kändes lönt att köra hem innan det var dags att hämta henne, passade jag på att göra några ärenden i stan. Det blev dyra ärenden eftersom jag hittade två vinterjackor och köpte båda... Den ena var en "finkappa" som jag letat efter länge, klassisk, mörkblå - den kommer jag att kunna ha i många år så det är nästan en investering. Den andra var en dunjacka, även den mörkblå och en sådan har jag letat efter i minst två år men inte hittat. Bara att slå till och punga upp en hel del pengar helt enkelt men ibland slumpar det sig så att vissa år blir dyrare än andra på klädkontot... På eftermiddagen var vi på min svågers brorsdotters vigsel, dels för att vi känner dem bra, dels för att H ville gå på ett "riktigt" bröllop i kyrkan och dels för att vi ändå skulle passa mina syskonbarn under den efterföljande festen. Det är häftigt med vigslar - man påminns om de löften som man har gett till varandra och om den lyckan som vi kände den där dagen som var vår. Det är viktigt att tänka på när vardagen kryper inpå.
I söndags var O hos en kompis och H hade inget att göra. Jag föreslog att vi skulle göra hennes Mors dags present som hon hade hittat på - en picknick, bara hon och jag, som vi skulle cykla till. Jag stekte pannkakor och vi packade lite olika saker i picknickkorgen och gav oss iväg. Mysigt att bara vara vi två och dessutom var det ganska fint väder!
I måndags morse åkte jag visserligen till jobbet men mådde inte bra. Det känns verkligen inte bra att vara på min gamla arbetsplasts och jag ringde därför vårdcentralen samma morgon för att få träffa en läkare och diskutera eventuell sjukskrivning. Sjuksköterskan i tidsbokningen vägrade att ge mig en tid och hänvisade till företagshälsovården eftersom mina symptom verkade vara jobbrelaterade. Det kan jag i och för sig förstå att hon gjorde men jag förklarade att jag inte kan vända mig till företagshälsovården eftersom det måste godkännas av min chef och det är ju hon som är en stor del av problemet... Det fanns dock ingen annan möjlighet, jag fick hur som helst ingen tid på vårdcentralen och orkade inte ta strid heller. Jag får ta tag i det om några veckor igen om jag inte mår bättre. Just nu inväntar jag först en eventuell förändring som jag fick reda på under måndagseftermiddagen och denna kan kanske göra skillnad för min jobbsituation om jag har lite tur. Ytterligare en kollega har sagt upp sig och ska påbörja en ny tjänst och det är ytterligare en person som jag verkligen är glad för att hen kommer därifrån!
I tisdags vaknade jag vid halv sex och var kissig och hade ont i magen. Var på toaletten några gånger, vilade lite i soffan och gick sen för att duscha som vanligt. Tog fram en macka till frukosten men behövde sedan gå på toaletten igen. Vi hade ätit kyckling på Mc Donalds kvällen innan och jag tänkte att det kanske kunde vara den som spökade. En stund efter klockan sju mådde jag så pass dåligt att jag insåg att jag inte kunde åka till jobbet och smärtorna tilltog nu snabbt så jag förstod att det måste vara ett njurstensanfall - de lux denna gång, likt de jag hade 2001. Vid halv åtta hade jag så ont att jag bad J att ringa ambulans. Vår plan hade varit att han kunde köra mig in när han hade lämnat barnen men jag kände att jag inte kunde vänta i en timme och dessutom kände jag inte för att sitta i vanligt bil eftersom det kändes som om jag behövde vara nära en toalett. Ambulansen dröjde en halvtimme och under den tiden tilltog smärtan ännu mer och jag satt dubbelvikt på toaletten, kräktes flera gånger och var totalt kallsvettig över hela kroppen. Barnen var så klart rädda - dels hatar H att höra när någon kräks och dels tycker hon inte om när jag är sjuk. Jag försökte trösta och förklara men hon ville inte att jag skulle ta i henne. O var lugnare men båda tyckte att det var jobbigt att jag skrek. Det gick liksom inte att låta