Till pappa på tolvårsdagen

Idag är det tolv år sedan du tog dina sista andetag. Tolv år. En evinnerlighet och ändå inte. Du finns i mitt hjärta, i mina tankar, i samtalen med barnen, i samtalen med mamma och L.

Jag försöker känna tacksamhet för den kärlek du alltid visade, för att du var du och för att du var min pappa. Jag försöker att inte känna bitterhet över att ditt liv slutade alldeles för tidigt, över att du inte fick träffa dina barnbarn eller uppleva allt det där som du ofta pratade om och hade planer för. Under de dryga sextio år som du levde upplevde du i och för sig mer än många andra men det fanns ju så mycket kvar för dig att göra och upptäcka - du som älskade livet och försökte ta vara på dig själv för att leva så länge som möjligt. För din egen skull självklart men ändå ännu mer för vår skull. Du var en riktig hönspappa och det är ett drag som jag har ärvt, på gott och ont.

H pratar ganska ofta om dig, helt spontant utan att jag säger något. Det känns bra att du finns som en person i barnens liv även om de aldrig har träffat dig. Samtidigt är det så enormt sorgligt att ni inte fick träffa varandra, en sådan enorm förlust - både för dig och för barnen. I tisdags var A hos oss hela dagen, min guddotter som du aldrig heller har träffat. Hon som föddes på dagen nio månader efter att du hade dött. Hon som gjorde den 27:e till något positivt när det under nio månader hade varit en dag som kändes jobbig. Hon som gjorde att jag för första gången på väldigt länge kunde känna glädje, särskilt när hennes föräldrar valde att fråga mig om jag ville bli hennes gudmor, trots att jag just då befann mig väldigt långt nere i en depression och verkligen inte mådde bra. Det är nog något av det finaste någon har gjort för mig och något av det som har betytt allra mest. Hur som helst kom hennes morfar och hämtade henne. Honom känner du ju efter att ha bott på samma gata i över trettio år. Ni hade det gemensamt att ni båda var många barns favorit. B satt ner en stund när han kom för att hämta A eftersom vi precis skulle äta middag. När vi hade ätit klart klättrade H upp i hans knä, sådär helt spontant. Det är något som hon aldrig gör med sin farfar och det kändes både fint och väldigt sorgligt. I ditt knä hade barnen gärna klättrat upp och det gör ont att de går miste om den relation ni hade haft om allt hade varit annorlunda. Båda barnen gillar B och K och de har ju till och med passat dem vid ett par tillfällen. De gillade även A:s och E:s farföräldrar och var gärna nära dem, pratade med dem och visade dem sina saker. Det är absolut inte så att de inte tycker om sina egna farföräldrar eller sin mormor men ingen av dessa tre är personer som har samma värme och utstrålar samma glädje som du. Du fattas oss så otroligt mycket.

Under den senaste veckan har jag pratat med både din syster och din bror. Inte samtidigt så klart eftersom de inte har någon kontakt men jag ringde din syster för att höra hur det var med henne och familjen och jag ringde din bror för att bjuda honom och hans familj på en liten släktträff i sommar. Det känns bra att ha detta band kvar även om jag önskar att relationerna till min faster och farbror var mer okomplicerade. Jag försöker dock göra mitt bästa för att det ändå ska vara ganska bra. Det är alltid roligt att träffas även om det samtidigt är jobbigt eftersom det är en påminnelse om att du inte är med.

Idag tänder jag ett ljus på din grav. Mamma var där igår och satte nya, fina blommor. Jag hade gett allt för att istället få ge dig en kram och få höra din röst. Hoppas att du har det bra, var du nu än befinner dig. Vi ses igen men jag hoppas verkligen att det dröjer även om jag samtidigt hade velat att det skulle ske nu, i denna sekund. Priset för att vi ses igen är dock väldigt högt och jag hoppas för barnens skull att det tar sisådär femtio år till. Pappa, jag älskar dig!

