Vi träffades på byns begravningsbyrå på förmiddagen, mamma, min syster, jag och min farbror och faster. Det var åter en solig och varm dag vilket underlättade lite mitt i allt det tråkiga.
Skum upplevelse det här med att planera en begravning. Samtidigt som det på ett sätt är så viktigt att allt blir rätt och bra så känns det helt oväsentligt på ett annat sätt. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av detta eftersom jag förlorade mina farföräldrar och min morfar innan jag föddes och min mormor när jag var tio år. Den enda begravning jag hade varit på dittills i mitt liv var min mormors och från den har jag inte många minnen mer än vad jag hade på mig och att jag tyckte att det var jobbigt att alla grät.
Alla val som ska göras kändes otroligt jobbiga - och viktiga. Datum? Präst? Kyrka? Kyrkogård?Kista? Blommor? Själaringning? Eget komponerat program till begravningen? Symbol och utformning på detta? Psalmer? Musik som ska spelas utöver psalmerna? Ingångsmusik? Utgångsmusik? Kistbegravning eller urna? Val av urna?
Dödsannons? Text i den? Tidning/tidningar? Införandedatum? Minnesord i annonsen? Symbol i annonsen? Minnesstund efter begravningen? Klädsel på begravningen? Listan kan säkert göras längre...
Vi fick ihop det bra till slut och försökte tänka hur pappa hade velat ha det. Jag trodde att han och mamma kanske hade pratat om detta - om inte nu när pappa var sjuk så kanske någon gång tidigare i livet, men det hade de inte. Veckans tips - prata med nära och kära om detta och be dem fylla i Vita arkivet så blir allting så mycket enklare... Om man gör det medan man är frisk och vital blir det säkert mycket lättare än när man är sjuk eller har fått besked om en obotlig sjukdom och döden därmed har kommit närmare.
måndag 30 juni 2014
söndag 29 juni 2014
Söndagen den 29 juni 2003
Solig och fin dag som jag sedan länge hade planerat att tillbringa på en hästtävlingar som ordnades traditionsenligt varje år denna helg. Jag hade lovat att hjälpa en väninna som skulle göra debut i medelsvår klass men hade av förklarliga skäl inte kunnat hjälpa henne med träningen i veckan innan, som vi hade planerat. Jag kände ändå att jag ville åka till tävlingen för att göra något "normalt" och för att skingra tankarna. Mamma, som också är mycket hästintresserad, åkte med och efter någon timme anslöt även min syster.
Det blev en bra dag då vi träffade många människor från den ryttarförening som vi har varit aktiva i under lång tid. Det var skönt att träffa dem så här, i en för oss helt naturlig miljö, där vi kunde prata, gråta, skratta, minnas och kramas tillsammans. Alla som var där kände pappa mycket väl. Jag hade inte kollat med min väninna om hon tyckte att det var okej att jag och mamma dök upp men kände inte heller att jag behövde det. Jag visste att det inte skulle störa henne att jag kom. Hon hade förlorat sin mamma i cancer nio år tidigare, när hon bara var tjugo år. Vi hade en väldigt nära och tät kontakt vid denna tidpunkten, hade lärt känna varandra som arbetskamrater, tävlat tillsammans, haft häst i samma stall och kommit varandra nära trots att vi egentligen är väldigt olika med helt olika bakgrunder. Hon blev bara glad när jag kom och det kändes skönt med ytterligare en vän som förstod vad jag gick igenom. Idag har vi nästan ingen kontakt tyvärr, främst eftersom vi lever helt olika liv. Jag vet dock att jag skulle kunna ringa henne precis när som helst och att vi skulle kunna träffas och ta vid där vi slutade utan problem.