bli... Det blir smärtor som på ett sätt är värre än värksmärtor när man föder barn eftersom de är ihållande och intensiva på ett helt annat sätt än värkar. Jag försökte skrika i en kudde men det fungerade inte till slut. När ambulansen väl kom satte de direkt en nål i handryggen (jag satt fortfarande på toaletten...) och sprutade in smärtstillande. Efter lite om och men kunde de klä på mig kläder och lasta in mig och väl i ambulansen fick jag en spruta till eftersom den första inte hjälpte. Jag skrek och bad om lustgas eftersom jag fick det under en ambulansfärd 2001 och det var fantastiskt men det ville de inte ge mig nu. Det är inte långt till Lund men det kändes så denna gången och någon minut innan vi var framme sa sjuksköterskan som körde "men ge henne ren morfin nu!" och då fick jag det och livet blev genast så mycket bättre! Det är sjukt skönt när smärtan försvinner och man kan gå in i morfindimman! Minns inte så mycket av det som hände på sjukhuset, vet att de tog prover men sen sov jag till klockan 10 när läkaren knackade på för en kort undersökning. Han berättade att röntgen var bokad och jag sov sedan vidare tills det var dags för den vid tolvtiden.
Jag har blivit röntgad med kontrast många gånger och det brukar aldrig vara några problem men denna gången sprutade de in kontrastvätskan i porten som satt på handryggen och det gjorde helt galet ont. Idag är det lördag och jag har fortfarande ont och kan inte använda handen som vanligt. De fick sätta en nål till i armvecket för att spruta in den andra omgången - jag vägrade att få det i den första porten igen! Efter röntgen fick jag vänta tre timmar i ett liggande väntrum för att få svar. J kom upp om och höll mig sällskap en stund innan han hämtade barnen extra tidigt. Läkaren gav besked att stenen som tidigare satt i höger njure nu hade flyttat sig till urinledaren och förhoppningsvis skulle komma ut på egen hand inom några veckor. Jag fick medicin som ska vidga urinröret och även smärtstillande stolpiller att ta om det kommer en ny attack och sedan kunde J och barnen komma och hämta mig.
Jag har varit och jobbat som vanligt resten av veckan och det har gått bra även om jag är mer kissig än vanligt. Barnen hade haft mycket tankar och funderingar i skolan och det var nog bra att J lämnade dem en timme senare så att de hann prata lite när jag hade åkt iväg med ambulansen. Han hämtade dem när H:s skoldag var slut och de körde hem och fikade tillsammans. Det har ju varit lite väl mycket dramatik den senaste månaden med två akut sjuka föräldrar men det verkar som att de är trygga och ganska lugna ändå.
I onsdags var H ledsen och orolig för att de skulle ha sin första simlektion med skolan i torsdags. Vi pratade länge, jag mailade hennes lärare om hur hon mådde och sedan gick det, precis som väntat, hur bra som helst när de väl var på simningen. Det visste jag att det skulle göra för det brukar det alltid göra när H oroar sig för något som hon egentligen klarar av men det är jobbigt för henne när hon är så ledsen innan...
Denna helgen ägnar jag en hel del tid till en uppgift som ska lämnas in på Rektorsprogrammet på tisdag och imorgon ska jag även hinna med att döma lite hästar. På tisdag ska jag åka med första planet klockan 6.00 till Stockholm och kommer hem med sista planet strax före kl 22 så då har jag ingen tid att göra uppgiften. Den är lite klurig eftersom jag inte har kvar min gamla tjänst men jag tror nog att jag ska få ihop den till slut, det brukar ju gå på något sätt...
I söndags var O hos en kompis och H hade inget att göra. Jag föreslog att vi skulle göra hennes Mors dags present som hon hade hittat på - en picknick, bara hon och jag, som vi skulle cykla till. Jag stekte pannkakor och vi packade lite olika saker i picknickkorgen och gav oss iväg. Mysigt att bara vara vi två och dessutom var det ganska fint väder!
