Kaoset fortsätter...

Just nu ångrar jag big time att jag bytte jobb! Totalt kaos, inget funkar, inget är under kontroll, ingen vet vad den andra gör, ganska många fel som Skolverket inte hade gillat, inga pengar, en konstig verksamhetschef, en totalt utarbetad rektor som gör sitt bästa, lärare som är fantastiska, lärare som gnäller, lärare som inte täcker upp för varandra, lärare som är sjukskrivna, lärare som säger upp sig... Men det blir nog bra - om ett par år eller så. Samtidigt gillar jag att reda i kaos, att göra bättre, att göra skillnad. Dock måste det finnas ekonomiska förutsättningar för att ta hand om eleverna på bästa sätt. Det jag också uppskattar är att vara på samma arbetsplats varje dag, att kunna vabba idag (eller rättare sagt jobba hemma för vabba hinner jag inte) utan dåligt samvete, att kunna ta upp det arbete idag som jag avbröt igår - fantastiskt! Jag gillar också min resväg på 10 minuter till jobbet med gratis parkering precis utanför dörren!

Barnen har kommit in i rutinerna ganska bra. O trivs bra på sin stora avdelning och har växt mentalt redan känns det som. Han har lärt känna nya kompisar som han pratar om men är också noga med att han inte vill leka med alla, han orkar inte ens lära sig namnen på alla barnen... Den bästa pedagogen på hans avdelning ska sluta, jättetrist! Som tur är har O fäst sig vid en av de andra pedagogerna som har blivit hans favorit så han är inte så ledsen. H har haft det lite motigt vissa morgnar och nog känt att hon hellre hade varit i den andra barngruppen, där hon har fler kompisar från dagis. I och för sig har hon sin bästis T i sin klass men T låter inte gärna H vara med någon annan och H vågar inte säga till även om hon gärna vill leka med andra. Vi har bett personalen att stötta henne i detta så det blir förhoppningsvis bra utan att behöva byta grupp.

Förkylda barn, mörkare kvällar, inte mycket tid över till annat än jobb, dagis/skola, städa, laga mat, tvätta, gå ut med hunden - det märks att hösten snart är här... Vi ser dock fram emot sol och bad om två veckor! Det är verkligen ljuset i tunneln just nu...

Lätt kaosartad skolstart - för alla...

Idag var det dagen D - dagen som H har pratat om det senaste året. Det var dags för första dagen i förskoleklass! Hon vaknade inte tidigare än vanligt men när hon gjorde det var hon förväntansfull och det var inget som helst gnäll under morgonen. O var lite mer trögstartad och gillade inte alls den korta morgonen. Vi kom iväg i tid och min plan var att lämna H på skolan i god tid innan tjugo över åtta och sedan lämna O på förskolan innan jag fortsatte till nya jobbet de timmar som H skulle vara i skolan (slutade klockan 11).

Vi frågade vid vårens inskolning om föräldrarna skulle vara med någonting under inskolningsveckan och fick då svaret att det skulle vi inte utan barnen skulle vara där på egen hand. Till min förvåning stannade alla föräldrar kvar och många hade planerat att stanna alla timmarna. Efter ca tio minuter var O:s tålamod slut och han ville till dagis. När H och de andra barnen satte sig på golvet för samling hamnade H med ryggen mot mig bakom bänkar och andra föräldrar så jag kunde inte kommunicera med henne. Eftersom dagiset ligger precis mitt över skolan, frågade jag O om han ville bli lämnad men då fick vi göra det snabbt och jag kunde inte stanna med honom. Han tyckte att det var ok så vi smet iväg. Snabb lämning som gick bra eftersom den pedagog han har valt ut som favorit började bygga tågbana med honom och sedan gick jag med raska steg tillbaka till skolan igen. H:s klass skulle då gå ut och när hon fick syn på mig började hon storgråta. Hon hade trott att jag bara hade gått utan att säga hejdå... Hon ville absolut att jag skulle stanna hela tiden "för det ska alla andra föräldrar" och jag hade stor lust att ringa min rektor och säga att jag inte kunde komma till uppropet på vår skola trots allt. Usch vad det är jobbigt att slitas mellan alla krav och viljor! H:s vilja borde ha varit den starkaste men mitt samvete tvingade mig att inse att hon fixar skolan på egen hand även om hon var ledsen, flera andra föräldrar avvek också även om många stannade, vi hade varit överens om att jag inte skulle vara där, hon hade en pedagog som tog särskilt hand om henne och en annan ledsen tjej - jag åkte och jobbade med värk i hjärtat...