På kvällen kom en av mina äldsta barndomsvänner, som bara bodde ett kvarter bort, hem till mig och vi tog en lång promenad med hennes hund. Jag berättade allt som hade hänt och vi slutade promenaden hemma hos henne eftersom vi behövde prata mer. I hennes lägenhet vet jag att jag berättade att det värsta med allt var när jag tänkte på att jag aldrig mer skulle få en sådan där riktig pappakram som bara min pappa kunde ge. Då började jag gråta (hade inte haft behov av detta innan) och då vågade hon också släppa fram tårarna. Hon kände också pappa mycket väl och tyckte mycket om honom. Hennes fina golden blev helt förtvivlad och försökte sticka in sitt lurviga huvud mellan våra när vi grät och kramades. Han ville trösta på sitt sätt och slicka våra tårar. Djur förstår oftast så mycket mer än vad man tror...
Det blev en bra dag då vi träffade många människor från den ryttarförening som vi har varit aktiva i under lång tid. Det var skönt att träffa dem så här, i en för oss helt naturlig miljö, där vi kunde prata, gråta, skratta, minnas och kramas tillsammans. Alla som var där kände pappa mycket väl. Jag hade inte kollat med min väninna om hon tyckte att det var okej att jag och mamma dök upp men kände inte heller att jag behövde det. Jag visste att det inte skulle störa henne att jag kom. Hon hade förlorat sin mamma i cancer nio år tidigare, när hon bara var tjugo år. Vi hade en väldigt nära och tät kontakt vid denna tidpunkten, hade lärt känna varandra som arbetskamrater, tävlat tillsammans, haft häst i samma stall och kommit varandra nära trots att vi egentligen är väldigt olika med helt olika bakgrunder. Hon blev bara glad när jag kom och det kändes skönt med ytterligare en vän som förstod vad jag gick igenom. Idag har vi nästan ingen kontakt tyvärr, främst eftersom vi lever helt olika liv. Jag vet dock att jag skulle kunna ringa henne precis när som helst och att vi skulle kunna träffas och ta vid där vi slutade utan problem.
På kvällen kom en av mina äldsta barndomsvänner, som bara bodde ett kvarter bort, hem till mig och vi tog en lång promenad med hennes hund. Jag berättade allt som hade hänt och vi slutade promenaden hemma hos henne eftersom vi behövde prata mer. I hennes lägenhet vet jag att jag berättade att det värsta med allt var när jag tänkte på att jag aldrig mer skulle få en sådan där riktig pappakram som bara min pappa kunde ge. Då började jag gråta (hade inte haft behov av detta innan) och då vågade hon också släppa fram tårarna. Hon kände också pappa mycket väl och tyckte mycket om honom. Hennes fina golden blev helt förtvivlad och försökte sticka in sitt lurviga huvud mellan våra när vi grät och kramades. Han ville trösta på sitt sätt och slicka våra tårar. Djur förstår oftast så mycket mer än vad man tror...
lördag 28 juni 2014
Lördagen den 28 juni 2003
Jag vaknade efter några timmars sömn. Förmodligen en djup och helt drömlös sådan eftersom jag inte hade sovit särskilt många timmar de senaste dygnen. Lite förvirrad steg jag upp och kände bara att något var fel. Jag kom några meter, ut ur sovrummet, in i hallen och där slog tankarna på vad som hänt under gårdagskvällen emot mig. Benen vek sig och jag ramlade ihop i en hög på golvet och grät den där stora, djupa gråten som jag inte hade haft anledning att gråta särskilt många gånger i mitt liv dittills. Efter ett tag förflyttade jag mig till soffan i vardagsrummet och grät vidare. När jag hade samlat mig lite ringde jag till en väninna och berättade vad som hade hänt. Hon frågade om hon fick komma och var hos mig inom tio minuter. Vi pratade i nästan fyra timmar och det kändes skönt att först få gråta igen, tillsammans med henne eftersom hon också kände pappa väl, bli tröstad och kramad samt få dela de senaste dygnens förlopp med henne. När hon åkte hem åkte jag hem till mamma och min syster kom också dit. Vad vi gjorde eller hur det kändes att komma hem till huset utan att pappa var där har jag inga minnen av.