I måndags morse åkte jag visserligen till jobbet men mådde inte bra. Det känns verkligen inte bra att vara på min gamla arbetsplasts och jag ringde därför vårdcentralen samma morgon för att få träffa en läkare och diskutera eventuell sjukskrivning. Sjuksköterskan i tidsbokningen vägrade att ge mig en tid och hänvisade till företagshälsovården eftersom mina symptom verkade vara jobbrelaterade. Det kan jag i och för sig förstå att hon gjorde men jag förklarade att jag inte kan vända mig till företagshälsovården eftersom det måste godkännas av min chef och det är ju hon som är en stor del av problemet... Det fanns dock ingen annan möjlighet, jag fick hur som helst ingen tid på vårdcentralen och orkade inte ta strid heller. Jag får ta tag i det om några veckor igen om jag inte mår bättre. Just nu inväntar jag först en eventuell förändring som jag fick reda på under måndagseftermiddagen och denna kan kanske göra skillnad för min jobbsituation om jag har lite tur. Ytterligare en kollega har sagt upp sig och ska påbörja en ny tjänst och det är ytterligare en person som jag verkligen är glad för att hen kommer därifrån!
I tisdags vaknade jag vid halv sex och var kissig och hade ont i magen. Var på toaletten några gånger, vilade lite i soffan och gick sen för att duscha som vanligt. Tog fram en macka till frukosten men behövde sedan gå på toaletten igen. Vi hade ätit kyckling på Mc Donalds kvällen innan och jag tänkte att det kanske kunde vara den som spökade. En stund efter klockan sju mådde jag så pass dåligt att jag insåg att jag inte kunde åka till jobbet och smärtorna tilltog nu snabbt så jag förstod att det måste vara ett njurstensanfall - de lux denna gång, likt de jag hade 2001. Vid halv åtta hade jag så ont att jag bad J att ringa ambulans. Vår plan hade varit att han kunde köra mig in när han hade lämnat barnen men jag kände att jag inte kunde vänta i en timme och dessutom kände jag inte för att sitta i vanligt bil eftersom det kändes som om jag behövde vara nära en toalett. Ambulansen dröjde en halvtimme och under den tiden tilltog smärtan ännu mer och jag satt dubbelvikt på toaletten, kräktes flera gånger och var totalt kallsvettig över hela kroppen. Barnen var så klart rädda - dels hatar H att höra när någon kräks och dels tycker hon inte om när jag är sjuk. Jag försökte trösta och förklara men hon ville inte att jag skulle ta i henne. O var lugnare men båda tyckte att det var jobbigt att jag skrek. Det gick liksom inte att låta bli... Det blir smärtor som på ett sätt är värre än värksmärtor när man föder barn eftersom de är ihållande och intensiva på ett helt annat sätt än värkar. Jag försökte skrika i en kudde men det fungerade inte till slut. När ambulansen väl kom satte de direkt en nål i handryggen (jag satt fortfarande på toaletten...) och sprutade in smärtstillande. Efter lite om och men kunde de klä på mig kläder och lasta in mig och väl i ambulansen fick jag en spruta till eftersom den första inte hjälpte. Jag skrek och bad om lustgas eftersom jag fick det under en ambulansfärd 2001 och det var fantastiskt men det ville de inte ge mig nu. Det är inte långt till Lund men det kändes så denna gången och någon minut innan vi var framme sa sjuksköterskan som körde "men ge henne ren morfin nu!" och då fick jag det och livet blev genast så mycket bättre! Det är sjukt skönt när smärtan försvinner och man kan gå in i morfindimman! Minns inte så mycket av det som hände på sjukhuset, vet att de tog prover men sen sov jag till klockan 10 när läkaren knackade på för en kort undersökning. Han berättade att röntgen var bokad och jag sov sedan vidare tills det var dags för den vid tolvtiden.