Logopedbesök

Mitt i all stress de senaste veckorna har jag helt glömt att skriva ner lite om barnens logopedbesök. H hade en tid den 4 juni och ytterligare en tid den 10 juni. Vi brukar ha det så eftersom hon behöver lite tid att tina upp... Första gången säger hon inte så mycket och andra gången går det bättre. Det hade varit ännu bättre med ett tredje tillfälle i nära anslutning som vi har haft några gånger men det fanns inte möjlighet till det i år. Den logoped som hon har haft sedan hon var tre år hade nu slutat så vi fick träffa en annan istället. Det mesta av logopedverksamheten har flyttat från Lund till Malmö men några logopeder var kvar i Lund så det blev åtminstone samma lokaler, vilket jag tror kändes bra för H. Den nya logopeden var absolut helt ok men inte riktigt lika bra som den förra, som verkligen lyckades få H att slappna av och prata på. Under de två tillfällen som vi var där stammade H inte en enda gång men det berodde främst på att hon nästan bara svarade med enstaka ord och inte pratade något längre. Vi fick dock lite tips på hur vi kunde träna och detta kan vi absolut ha med oss i vardagen.

Till O fick vi en tid i Eslöv - Malmö hade nio månaders väntetid, helt sjukt! För en tre och ett halvt-åring är det ju hur lång tid som helst och mycket kan hända, både åt ett positivt håll och åt ett negativt. I Eslöv kom vi till efter två månader och det kändes helt okej. Han var lite blyg men svarade snällt på frågor och sedan fick han göra samma test som H fick göra i samma ålder, nämligen titta i en bok med en massa bilder och säga vad bilden föreställer. Logopeden antecknar då fonetiskt hur han säger orden. Av ca 50-60 ord tror jag att han sa två helt rent, övriga fanns det något att anmärka på... Vi ska dit igen innan skolan/förskolan börjar för att gå igenom en analys av testet och prata mer om hur vi kan hjälpa honom. Kanske lossnar en del under sommaren om vi har tur men det är svårt att veta hur mycket man ska rätta honom eller öva på det rätta. Han tror ju att han säger rätt och förstår inte alls att vi inte förstår. Han var dock ledsen för någon vecka sedan eftersom han hade pratat med sin kompis E på dagis, som hade frågat vad vår hund hette. Killarna hade nästan blivit ovänner över detta eftersom O tror att han säger namnet på rätt sätt men i själva verket byter han ut ett "v" mot "d" och då blir det ett helt annat namn... Det känns viktigt att han får hjälp, särskilt nu när han bara ska gå med jämngamla eller äldre barn.

Att ta farväl

Förra veckan ägnade jag åt att avsluta en del på de olika skolorna som släpade efter, sådant som jag borde ha gjort veckan dessförinnan men inte hann med eftersom det blev mycket mer att göra under junis första veckor än vad som var planerat. Så är det att vara timanställd, det är bara att jobba när jobberbjudande kommer in... Inte mig emot, jag har hellre mer än mindre att göra! Jag hann även med ett läkarbesök på urogyn-mottagningen och lite annat. J var i Tyskland hela veckan men vi klarade oss bra på egen hand eftersom jag främst jobbade hemifrån och inte hade några direkta tider att passa. Då är det inga problem att ta hand om två barn och en hund själv.

Barnen gick sin sista vecka på förskolan och i torsdags hämtade vi dem tillsammans, precis som vi brukar. Eftersom det var H:s allra sista dag på dagis firade vi detta med en fika på konditoriet. Det kändes inte så sorgligt att säga hejdå till hennes personal eftersom tre av dem inte var där när vi hämtade och två av dessa blir O:s "fröknar" till hösten. Den i personalen som vi kunde säga hejdå till kommer att följa med H:s klass till skolan så henne ser vi också till hösten igen.