Idag, elva år senare, tänker jag på min väninna som stod mig så nära då, och hade gjort det under hela pappas sjukdomstid. Hon var verkligen ett stöd och väldigt omtänksam, ringde varje dag i säkert ett års tid efter denna dag och kollade så att jag hade stigit upp, hur jag mådde, vad jag skulle göra under dagen etc. Hon hade själv förlorat sin styvmamma i cancer några år tidigare och hennes man hade förlorat sin pappa i en plötslig hjärtattack ungefär samtidigt. Det kändes skönt att ha människor i min närhet som kunde förstå en del av det jag gick igenom. Kanske var det också därför vi kom varandra närmare än vi gjort tidigare under denna period av mitt liv. Idag har vi tyvärr sporadisk kontakt av olika anledningar men jag kommer alltid att vara djupt tacksam för det stöd jag fick av henne i den svåraste perioden i mitt liv.
Idag, elva år senare, tänker jag på min väninna som stod mig så nära då, och hade gjort det under hela pappas sjukdomstid. Hon var verkligen ett stöd och väldigt omtänksam, ringde varje dag i säkert ett års tid efter denna dag och kollade så att jag hade stigit upp, hur jag mådde, vad jag skulle göra under dagen etc. Hon hade själv förlorat sin styvmamma i cancer några år tidigare och hennes man hade förlorat sin pappa i en plötslig hjärtattack ungefär samtidigt. Det kändes skönt att ha människor i min närhet som kunde förstå en del av det jag gick igenom. Kanske var det också därför vi kom varandra närmare än vi gjort tidigare under denna period av mitt liv. Idag har vi tyvärr sporadisk kontakt av olika anledningar men jag kommer alltid att vara djupt tacksam för det stöd jag fick av henne i den svåraste perioden i mitt liv.
Igår
Igår blev en bra dag, mycket bättre än för elva år sedan. Det känns som två helt olika liv, livet då och det liv jag lever idag - och tur är det! Det är bara en morfar till mina barn som saknas i mitt nuvarnde liv...
Jag åkte till kyrkogården själv för en liten stund i stillhet och ensamhet. Jag gillar egentligen inte att vara där och är inte det oftare än nödvändigt. Ibland faller det dock på min lott att åka dit eftersom jag bor i samma by och min mamma och syster en halvtimme bort. Igår satte jag en ny blombukett, slängde midsommarblommorna och vattnade de övriga växterna. Oftast har jag barnen med mig men det ville jag inte ha igår. Det är tillräckligt påfrestande för mig att gå dit och det blir ännu jobbigare när jag måste besvara alla funderingar som en femåring kan ha, om hur morfar dog, varför han dog, vad som händer när man dör, hur morfar åkte upp till himlen, hur han håller sig kvar där, vad som hände med skalet som blev kvar etc. Samtidigt vill jag att barnen ska vara delaktiga och tycka att det är ok att fråga allt om morfar men en dag som denna är det bättre att jag är själv.
Jag fick mitt sammanbrott som jag alltid brukar få varje år, i torsdags kväll när jag började skriva på det förra inlägget. Jag tycker inte om att tänka på denna dag och att formulera det i skrift blev jobbigare än jag hade tänkt mig. Igår flöt det dock på utan vidare tårar. Det är på något sätt värre innan den 27:e kommer än när det är "över". Igår blev jag istället ledsen över en helt annan sak, något som säkert kommer att hända mer än denna gång. Vi var på en lekplats dit även H:s kompis och vår granne, som är sex år, kom tillsammans med en dagiskompis som vi inte känner och dennas pappa. H blev glad först men när sedan kompisen inte ens hälsade på henne trots att både jag och H sa hej, blev hon jätteledsen. Inte så att hon började gråta men hon satte sig bara på en bänk och hängde med huvudet och ville gå hem. Det skär i mammahjärtat när man ser sitt barn så ledset och av en sådan anledning. H fortsatte att vara tyst och sammanbiten tills vi kon hem och jag skulle berätta för J varför hon var tyst. Då bröt hon samman och storgrät och sedan fick hon och jag mysa en lång stund, kramas och läsa en ny Bamse-tidning från biblioteket innan hon blev på lite bättre humör. Fina O försökte också krama och trösta sin syster när han såg att hon var ledsen.