En och en halv timme på jobbet avlöpte snabbt och jag gjorde i alla fall en del nytta samt fanns där och presenterade mig för eleverna. Jag stressade tillbaka och hann hämta H och allt hade gått bra. Vi pratade igen om vad som hade hänt och hon var lite dämpad så mitt dåliga samvete späddes på. Vi gick sedan för att hämta O och eftersom jag inte såg honom direkt på gården, hann jag prata några ord med en fröken först. Hon berättade att O hade ramlat av en cykel och skrapat armbågen men att han inte hade varit ledsen och de hade tvättat och satt på plåster. När vi fick syn på varandra såg jag direkt att hand underläpp darrade och sekunden efter sprang han mot mig och storgrät. Inte ett pip hade han sagt tidigare men nu tog han igen det med råge och grät helt otröstligt i över tjugo minuter... Stackare! Han kände sig nog inte tillräckligt trygg med pedagogerna och höll allt inom sig istället. Han grät hela vägen till Mc Donalds men sedan släppte det när jag utlovade kakor från konditoriet som medicin efter maten...

Det kunde ha börjat bättre för oss alla tre. Jag kände mig otillräcklig framförallt som mamma men också som arbetstagare. Jag antar att barnen inte får några bestående men, men som alltid funderar jag i situationer som denna varför jag jobbar över huvud taget. Jag vill bara vara med mina barn även om jag vet att det kanske inte är det bästa för dem. Halvtidsjobb på tider som jag själv hade bestämt hade varit optimalt. Jag struntar gärna i karriär, pengar, semesterresor och allt annat - och ändå söker jag mig vidare till ett mer ansvarsfullt jobb, tycker att pengar ger trygghet och att semesterresor är otroligt skönt. Vem har sagt att livet måste vara enkelt...?

Ett eget inlägg om bästa O

I torsdags var vi hos logopeden med O för andra gången. Logopeden hade analyserat det test som han gjorde innan sommaren och presenterade nu vilka bokstäver han inte säger, bl a S och R som många barn saknar länge men även V och F som tillhör samma grupp och K och G som tillhör en annan grupp. Han fick öva på ormljudet "sss" och spela ett memoryspel med bara s-bilder. Vi letade även i munnen om det kanske kunde finnas ett "k" och det fanns vet. Han samarbetade bra och tyckte att det var ganska roligt även om han tröttnade mot slutet. Vi fick ett memory med s- och k-ord med oss hem och på kvällen ville han visa J och H vad vi hade gjort så då övade vi lite till. Vi ska även berätta på förskolan om vilka bokstäver som han saknar och vilka han ersätter dessa med (oftast d eller t). Då kanske det kan bli lite lättare att tyda vad han säger. Ett ord som fluga blir klurigt att förstå eftersom han varken kan säga F eller G. Tje- eller ske-ljud ersätter han med något som påminner om engelskans W. Vi ska på ett återbesök efter jul för att kolla hur det går då.

I fredags var vi på förskolan och hälsade på, en liten mjukstart för att vänja O, som inte gillar förändringar, vid den nya avdelningen. Han var blyg till en början och ville mest vara med mig men så småningom började han i alla fall att leka lite med sina kompisar precis bredvid mig. Under helgen har vi pratat mycket om förskolan, om kompisarna, fröknarna mm för att han ska ha det i minnet. Idag var J med honom under en halvtimme och sedan lämnade han honom när de skulle gå ut på gården och det gick hur bra som helst. Mycket bättre att J gör det än att jag är med. Jag var på det nya jobbet ett par timmar innan jag avlöste J, som nu befinner sig i Ungern till och med torsdag så övriga lämningar får jag sköta. Imorgon lämnar vi först H på skolan och sedan O på förskolan ett par timmar. H slutar kl 11 så då hämtar jag båda. Egentligen behövdes jag på jobbet men detta är ju något som är planerat sedan länge och H börjar faktiskt bara i skolan en gång.