Jag har blivit röntgad med kontrast många gånger och det brukar aldrig vara några problem men denna gången sprutade de in kontrastvätskan i porten som satt på handryggen och det gjorde helt galet ont. Idag är det lördag och jag har fortfarande ont och kan inte använda handen som vanligt. De fick sätta en nål till i armvecket för att spruta in den andra omgången - jag vägrade att få det i den första porten igen! Efter röntgen fick jag vänta tre timmar i ett liggande väntrum för att få svar. J kom upp om och höll mig sällskap en stund innan han hämtade barnen extra tidigt. Läkaren gav besked att stenen som tidigare satt i höger njure nu hade flyttat sig till urinledaren och förhoppningsvis skulle komma ut på egen hand inom några veckor. Jag fick medicin som ska vidga urinröret och även smärtstillande stolpiller att ta om det kommer en ny attack och sedan kunde J och barnen komma och hämta mig.
Jag har varit och jobbat som vanligt resten av veckan och det har gått bra även om jag är mer kissig än vanligt. Barnen hade haft mycket tankar och funderingar i skolan och det var nog bra att J lämnade dem en timme senare så att de hann prata lite när jag hade åkt iväg med ambulansen. Han hämtade dem när H:s skoldag var slut och de körde hem och fikade tillsammans. Det har ju varit lite väl mycket dramatik den senaste månaden med två akut sjuka föräldrar men det verkar som att de är trygga och ganska lugna ändå.
I onsdags var H ledsen och orolig för att de skulle ha sin första simlektion med skolan i torsdags. Vi pratade länge, jag mailade hennes lärare om hur hon mådde och sedan gick det, precis som väntat, hur bra som helst när de väl var på simningen. Det visste jag att det skulle göra för det brukar det alltid göra när H oroar sig för något som hon egentligen klarar av men det är jobbigt för henne när hon är så ledsen innan...
Denna helgen ägnar jag en hel del tid till en uppgift som ska lämnas in på Rektorsprogrammet på tisdag och imorgon ska jag även hinna med att döma lite hästar. På tisdag ska jag åka med första planet klockan 6.00 till Stockholm och kommer hem med sista planet strax före kl 22 så då har jag ingen tid att göra uppgiften. Den är lite klurig eftersom jag inte har kvar min gamla tjänst men jag tror nog att jag ska få ihop den till slut, det brukar ju gå på något sätt...
söndag 3 september 2017
Förvirrade funderingar
Det har varit en annorlunda vecka och kanske är det den som har fått mig att fundera i nya banor. I början av veckan jobbade jag en halv dag men var sedan hemma med O som behövde lite återhämtning. Jag tog nattåget mot Stockholm tillsammans med min väninna, som också skulle dit, men fortsatte sedan på egen hand mot Falun. Nattåg var verkligen ingen trevlig upplevelse - jag sov inte många timmar den natten och definitivt inga långa stunder i sträck. I Falun gjorde jag ett kort uppdrag på tre timmar innan jag åkte tåget tillbaka till Stockholm igen... Det kändes otroligt skönt att checka in på ett hotell och veta att jag skulle få sova en hel natt i en säng som stod stilla! Jag åt middag på hotellet eftersom det ingick och åkte sedan ner till stan men hann inte titta på så många ställen eftersom affärerna stängde redan klockan sju. Sov som en sten mellan klockan tio och klockan sju, när klockan ringde. Åt en god frukost och begav mig sedan iväg med buss genom Stockholm för ett uppdrag för Cancerfonden. Jag valde att åka buss i 50 minuter eftersom den i princip tog mig från dörr till dörr, istället för att ta tunnelbanan. Dels slapp jag släpa på mina väskor och dels tycker jag att det är trevligare att se staden ovanifrån än att bara befinna mig i underjorden. Efter utfört uppdrag tog jag mig till Bromma flygplats för att åka hemåt. Väl på Sturup styrde jag direkt mot mitt nya jobb för att kunna vara med på föräldramöte. Barnen fick vara hos våra kompisar eftersom även deras skola hade föräldramöte denna kväll. J kunde ju bara gå på O:s men vi meddelade H:s mentor att vi inte kunde komma och fick information i efterhand.