Det som däremot var väldigt sorgligt var att ta farväl av den "fröken" som först H hade under sin tid på småbarnsavdelningen och som sedan O också har haft under hela tiden på samma avdelning. Denna pedagog är helt fantastisk! Hon måste i det närmaste vara unik. När jag ringde till förskolan inför att H skulle börja där tyckte jag, som var ganska (eller mycket...) negativt inställd till dagis, att Jenny lät väl entusiastisk och trodde att hon ville ställa sig in genom att vara överdrivet trevlig och glad. Nu visade det sig dock att det är precis så hon är! Alltid glad på ett helt naturligt sätt, vänlig men bestämd när hon behöver tillrättavisa ett barn, oceaner av tålamod, gör allting med ett leende och har en kram att erbjuda när helst det behövs. Alla barn älskar henne! Hon är helt rätt kvinna på rätt plats. Om all personal på alla våra förskolor hade varit som hon hade inga föräldrar någonsin kunnat klaga på något. J och jag ville visa henne speciell uppskattning och verkligen betona att hon har betytt så mycket för båda våra barn men även för oss. Till H:s personal köpte vi tillsammans med tre andra familjer en "Maja-lykta" där det stod en text om "Fröken". Jag passade på att köpa två extra och den ena var tänkt till Jenny. Majas Cottage skänker mycket av sin vinst till Barncancerfonden och förutom att det alltid är ett ändamål som känns viktigt att stödja så blev det också en påminnelse om O:s lilla dagiskompis som sedan ett och ett halvt år tillbaka kämpar mot leukemi.

Bara en ljuslykta kändes dock för futtigt men samtidigt var det svårt att komma på något passande. Vi känner ju inte henne som privatperson och vet inte vad hon uppskattar. Jag frågade en kollega till henne och hon visste inte heller riktigt men hintade om att Jenny gillar pärlor. När jag letade i olika smyckesaffärer hittade jag dock inget som jag tyckte om men i den sista jag var i hittade jag ett silverhalsband med tillhörande örhängen som kostade ca 600 kr. Jag hade kunnat köpa en present till henne för det tiodubbla så för den sakens skull kändes det ok men jag tänkte mer på hur hon skulle uppfatta det. Jag bestämde mig dock för att det nog var ok och att hon alltid kunde byta om hon inte ville ha det. Jag köpte även ett kort där jag skrev alla fina saker jag kunde komma på...

När barnen överlämnade presenten och kortet förra fredagen (hennes sista dag innan semestern), fick vi förklara för dem att vuxna gråter ibland när de är glada... Jag är inte så bra på avslut och farväl, jag blir rörd och börjar gråta och kan inte alltid uttrycka allt jag vill. Jenny blev självklart både rörd och glad, både för kortet och för presenterna. Hon sa flera gånger att det var för mycket men jag betonade att det ändå inte på något sätt var tillräckligt. Många kramar blev det innan vi skildes åt...

Det finns ytterligare en fröken som har stuckit ut positivt. När H mycket motvilligt skulle lämna småbarnsavdelningen för nästa avdelning var hon mycket tveksam och gillade inte alls tanken på att lämna Jenny. Vi kände att hon behövde ha en fröken på den nya avdelningen som blev "hennes" lite mer än de övriga och då valde hon själv Kristina. Av de fyra som var hennes personal på den nya avdelningen var detta för mig ett självklart val men vi lät H välja och då blev det ändå Kristina. Hon är lite samma typ som Jenny - ungefär i samma ålder, glad, entusiastisk och pedagogisk. Hon var en stor trygghet för H under det första året på den större avdelningen och är en av få i personalen (förutom självklart Jenny) som H har kramat spontant. Förra våren blev hon tyvärr sjukskriven och då kändes det verkligen som om hela verksamheten föll samman på avdelningen. Under våren har hon börjat arbetsträna och jobba ett fåtal timmar per dag och då varit på O:s avdelning, vilket kändes jätteroligt. Vi fick nu möjlighet att ta farväl även av henne och visa henne vår uppskattning med en "Fröken-lykta". Övrig personal på O:s avdelning har absolut varit okej men de spelar liksom inte i samma division som Jenny och Kristina. Till dem köpte jag små Maja-lyktor utan text och O lämnade över dessa på egen hand i torsdags. När vi kom var alla i full gång med att klä midsommarstången så jag hängde påsen med presenter på hans krok för att slippa ta den med hem och tänkte att vi kunde ge dem vid hämtningen istället men när de kom in efter dansen hade han själv fixat det!

Farväl är kanske svårast för föräldrar (eller i alla fall mammor...) ibland, barnen verkar ta det hela med ro. Kanske går det upp för dem först till hösten, när de ska byta vardag? Det känns dock onekligen som en milstolpe i deras liv - H börjar förskoleklass och O på stor avdelning. Först ska vi dock njuta av ett skönt sommarlov!

Pojkar och flickor...