Igår tog J av stödhjulen på O:s lilla cykel som han har trampat på sedan förra våren. O har fixat H:s gamla springcykel (som hon aldrig vågade använda) utan problem och han har även cyklat på egen hand på den lite större cykel som H lärde sig cykla på förra sommaren. O är ju ett och ett halvt år yngre jämfört med när hon lärde sig så cykeln är i största laget. Därför bestämde vi oss för att ta bort stödhjulen och igår cyklade han hur bra som helst på sin mindre cykel (12"). I morse hade J låtit båda barnen cykla till förskolan så det var bara för mig att låta honom cykla hem... Jag tänkte inte riktigt och tog med mig L av gammal vana. Med en hund i koppel kunde jag inte springa som J har gjort, beredd på att stötta om O vinglar, utan jag fick jogga bredvid och O cyklade helt stabilt. Det enda han inte klarar är själva starten men annars behärskar han cyklingen helt prickfritt! Mycket stolt kille (och stolta föräldrar!)...

Nytt jobb!

Efter flera dagars grubblande och förhandlingar fram och tillbaka, hade jag i princip gett upp tanken på ett nytt jobb och ställt in mig på att fortsätta på mitt nuvarande - vilket också hade varit ett bra alternativ. Säkert ett bättre alternativ på många sätt. Det är det som har gjort det så svårt. Tjänsten som jag har sökt är bra på flera sätt men det finns även en del nackdelar, t ex att jag måste jobba heltid.

I bilen på väg till logopeden med O, ringde så rektorn på skolan och sa att de ville anställa mig. Eftersom jag inte hade möjlighet att komma till Göteborg för att träffa verksamhetschefen på en andra intervju, hade han och rektor konfererat och bestämt sig för att följa rektors magkänsla. De vill gärna att jag börjar på måndag och skriver papper imorgon. Skriva imorgon kan vi göra men börja på måndag blir svårt eftersom jag är själv hemma och H inte har någon barnomsorg den dagen. Jaja, det får lösa sig på något sätt...

Jag ägnade en del av dagen åt att ringa min nuvarande arbetsgivare för att äntligen kunna ge dem ett besked så att de kan börja sökandet efter min ersättare. Jag kontaktade även rektorerna på tre av de skolor som jag har haft uppdrag en gång per vecka på och fick tre väldigt gulliga lyckönskningsmail tillbaka. Övriga rektorer ska jag kontakta när min arbetsgivare har informerat dem om mitt beslut. I eftermiddags ringde en blomsteraffär i byn och frågade om jag var hemma eftersom de hade en leverans till mig. Hur många arbetsgivare skickar blommor till en anställd samma dag som denna säger upp sig och orsaker dem en massa strul? Bara min skulle jag tro, den allra bästa!

Släktträff och många tankar

Igår träffade vi min faster och hennes man igen. Igen får man väl säga eftersom vi träffade dem för första gången på väldigt många år förra sommaren. Då hade jag och L inte träffat dem sedan 2005 och mamma inte sedan 2001. Den enda kontakten fram till förra sommaren var ett telefonsamtal som jag ringde julen 2007 och sedan sprang vi på varandra på stan innan jul 2008. Därefter skickade vi endast kort vid födelsedagar tills jag skickade ett längre brev tillsammans med julkortet 2013. Jag fick svar kort därefter och vid påsken förra året pratade vi för första gången på drygt fem år och sedan fick vi till en träff i augusti. Det var speciellt eftersom mamma inte hade träffat min faster sedan hon meddelade sitt beslut att inte hjälpa pappa med bloddonation i april 2001.

Som vanligt tyckte jag att det var jobbigt innan och som vanligt blev det hur bra som helst igår också. Det känns som om de här åren inte har passerat, som om vi bara tar vid där vi slutade. Min syster och jag har träffat min faster och hennes man tre gånger under 2004 och 2005 och då diskuterat hennes beslut och allt som hände under pappas sjukdomsår samt året efter hans bortgång. Mamma har aldrig orkat eller velat detta och när hon förra året gick med på att träffa dem, var det med förutsättningen att vi inte "skulle dra upp en massa gammalt igen". Förra året var det lite trevande och spänt, dels pga att det var så längesedan, dels pga att mamma var med och dels för att de inte hade träffat våra män och barn. Vi hade ändå trevligt men jag kände mig ganska obekväm och hade massor av dåligt samvete för att det blev som det blev, för att jag inte höll kontakten 2005.