Jag har ju länge känt att jag inte har varit i balans. Egentligen har det varit så i perioder de senaste två åren och den allra främsta anledningen är mitt jobb. Jag är envis och kämpar på men kanske borde jag ha sökt mig ifrån en arbetsplats, som uppenbarligen inte är sund, i ett tidigare skede. Många av mina kollegor har sagt upp sig och slutat och jag borde göra detsamma men det är ju också en ekonomisk fråga. Vi förlorar mycket pengar om jag skulle säga upp mig och bara arbeta 75%. Samtidigt är jag för trött och har fått ett sämre självförtroende och kan därför inte söka nya jobb med den energi som jag hade velat och som behövs. Jag har haft tid att fundera den senaste veckan och efter ett par händelser i slutet av veckan har jag bestämt mig för att söka läkarhjälp och om läkaren bedömer det nödvändigt, vara sjukskriven ett tag. Min hjärna är inte som den ska vara - jag är ständigt trött, jag äter massor med godis för att få lite energi, jag är håglös och har huvudvärk och, vilket blev uppenbart i veckan, jag glömmer saker. Jag gör inte det annars, inte på detta sättet. I fredags skulle jag och J på fest på hans jobb, något som har varit bestämt i flera månader. Jag satt på jobbet och planerade höstterminen och messade J att vi behövde "gå igenom vilka dagar vi ska ta semester kontra föräldraledighet ikväll". Han svarade med ett par frågetecken och bad mig ringa. Vi pratade om alla dagar och han sa att "vi väl kunde kolla på det i helgen". Visst, tänkte jag, det är ju ingen panik. H:s ridlärare messade och frågade om jag kunde komma till ridskolan på kvällen och hjälpa henne med en sak och jag svarade "absolut, det gör jag gärna". Innan jag slutade kom jag på att vi ju skulle på fest på kvällen och att det var därför J ville kolla lediga dagar i helgen...
När jag hämtade barnen sa jag till H att hon kunde följa med mig till stallet på kvällen om hon ville. Hon tittade förvånat på mig och sa "men mormor kommer ju" - visst f-n, vi skulle ju på fest och mormor skulle vara barnvakt. Detta hade vi pratat om flera gånger den senaste veckan för att förbereda barnen, jag hade tänkt tanken att J blev förvirrad när jag skrev "ikväll" men ändå kopplade jag inte att jag inte kunde vara på ridskolan eftersom vi skulle på fest... Jag har glömt ett par andra saker också under veckan och det är verkligen inte likt mig. När jag är utarbetad och stressad brukar jag bryta ihop, gråta och kämpa vidare. Det tillstånd jag befinner mig i nu känner jag inte alls igen mig i och därför vill jag ta det på allvar och i alla fall låta en läkare bedöma mitt mående. Imorgon ska jag till mitt gamla jobb och jag har inte ett dugg lust att gå dit. Det min chef har utsatt mig för under det senaste läsåret har satt sina spår och om jag hade orkat skulle jag driva hennes agerande vidare eftersom det definitivt kan ses som mobbning. Jag har väldigt många människor som kan intyga att jag alltid försöker göra ett bra jobb, att jag är kompetent, strukturerad, en tydlig ledare, en omtyckt kollega etc så jag borde inte ta åt mig av det som hon har sagt men det är tyvärr svårt att låta bli. Jag skulle givetvis kunna säga upp mig men då förlorar jag lön, pension mm och anledningen till att jag mår dåligt och vill säga upp mig är min arbetsplats. Det borde inte vara jag som betalar ett pris för detta, det borde inte vara jag som funderar på att säga upp mig - det borde vara någon som inser hur olämplig denna person är som ledare och hon borde få sluta men det kommer nog tyvärr inte att hända. För mig är det märkligt att ett företag inte reagerar när hälften av en arbetsgrupp säger upp sig och slutar, att de som finns högre upp i beslutskedjan inte undersöker varför medarbetare lämnar och att en skola kan få drivas så som den gör just nu.
Ny vecka - nya tag och förhoppningsvis en ny situation innan veckan är slut...