Igår var jag med en av mina två trevligaste skolor på sommaravslutning. Egentligen är detta min klart trevligaste skola om man ser till elever, organisation, personal, stämning mm - min andra favoritskola är en skola som håller på att ta sig upp ur kaos med många krävande och struliga elever men med en engagerad och trevlig personal. Även på denna skola var jag inbjuden till sommaravslutning och lärarmiddag men hade inte möjlighet att delta även om jag gärna hade velat. På mina övriga skolor är jag inte inbjuden till avslutningar eftersom jag är konsult (vilket jag naturligtvis är på de andra två skolorna också) och om jag hade fått en inbjudan hade jag ändå inte deltagit eftersom jag är så lite tid på varje skola.

Vi åkte buss från Malmö till ett slott några mil bort. Där inledde vi med kaffe och sju sorters kakor och efter en stunds fikande och prat delade vi sedan upp oss och var och en gjorde vad den ville - några gick en promenad, vissa slog sig ner med en öl, några spelade strandtennis och jag och sju andra spelade krocket. Kul även om jag var ganska värdelös... När vi var klara sprack himlen upp och vi kunde njuta av ett glas bubbel på balkongen i solsken. Jag fick chans att prata med kollegor som jag aldrig annars hinner prata med och alla är verkligen väldigt trevliga och lätta att umgås med.

När det var dags för middag hamnade jag bredvid årskurs nios arbetslagsledare som jag har haft mycket kontakt med under året. Hon har tagit ett större ansvar än hon hade behövt göra och verkligen varit till stor hjälp. Nu pratade vi på ett annat och mer privat sätt och kom in på både det ena och det andra intressanta samtalsämnet. Exakt hur vi hamnade i ämnet barn och barns kön vet jag inte men vi hade ett långt och djupt samtal om att inte vilja ha ett barn av ett visst kön. Hon berättade att hon hade gått i terapi inför födseln av sitt andra barn, då hon hade fått reda på att hon väntade ännu en pojke. Hon hade även fått stöd efter födseln eftersom hon var deprimerad. Hon ville så väldigt gärna ha en flicka. Jag berättade om mina känslor när jag väntade O, om mina psykologbesök och mina känslor efter födseln - att jag inte ville ha en pojke utan så väldigt gärna en flicka till. Hon var dock avundsjuk på mig eftersom jag hade en dotter men kunde ändå förstå mina känslor och det var så skönt att dela dessa känslor med någon som tänkte likadant. Jag har aldrig träffat någon annan som har haft exakt samma känslor och tankar som jag. Jag fick nästan dåligt samvete över att ha en dotter... Vi pratade även om andra som vi känner som har två pojkar och kom fram till att de allra flesta pratar om att de gärna hade velat ha en flicka också. Kanske är det så att många män gärna vill ha en son och kvinnor gärna en dotter, hur jämställda och könsmedvetna vi än vill vara?

Mitt rationella jag tänker att man ska vara "careful what you wish for". En av mina kusiner har två söner och hennes bror (och naturligtvis också min kusin) hade också en son när hans fru blev gravid igen. Min faster uttryckte då att det hade varit kul med en flicka och att det var hennes önskan, även om hon tillade att det naturligtvis var viktigast att barnet var friskt. Nu födde min kusins fru en liten son med urakut kejsarsnitt - en son med Downs syndrom och ytterligare en utvecklingsstörning, som gör att han vid snart fem månaders ålder inte kan sitta, gå eller röra sig. Han kan heller inte prata men kommunicerar med enkla tecken. En pojke, och dessutom en sjuk sådan - inte vad min faster hade tänkt sig... Min syster har en väninna som först fick två pojkar men också hemskt gärna ville ha en flicka. Hon ville därför ha ett tredje barn och hoppades mycket på att detta skulle vara en tjej. De fick ytterligare en pojke som har varit sjuk sedan födseln och ännu inte mår bra, trots att han är flera månader gammal. Det spelar ju verkligen ingen roll vilket kön barnet har, bara det är friskt! Jag är så glad att vi fick O och nu kan jag inte tänka mig något annat än att vara mamma till både en flicka och en pojke. Om vi skulle ha haft ett tredje barn hade jag dock gärna velat ha en dotter till - dels för att H så gärna vill ha en lillasyster men främst för att O skulle få vara ensam pojke i barnaskaran eftersom han då har blivit mellanbarn. Mellanbarn kommer gärna i kläm mellan den stora som alltid får uppmärksamhet och den lilla som åtminstone i början kräver mycket uppmärksamhet och då tror jag att det är en fördel om mellanbarnet är av ett kön och de övriga två av det andra. Nu kan man ju inte beställa ett barn och för oss är det inte aktuellt med ett tredje barn ändå. Intressanta och viktiga diskussioner som man inte pratar så mycket om...