Igår var det en mer lättsam stämning och det berodde förmodligen på att vi träffades för ganska exakt ett år sedan och på att jag har hållit kontakten via telefonsamtal vid ett par tillfällen under året som har gått. Jag hoppas och tror att vår kontakt betyder lika mycket för min faster som den gör för mig. Om än inte lika mycket så ser jag i alla fall att hon är glad och berörd och för mig är det en blandad men mest positiv känsla. Jag måste lägga undan alla tankar på det som kunde ha varit och tankarna på det som blev eller inte blev, tankarna under pappas sjukdomstid och tankarna efter hans död. Jag kommer aldrig någonsin att förstå hennes beslut men jag får inte min pappa tillbaka och jag mår bättre om jag förlåter henne för hennes agerande. Hon mår också bättre, min syster mår bättre, min mamma mår bättre - jag tror inte på hat och tystnad. I alla fall inte i situationer som handlar om en person som jag alltid har tyckt väldigt mycket om.

Trots att situationen är som den är, är det så mycket enklare att prata med min faster än min farbror. Min pappa och min faster var väldigt lika på många sätt och min farbror är så olik dem på många sätt. J, som alltså bara har träffat min faster två gånger, sa direkt i bilen hem från min syster och svåger igår att det är så mycket lättare att prata med min faster och hennes man än med min farbror och hans fru - och jag kan bara hålla med. Min faster fyller 80 år nästa år och hennes man blir 82 och det skulle man verkligen aldrig kunna tro. De är pigga, glada, vitala, väl uppdaterade med vad som händer i världen, med den senaste tekniken - det känns som att prata med några som är mycket yngre. De har en värme och en omsorg som är så nära min pappa jag kan komma. De tittar på våra barn och ler, pratar med dem, vill lära känna utan att tränga sig på. Jag blir trygg och glad i deras sällskap och då kan det väl inte vara fel? Bara komplicerat.

Hur vi går vidare och om det blir fler träffar vet jag inte men jag tror absolut att jag tar initiativet till att ses igen. Kanske kan vi ses över en fika vid jul, vi måste ju inte vänta ett helt år. Någon gång hade jag velat prata bara med min faster och förklara allt som hände de där åren mellan 2005 och 2014 när vi inte hade kontakt. Kanske blir det ett tillfälle, kanske inte... Kanske håller vi det på den nivå som är nu, kanske är det bara jag som mår bättre att ta allt en runda till. Kan vi hålla det på den nivå som vi gör nu är jag ändå så mycket mer lättad och glad än under de åren som vi inte hade kontakt.

I huvudet virvlar också tankar om det nya jobbet som jag har sökt. Igår fick jag mail om att jag hade gått vidare från testerna och att verksamhetschefen ville träffa mig i Göteborg antingen på måndag eller tisdag i nästa vecka. Det går ju verkligen inte. O börjar på ny förskoleavdelning och ska skolas in, H börjar i förskoleklass och ska skolas in och J är i Ungern. Jag kan omöjligt ta mig till Göteborg för en intervju om 90 minuter. Om vi nu är två personer kvar borde det väl vara lättare att flytta på verksamhetschefen så att han tog båda intervjuerna här nere än att vi ska bekosta resa och en hel dags ledighet för att göra en intervju till ett jobb som vi inte vet om vi får. Just nu lutar det åt att det inte blir något nytt jobb för min del, jag får köra på i gamla fotspår och det gör egentligen inte så mycket. Det hade bara varit så skönt att ha en enda arbetsplats... Sättet som de har skött rekryteringen på lämnar dock en del övrigt att önska så kanske är det inte en organisation som jag vill jobba i ändå? Man vet vad man har men inte vad man får...

Kalmar, Öland och bröllopsdag

Barnen sov hela vägen mellan Vimmerby och Kalmar, som tog ca två timmar. Strax efter halv nio var vi framme och alla längtade efter att checka in och sova efter två aktiva dagar. Det visade sig dock att det var stadsfest i Kalmar just detta veckoslut... Vi skulle bo på Stadshotellet som låg på Stortorget - som var avstängt... Från alla håll visade det sig, och dessutom var alla gator runt omkring enkelriktade så det var inte helt lätt att hitta alternativa vägar. Mycket folk i stan gjorde att det stod bilar överallt och efter en stunds letande ringde jag hotellet och frågade hur vi skulle komma fram till dem. De verkade helt ha missat att det var mer folk än vanligt i stan och rekommenderade en parkering några kvarter bort som alltid var ledig. Vanliga dagar kanske men just denna kväll var den mer än överfull... Efter ca 45 min gav vi upp, körde så nära vi kunde, lastade av mig, barnen och lite packning och sedan fortsatte J sin jakt på parkering ytterligare en stund. Till slut kunde vi ändå mysa i sängarna efter en lång och händelserik dag. Jag befarade först att vi skulle höra musiken från stora scenen som var precis utanför hotellet men som tur var vette rummet åt motsatt håll så vi hörde bara lite oljud.