Jag har ju länge känt att jag inte har varit i balans. Egentligen har det varit så i perioder de senaste två åren och den allra främsta anledningen är mitt jobb. Jag är envis och kämpar på men kanske borde jag ha sökt mig ifrån en arbetsplats, som uppenbarligen inte är sund, i ett tidigare skede. Många av mina kollegor har sagt upp sig och slutat och jag borde göra detsamma men det är ju också en ekonomisk fråga. Vi förlorar mycket pengar om jag skulle säga upp mig och bara arbeta 75%. Samtidigt är jag för trött och har fått ett sämre självförtroende och kan därför inte söka nya jobb med den energi som jag hade velat och som behövs. Jag har haft tid att fundera den senaste veckan och efter ett par händelser i slutet av veckan har jag bestämt mig för att söka läkarhjälp och om läkaren bedömer det nödvändigt, vara sjukskriven ett tag. Min hjärna är inte som den ska vara - jag är ständigt trött, jag äter massor med godis för att få lite energi, jag är håglös och har huvudvärk och, vilket blev uppenbart i veckan, jag glömmer saker. Jag gör inte det annars, inte på detta sättet. I fredags skulle jag och J på fest på hans jobb, något som har varit bestämt i flera månader. Jag satt på jobbet och planerade höstterminen och messade J att vi behövde "gå igenom vilka dagar vi ska ta semester kontra föräldraledighet ikväll". Han svarade med ett par frågetecken och bad mig ringa. Vi pratade om alla dagar och han sa att "vi väl kunde kolla på det i helgen". Visst, tänkte jag, det är ju ingen panik. H:s ridlärare messade och frågade om jag kunde komma till ridskolan på kvällen och hjälpa henne med en sak och jag svarade "absolut, det gör jag gärna". Innan jag slutade kom jag på att vi ju skulle på fest på kvällen och att det var därför J ville kolla lediga dagar i helgen...
När jag hämtade barnen sa jag till H att hon kunde följa med mig till stallet på kvällen om hon ville. Hon tittade förvånat på mig och sa "men mormor kommer ju" - visst f-n, vi skulle ju på fest och mormor skulle vara barnvakt. Detta hade vi pratat om flera gånger den senaste veckan för att förbereda barnen, jag hade tänkt tanken att J blev förvirrad när jag skrev "ikväll" men ändå kopplade jag inte att jag inte kunde vara på ridskolan eftersom vi skulle på fest... Jag har glömt ett par andra saker också under veckan och det är verkligen inte likt mig. När jag är utarbetad och stressad brukar jag bryta ihop, gråta och kämpa vidare. Det tillstånd jag befinner mig i nu känner jag inte alls igen mig i och därför vill jag ta det på allvar och i alla fall låta en läkare bedöma mitt mående. Imorgon ska jag till mitt gamla jobb och jag har inte ett dugg lust att gå dit. Det min chef har utsatt mig för under det senaste läsåret har satt sina spår och om jag hade orkat skulle jag driva hennes agerande vidare eftersom det definitivt kan ses som mobbning. Jag har väldigt många människor som kan intyga att jag alltid försöker göra ett bra jobb, att jag är kompetent, strukturerad, en tydlig ledare, en omtyckt kollega etc så jag borde inte ta åt mig av det som hon har sagt men det är tyvärr svårt att låta bli. Jag skulle givetvis kunna säga upp mig men då förlorar jag lön, pension mm och anledningen till att jag mår dåligt och vill säga upp mig är min arbetsplats. Det borde inte vara jag som betalar ett pris för detta, det borde inte vara jag som funderar på att säga upp mig - det borde vara någon som inser hur olämplig denna person är som ledare och hon borde få sluta men det kommer nog tyvärr inte att hända. För mig är det märkligt att ett företag inte reagerar när hälften av en arbetsgrupp säger upp sig och slutar, att de som finns högre upp i beslutskedjan inte undersöker varför medarbetare lämnar och att en skola kan få drivas så som den gör just nu.
Ny vecka - nya tag och förhoppningsvis en ny situation innan veckan är slut...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)