Efter maten gick jag upp till stallet för att hjälpa en tjej med hennes ponny. På väg hem en stund senare mötte jag O på cykel och J - ingen H... Då visade det sig att grannflickan, som tidigare hade varit på lekplatsen, hade kommit ut för att leka med sin lillebror och pappa. Då hade H själv gått fram till dem och tjejerna hade börjat leka hur bra som helst! När jag mötte O och J var H inne hos grannarna och lekte vidare, något som bara hänt en gång tidigare. Slutet gott, allting gott - fantastiskt att se lyckan och glädjen i H:s ögon!
Jag åkte till kyrkogården själv för en liten stund i stillhet och ensamhet. Jag gillar egentligen inte att vara där och är inte det oftare än nödvändigt. Ibland faller det dock på min lott att åka dit eftersom jag bor i samma by och min mamma och syster en halvtimme bort. Igår satte jag en ny blombukett, slängde midsommarblommorna och vattnade de övriga växterna. Oftast har jag barnen med mig men det ville jag inte ha igår. Det är tillräckligt påfrestande för mig att gå dit och det blir ännu jobbigare när jag måste besvara alla funderingar som en femåring kan ha, om hur morfar dog, varför han dog, vad som händer när man dör, hur morfar åkte upp till himlen, hur han håller sig kvar där, vad som hände med skalet som blev kvar etc. Samtidigt vill jag att barnen ska vara delaktiga och tycka att det är ok att fråga allt om morfar men en dag som denna är det bättre att jag är själv.
Jag fick mitt sammanbrott som jag alltid brukar få varje år, i torsdags kväll när jag började skriva på det förra inlägget. Jag tycker inte om att tänka på denna dag och att formulera det i skrift blev jobbigare än jag hade tänkt mig. Igår flöt det dock på utan vidare tårar. Det är på något sätt värre innan den 27:e kommer än när det är "över". Igår blev jag istället ledsen över en helt annan sak, något som säkert kommer att hända mer än denna gång. Vi var på en lekplats dit även H:s kompis och vår granne, som är sex år, kom tillsammans med en dagiskompis som vi inte känner och dennas pappa. H blev glad först men när sedan kompisen inte ens hälsade på henne trots att både jag och H sa hej, blev hon jätteledsen. Inte så att hon började gråta men hon satte sig bara på en bänk och hängde med huvudet och ville gå hem. Det skär i mammahjärtat när man ser sitt barn så ledset och av en sådan anledning. H fortsatte att vara tyst och sammanbiten tills vi kon hem och jag skulle berätta för J varför hon var tyst. Då bröt hon samman och storgrät och sedan fick hon och jag mysa en lång stund, kramas och läsa en ny Bamse-tidning från biblioteket innan hon blev på lite bättre humör. Fina O försökte också krama och trösta sin syster när han såg att hon var ledsen.
Efter maten gick jag upp till stallet för att hjälpa en tjej med hennes ponny. På väg hem en stund senare mötte jag O på cykel och J - ingen H... Då visade det sig att grannflickan, som tidigare hade varit på lekplatsen, hade kommit ut för att leka med sin lillebror och pappa. Då hade H själv gått fram till dem och tjejerna hade börjat leka hur bra som helst! När jag mötte O och J var H inne hos grannarna och lekte vidare, något som bara hänt en gång tidigare. Slutet gott, allting gott - fantastiskt att se lyckan och glädjen i H:s ögon!
fredag 27 juni 2014
Fredagen den 27 juni 2003
Det blev inte mycket sömn under natten eftersom vi turades om att sitta hos pappa som sov större delen av natten men tidvis var orolig, förmodligen på grund av smärta. Andningen var tung och lät som en kaffekokare som behöver kalkas av. Väldigt obehagligt ljud som på något sätt fyllde rummet. Dessutom är det svårt att sova och få någon ro när hela ens värld är upp och ner och det känns verkligen heller inte ett dugg viktigt.