Efter en god frukost körde vi över till Öland. Jag har aldrig varit i denna del av landet och när vi ändå var så nära ville vi passa på att se åtminstone delar av ön. H ville gärna titta på "prinsessornas slott" så vi åkte till Solliden och gick omkring i slottsträdgården, som var väldigt fin. Barnen var stolta över att de fick leka på samma lekplats som prinsessan Estelle men H var lite besviken över att vi inte såg någon av kungligheterna. Vi gav barnen våfflor på slottscaféet och körde sedan vidare till Borgholm. J och jag tittade på stan och åt en glass medan barnen sov i vagnarna. När de vaknade fick även de glass och sedan körde vi till Kalmar igen. Från början var vår plan att vi skulle ha hunnit med Ölands djur- och nöjespark denna dag men efter två intensiva dagar i Vimmerby kände vi att det var fullt tillräckligt för barnen och att de behövde vila. Dessutom hade det kostat nästan 1500 kr för oss fyra för en dag i parken och det kändes lite väl dyrt. Barnen har under sommaren både varit på zoo och åkt karuseller en hel dag så de var inte alltför ledsna när vi ändrade planer.

Väl tillbaka i Kalmar badade vi en liten stund vid stranden som låg bara några kvarter från centrum. Kallt och lite stenigt med doppa fötterna funkade i alla fall. Därefter gick vi upp på hotellet för att duscha och byta om inför middagen på kvällen. Femårig bröllopsdag skulle ju firas ordentligt! Det var egentligen denna dag som var anledningen till att vi valde att fortsätta till Kalmar och förlänga vår Smålandstur lite. Vi hade bokat bord på en restaurang som har fått bra betyg i White Guide och maten var bra - när den väl kom... Det tog säkert 10 minuter från det att vi hade fått vårt bord tills vi fick en meny - och då bara en fastän vi frågade efter en till. Efter ytterligare ca tio minuter hade vi varken fått ännu en meny och heller ingen vinlista. När vi väl fick beställa tog det sedan en evighet innan vi fick våra drycker men kort därefter kom i alla fall maten. Barnen var tålmodiga men hungriga! Maten var som sagt fin och kreativt upplagd men servicen var under all kritik och man kan absolut kräva mer på en restaurang som denna. Ingen uppmärksammade när vi hade ätit färdigt och det dröjde ca en halvtimme innan servitrisen kom för att ta våra tallrikar och då passade vi även på att snabbt beställa dessert och dessutom be om notan samtidigt för att effektivisera livet lite... När vi var klara hade vi egentligen lovat barnen att de skulle få åka ett par karuseller på marknaden men just då började det regna så vi valde att gå till hotellet istället. Vi såg en skymt av Sanna Nielsen som uppträdde på stora scenen och grämde oss lite över att Måns Zelmerlöv skulle vara artist på lördagskvällen.

Ännu en god frukost på lördagsmorgonen och sedan hade vi planerat att gå lite på stan och låta barnen åka de där karusellerna som inte blev kvällen innan. När vi kom ut från hotellet öppnade sig himlen så vi beslöt snabbt att överge våra planer och istället köra hemåt eftersom det utlovades regn till och från under eftermiddagen också. Efter ett lunchstopp i Karlskrona var vi nöjda när vi kom hem efter fem mysiga dagar. Ett bra avslut för J som hade sin sista semestervecka!

Astrid Lindgrens värld

I tisdags styrde vi kosan mot Småland för att besöka bl a Astrid Lindgrens värld. Våra grannar frågade mot slutet av våren om vi ville följa med dem och det var absolut en perfekt semester att göra tillsammans med en annan familj. De har jämngamla barn och särskilt deras äldsta och H leker väldigt bra ihop.