Ångest och tårar

Jag skulle förstås aldrig ha skrivit att jag mådde bättre än tidigare år - jag gjorde ju i och för sig det men nu är det inte alls så stabilt längre... J åkte till Tyskland idag för att vara borta några dagar och det är också min första lediga dag utan jobb. Jag har klarat av det årliga besöket på Arbetsförmedlingen för inskrivning, jag har under dagen känt att jag har varit mer avslappnad och jag har haft ett annat tålamod med barnen nu när vi inte har någon vardagsstress att ta hänsyn till. Kanske är det just när jag slappnar av som känslorna också kommer fram på ett annat sätt. Kanske är det också för att det är denna tid på året, att det börjar närma sig den 27 juni.

Vi har mycket att se fram emot i sommar. Om ett par veckor åker vi till Österrike, mitt andningshål på jorden. Där jag mår som allra bäst. I helgen har vi även planerat en liten tur till Astrid Lindgrens Värld med våra grannar och i september ser vi fram emot en resa till Mallorca. Däremellan planerar vi att hinna umgås med släkt och vänner under våra många lediga veckor tillsammans. Det finns alla förutsättningar för en fin sommar.

Varför gråter jag då? Varför rinner tårarna? Jag tittar dessutom på en repris av lördagens prinsbröllop och ser det lyckliga brudparet som lyser av glädje. Idag fick Sverige en ny liten prins när prinsessan Madeleine födde en son - ett nytt liv är alltid något att glädjas åt. Ändå grumlas glädjen som jag känner över att se andra människor lyckliga och glädjen över lyckan att ha min egen fina familj, av tankar på döden. Min egen död. Dödsångest. Ska man ha det när man är till synes fullt fysiskt och bara är strax över 40 år? Jag tror att jag annars håller mycket av mina tankar i schack genom att fokusera på familj, jobb, vardagspussel mm. Nu behöver jag inte tänka på så mycket annat och då kommer ångesten fram. 

Jag är livrädd för att dö. Inte för egen del, absolut inte. Det har jag inte varit sedan pappa dog och kanske inte särskilt mycket innan dess heller. Jag är däremot fruktansvärt rädd för att lämna mina barn utan mamma. Inte för att jag inte tror att de kommer att ha det bra med sin pappa och hela det nätverk med släktingar och vänner som vi har runt oss men ett barn behöver båda sina föräldrar och att som barn förlora en förälder i unga år, sätter alltid sina spår. Jag vet att det är helt irrationellt att oroa sig för detta - jag kan ju ändå inte påverka framtiden. Jag kan inte påverka om jag blir sjuk eller inte. Jag äter relativt nyttigt, jag motionerar några gånger i veckan, jag har ingen övervikt, jag har aldrig rökt, jag dricker ytterst måttligt - jag borde ha förutsättningar för att leva ett helt normallångt liv. Åtminstone borde jag ha stora chanser att leva i alla fall tjugo år till. Ändå är jag fullständigt livrädd för att drabbas av någon dödlig sjukdom och mina tankar vandrar ofta i dessa banor en dag som denna. Just nu har jag ont på ett stickande sätt i ryggen och genast kommer tankar om skelettcancer. Detta är nog inte helt normalt...