Under natten arbetade en mamma till en av mina ridelever. Jag hade bara hjälpt denna flickan några gånger och visste att mamman jobbade inom vården men inte att hon jobbade här. Hon visste heller inte att min pappa var sjuk så därför blev det ett ganska konstigt (men bra) möte när hon gick på sitt nattskift på kvällen och kom in i rummet... Det kändes dock tryggt och bra att ha henne där och hon tittade till pappa och oss med jämna mellanrum under natten. När hon skulle sluta sitt skift på fredagsmorgonen sa hon hejdå till pappa med orden "hejdå, C, nu går jag hem men du har ju dina tre fina flickor hos dig". Pappa tittade då på henne och log så vid denna tidpunkt var han fortfarande vid medvetande och förstod vad som hände eller sades runt omkring honom.
Efter ronden, ca klockan nio, ville läkaren prata med oss utanför pappas rum. Min farbror som varit hemma över natten var på plats igen och det kändes bra att vara samlade. Läkaren kunde konstatera att döden var nära och de skulle nu sätta ut näringsdroppet som pappa hade fått sedan han kom. I fortsättningen skulle han bara få morfin och vi kunde väta hans läppar med speciella pinnar som smakade svartvinbär. Exakt varför dropp/vätska sattes ut minns jag inte men det fanns en bra anledning som förklarades för oss. Vi fick ett informationsblad om vad som kan hända fram tills dess att döden inträffar. Naturligtvis är sättet vi dör på individuellt men det finns en rad saker som vanligen händer. Jag minns att jag frågade hur lång tid de trodde att han hade kvar och läkaren gissade på några timmar. Min farbror ringde sin fru som kom så fort hon kunde. Pappa kände igen henne och log när hon kom strax efter klockan 10 men det var det sista tecknet på medvetande hos honom, även om vi naturligtvis inte visste det då.
Nu började en väntan på det som vi hade vetat skulle komma men in i det sista hade hoppats inte skulle hända. Jag tror att jag mentalt ställde in mig på att pappa inte skulle vara kvar hos oss efter lunch men det var han. Därefter tog jag nog mer tiden som den kom, timme efter timme. Vi pratade inte särskilt mycket med varandra utan lyssnade mest på det regelbundna ljudet av den där kaffekokaren som någon glömt att kalka av. Någon gång då och då ändrades andningen och pappa blev lite orolig i sömnen. När detta hände första gången kallade min farbror på personalen och frågade om man kunde höja morfinet ytterligare eftersom han trodde att pappa hade ont, och mycket riktigt så lugnade sig pappa när morfinet hade effekt. Vi kunde sedan själva sköta detta och ge pappa snabb lindring när det behövdes genom att trycka extra på pumpen.
Något tidsperspektiv har jag inte över denna, den hemskaste dagen i mitt liv. Jag vet att vi någon gång försökte äta något och att åtminstone jag inte klarade att äta så mycket trots att kocken lagade mycket god mat. Precis som sömn blir mat helt oväsentligt i en situation som denna. Jag minns att jag någon gång på eftermiddagen bröt ihop på sängen som stod bredvid pappas och grät så att jag skakade. Min farbror kom då fram till mig för att trösta och det kändes nästan som att känna pappas hand i min. De är inte särskilt lika för övrigt men deras händer är det. Jag minns också att min faster satt i en stol och löste korsord. Hade någon på förhand berättat att detta skulle kännas helt naturligt hade jag nog inte trott henne eller honom men nu kändes det som en helt självklar sak att göra medan vi väntade. Även om vi väntade på döden.
Min pappa var en fighter på många plan, så även in i det sista. Han var mycket stolt över att en sjuksköterska, som skulle ta prover på honom i början av hans sjukdomsperiod, trodde att hon hade fått fel papper eftersom hon menade att personnumret på pappret inte kunde stämma med patienten hon hade framför sig. Inte kunde väl han vara född 1941? Någon av de läkare som undersökte honom under sjukdomstiden sa också att han hade en fysik som en fyrtioåring fastän han var sextio år fyllda och väldigt bra värden på allt förutom just det som var relaterat till cancern. Han hade alltid varit en renlevnadsmänniska som åt bra mat, drack med måtta, aldrig hade rökt, motionerade dagligen etc. Kanske var det allt detta tillsamman som gjorde att han levde så mycket längre än det där året som läkarna gav honom från början och kanske var det det som nu gjorde att hjärtat helt enkelt inte slutade slå.