Vi körde ett par timmar och stannade för medhavd lunch strax norr om Ljungby. Därefter lämnade vi E4:an och körde in mot Smålands inland. Skog, skog och åter skog... En och annan liten by passerade vi men annars var det en ganska enahanda utsikt. Vi stannade och fikade strax utanför Vimmerby, i byn Sevedstorp som också kallas Bullerbyn eftersom utomhusscenerna till de filmerna spelades in där. I Mellangården föddes Astrid Lindgrens pappa och det var där hon fick sin inspiration till böckernas handling. Barnen kunde hoppa i hö, titta på höns och äta glass och i det ena huset fick man även gå in i trädgården och titta.

Vi kom så småningom fram till Vimmerby Stadshotell där vi checkade in i helt nyrenoverade rum, stora och lyxiga - härligt! Efter lite vila gav vi oss ut på middagsjakt när det visade sig att hotellrestaurangen var fullbokad. Vi hittade en restaurang/pizzeria som hotellet tipsade om och bestämde oss för att inte leta vidare. Det borde vi dock ha gjort eftersom vi aldrig har ätit på en sämre restaurang... Servicen var rekordlångsam och ouppmärksam, maten dröjde och när väl servitrisen kom var det bara med en tallrik, de köttbullar som H och O skulle dela på. När jag började dela dem visade det sig att de var kalla inuti. J gick in med tallriken och den kom snart på retur - samma tallrik som bara hade varit inne i micron och vänt, vilket resulterade i att lingonen flöt runt och blandades med mjuka pommes och sås som var bränd i kanterna. Jag fick gå in och säga att de fick komma med en ny tallrik med ny mat, detta skulle vi inte betala för. H och O hann få en ny omgång köttbullar som var ok medan vi andra fortfarande väntade på våra pizzor. När de väl kom blev vi ännu mer besvikna. De smakade verkligen ingenting! Degen var för tjock och seg och gick knappt att skära igenom, tomatsåsen var helt smaklös och fyllningen likaså. Vi betalde mellan 95 och 125 kr per pizza och då kan man verkligen förvänta sig mer. Första och sista gången och jag var till och med tvungen att göra ett ganska spydigt inlägg på deras Facebook-sida för att varna andra. En mysig kväll blev det ändå i goda vänners sällskap. Vi satte oss i hotellets loungemöbler och tog ett glas vin medan barnen lekte på en lekplats som var precis bredvid och sedan blev det ytterligare ett glas uppe på grannarnas rum medan barnen såg på barnprogram.

Efter en god frukost tog vi oss under onsdagen an Astrid Lindgrens värld. Vilken fantastisk upplevelse! Mycket folk men det märktes i stort sett bara vid de populära teaterföreställningarna och precis vid lunchtid på matställena. Alla världarna var väldigt fint uppbyggda och skådespelarna var väldigt proffsiga. Just mixen av teater och att man sedan fick gå in och träffa karaktärerna innan nästa teater började var ett väldigt bra upplägg. Det blev kramar till Pippi, Emil, Ida, Ronja m fl och särskilt H tyckte att det var hur kul som helst. O gillade mest Pippi och Emil medan de tre tjejerna var mest förtjusta i Madicken. Ronja var lite läskig för barnen men imponerade stort på oss vuxna. Vi hann självklart inte allt på en dag så det var tur att vi hade bokat två!

En god middag på hotellet med ett perfekt upplägg: barnen åt deras buffé som var framdukad och klar medan vi vuxna väntade på vår mat. Lagom till att de var klara och sprang iväg till lekplatsen på torget bredvid, så kom vår mat och vi kunde äta i lugn och ro. Vi mammor gick iväg och köpte glass till barnen medan papporna passade vårt bord och sedan lekte barnen en runda igen och vi kunde njuta av vuxensnack en stund till.

Dag nummer två fortlöpte ungefär som den första men nu koncentrerade vi oss på de karaktärer som vi inte hade hunnit med dagen innan. O somnade efter ett par timmar eftersom han inte var så road och eftersom han inte hade sovit middag dagen innan. H och de andra tjejerna fick se mycket Madicken och var väldigt nöjda. Vi handlade lite i affärerna innan vi skildes åt på kvällen - grannarna skulle köra hem men vi skulle efter lite kvällsmat på Sibylla ta oss vidare till Kalmar.

Långt mellan uppdateringarna...

Det händer mycket under sommaren och bloggen och datorn blir tyvärr inte prio ett. Förvisso har jag ägnat mycket av den lediga tiden vid datorn och gjort fotoböcker till barnen men det tar mycket tid så då har det inte funnits ork över för annat. Nu är barnens dopböcker kompletta (gjorde egentligen dem 2013 men det saknades några saker som nu äntligen kom på plats) och jag har även gjort varsin bok åt dem om deras första och deras andra år. Roligt men pilligt och ganska tidskrävande. Planen är att komma i fatt under hösten och sedan göra en bok till H varje sommarlov och en bok till O varje jullov. Det borde funka...