Bara jag, mig själv och mina tankar

Förra söndagen firade vi lite Mors dag på morgonen när J och barnen hade fixat en överraskningsfrukost åt mig. En "Sigge-frukost", fast hemma, som H sa och ja, det var absolut i klass med en hotellfrukost. Vi var sedan på lekplats med familjen S som vi inte kunde träffa i lördags heller eftersom J hade feber och hosta. Pappan i familjen S var inte heller på topp så vi mammor och barnen var på vår nya lekplats och sedan även en sväng på ridskolan. Packade sedan ihop det sista och J och barnen skjutsade mig till Lunds central där jag skulle ta tåget mot Karlstad strax efter lunch. Vi hade planerat in en korvlunch på Pressbyrån för barnen och sedan skulle de vinka av mig. Nu visade det sig att tåget hade fått en ny avgångstid 20 minuter senare så då valde de att åka hem eftersom barnen var trötta och ville sova middag. Tur var det eftersom tåget till slut blev nästan en timme försenat - det var totalstopp i båda riktningarna mellan Malmö och Lund eftersom någon hade hoppat framför ett tåg... Jag kan inte låta bli att förundras över alla människor som uttryckte missnöje och upprördhet över den stillastående trafiken, inställda och försenade tåg. Vad spelar det för roll om man kommer fram lite senare eller får lägga om sin resa en söndag? Jag förstår absolut de som hade tänkt sig till Kastrup och hade ett flyg att passa men övriga borde tänka mer på offret och offrets anhöriga, på den drabbade lokföraren och på Räddningstjänsten.

Jag hade ett 45 minuters uppehåll i Göteborg men nu kom vi fram 70 minuter senare än planerat så då missade jag min anslutning. Alla som skulle till Karlstad blev istället ombokade till ett senare tåg som gick två timmar efter det vi egentligen skulle ha åkt. Jag tog en tur på Nordstan (fruktansvärd upplevelse, många konstiga människor, obehaglig stämning, många ungdomsgäng som bara drev omkring, massor av tiggare och andra utslagna på samhällets botten) medan jag väntade och passade på att äta innan tåget gick. Väl framme i Karlstad checkade jag in på fint hotell mittemot stationen och ett extra plus var att de varje dag serverade kvällsmat till alla gäster, helt utan extra kostnad. Värsta buffén med mat, sallad, efterrätt, frukt, våfflor, kaffe, ostbricka - väldigt bra eftersom man då dessutom slipper sitta själv på någon snabbmatsrestaurang som det annars gärna blir.

På måndagen jobbade jag hela dagen med ett par timmars uppehåll på eftermiddagen för lite shopping för att vila huvudet och ögonen innan jag satte mig vid datorn igen. Det är alltid mycket jobb när jag är iväg på skolor utanför Skåne men det är bara roligt. Under tisdagen fortsatte jag att jobba fram till strax innan klockan 15 för att sedan ta mig tillbaka till hotellet där jag hämtade min väska innan jag fortsatte till tåget. Tågresan hem avlöpte utan problem med ca 40 minuters byte i Katrineholm (där det inte fanns något ätbart att få tag på på nära håll - konstigt eftersom det verkar vara en ganska stor knutpunkt) och lika länge i Nässjö (älskar Nässjö station som hade ett Espresso House!).

En bonus med att resa bort några dagar i jobbet är att jag får tid bara för mig själv och för mina tankar. Det är tyst på hotellrummet, jag kan titta på vilka TV-program jag vill när jag vill, jag kan läsa, surfa, bara vara, träna på morgonen, äta god frukost - helt enkelt bara vara jag. Jag älskar min familj men det är värdefullt att få lite tid på egen hand och reflektera över saker och ting. Så här på våren är det alltid mycket tankar på pappa, på hans sista tid, på det som kunde ha varit, på det som aldrig blev. Man kan inte alltid styra över sina tankar och känslor och just i år har jag inte varit så starkt påverkad som vissa tidigare år, inte ännu i alla fall. Kanske har jag inte hunnit. Detta inlägg har jag skrivit på vid tre tillfällen och idag fick jag gå tillbaka och ändra en del som jag skrivit tidigare eftersom det t ex har hunnit passera en dryg vecka sedan jag började skriva.

Nu ska dock livet lugna ner sig. Denna vecka skulle jag egentligen ha varit kompledig men det blev en hel del sista minuten-jobb på flera olika skolor. Det mesta visserligen hemifrån men någon ledighet blir det inte precis. Nästa vecka är det inget mer jobb för min del men J jobbar två veckor till innan han är ledig i sex. Sommaren ligger framför oss och väntar på att bli fylld av många nya minnen!