Sen sist har det hänt en del. En regnig och tråkig måndag fixade vi lite ärenden på Sova-butiken, Ikea och Emporia. Inget bra val av dag - vädret gjorde sitt till och dessutom hade många precis fått lön. Proppfullt på Ikea och särskilt i restaurangen så det fick bli korv till barnen istället. Emporia sväljer i och för sig mycket folk men i foodcuorten där J och jag hade planerat att äta medan barnen sov, var mer än överbefolkad. När vi väl fick mat och ett bord var J:s mat dessutom direkt oaptitlig, ett riktigt bottennapp.

Annars har vi mest tagit det lugnt och fixat en del hemma eftersom vädret ändå har varit sådär. Trädäcket utanför vårt sovrum och gången emellan de båda däcken är i alla fall klara, liksom stenläggningen på den lilla trekant som blev innanför gången. Nu saknas bara lite växter men det hinner vi inte ta innan semestern är slut.

Vi hann med en utflykt med sagoläsning på ett bibliotek i Lund tillsammans med familjen S och åt då även lunch på en asiatisk restaurang i Lund med samma ägare som vår favoritrestaurang i Malmö. Vi hade en spontan grillmiddag med familjen M hemma hos oss - det spontana är oftast det bästa men det är svårt när vi inte har så många vänner som bor nära. Sista fredagen i juli åkte vi, precis som förra året, till Bakken och hade verkligen en heldag där. I år hade vi sällskap av mormor och min syster med familj och alla hade verkligen en toppendag. Vi åkte och åkte i olika konstellationer och barnen var verkligen helnöjda. Vi kom vid 11.30, åt medhavd lunch i parken och köpte sedan biljetter efter att ha stått i en massiv kö... Jag tror att vi började åka vid 12.30 och sedan åkte vi tills klockan var drygt 21.30 och barnen hade säkert kunnat fortsätta ännu längre. O sov för första gången i sitt liv inte middag men det gick hur bra som helst ändå. Detta måste vi absolut göra till en tradition - för vår del är det nästan redan det eftersom det var tredje sommaren i rad för oss men sällskapet har varierat varje år. Just att våra barn är jämnåriga tror jag dock är ett vinnande koncept och vi ser gärna en fortsättning nästa sommar!

Lördagen fick bli en dag för vila och återhämtning och i söndags åkte barnen och J iväg tidigt med farfars sportbil för att köra i kortegen till bilutställningen i Skanör, som hålls varje år. H tyckte att det var sådär kul men O sken som en sol. Vi tittade på alla bilar ock kringaktiviteter tillsammans med farmor och farfar samt min syster med familj och sedan fortsatte vi hem till mormor och åt lunch. O sov inte middag denna dag heller även om båda barnen somnade en kvart i bilen på vägen hem. Vår lilla kille börjar bli stor!

I måndags var vi iväg på förmiddagen för att barnen skulle fotograferas tillsammans med sina storkusiner. Farmor och farfar ska ge detta som en present till barnens pappa som fyller 50 om några veckor och eftersom de ändå skulle fotografera storkusinerna till honom ville de passa på att få alla fem barnbarnen på samma foto. Eftermiddagen ägnade vi åt att packa och jag lade en massa timmar på fotoböckerna som tvunget behövde var färdiga denna dag eftersom det var ett rabatterbjudande som gick ut dagen efter.

Under hela veckan har jag grubblat och tänkt på den där intervjun jag var på och på jobbet som jag i så fall ska byta till. Jag känner alltmer att jag gärna vill ha jobbet och jag kände mig därför tvungen att prata med mina chefer, som ju också är mina bästa vänner, och har gjort massor för mig - och i och för sig jag för dem. När de sa "kör, vi löser allt annat" föll en sten även om jag inte hade trott att de skulle säga något annat. Nu återstår det bara att se om jag får jobbet... Det återstår tester, intervju med företagets chef och diskussioner kring anställningsvillkoren. Jag planerar hösten som att jag inte får jobbet och har så smått börjat ha kontakt med alla mina skolor inför terminsstarten. Det blir ett par spännande veckor...