Det går inte att förklara hur det känns att vänta på döden. Du vill inget hellre än att personen som du älskar ska fortsätta att leva men till slut bad jag min pappa att han skulle dö. Jag tänkte på det som man alltid har hört, att hörseln är det sista som slås ut och att det ibland kan hjälpa att be den sjuke att släppa taget. Någon gång på sen eftermiddag gjorde först jag och sedan min syster detta. Jag berättade för pappa att han kunde släppa taget, att vi skulle klara oss, att vi skulle sakna honom men ta hand om varandra, att min syster hade "slagit nytt viktrekord", att hon hade ätit saker som hon tidigare inte ätit, att hans bror var där och skulle ta hand om oss och säkert en del andra saker som jag inte minns. Vi kramade hans hand, strök hand kind, sa att vi älskade honom men kaffekokaren som behövde avkalkas tystnade inte. Andningen var ungefär lika ansträngd hela tiden, pappas mun var vidöppen, ögonen halvöppna och ansiktsuttrycket spänt. Så såg han ut hela den sista dagen.
Någon gång vid åttatiden på kvällen bröt jag ihop igen och skällde mer eller mindre på pappa med ord som "men kan du dö någon gång!!". Svårt att förklara den känslan så här i efterhand och även för någon som inte har varit i samma situation men jag var så trött på att se pappa kämpa, så ledsen över att se hans jagade uttryck, så trött på att höra kaffekokaren vänta på avkalkning och samtidigt så rädd för att det skulle ta slut. Självklart lyssnade han inte på mig - även om han hörde mig tror jag inte att något hade kunnat få honom att sluta kämpa. Han ville vara kvar hos oss till varje pris. Typiskt min pappa att vara hönspappa in i det sista och inte lita på att vi skulle klara oss utan honom.
En stund efter klockan 22 hostade pappa till och hade svårt att få luft när det kom upp något blodblandat i munnen. Jag hade någonstans läst att det är vanligt att det kommer kroppsvätskor ur alla kroppsöppningar strax innan dödsögonblicket och vi ringde nu på personalen. De kom, lyssnade på pappa och backade sedan undan i rummet för att låta oss vara i fred. Ett andetag, ett kortare uppehåll, ett andetag, ett längre uppehåll (här minns jag att jag skriker "nej, nej, nej" - jag som för ett tag sedan bad min pappa att dö), ett andetag, tystnad. Döden inträffade klockan 22.17 står det på dödsattesten. Jag bryter tystnaden i rummet med att upprepa "fan, fan , fan", alla gråter stilla men är annars tysta.
Exakt vad som händer de närmaste minuterna efter döden minns jag inte. Jag vet att vi satt kvar vid pappa ett tag men inte hur länge. Jag minns inte vad vi sa, om vi sa något, det kanske vi inte gjorde. Efter ett tag kom personalen och sa att vi gärna fick gå ut ur rummet så skulle de göra i ordning pappa. Det var för oss ny personal som jobbade denna natt och förmodligen var det mycket att göra eftersom de fick avbryta det de skulle göra med pappa några gånger för att gå till andra patienter. Vi satt i en soffgrupp utanför och väntade. Jag vet att jag försökte söka närhet hos min mamma eftersom jag kände mig ensam och liten men min mamma är ju inte en person som är särskilt bra på eller naturlig med närhet, tyvärr. Vi måste på något sätt ha kommit att prata om begravningen för jag minns att jag sa att "vi ska väl i alla fall inte ha något sådant där jävla kaffe efteråt" och syftade på minnesstund. Min farbror såg lite förvånad ut men respekterade min åsikt utan diskussion.
Efter ett tag, tror att det var närmare en timme men kan ha fel. fick vi komma in till pappa igen. De hade kammat och rakat honom - det hade han gillat. De hade klätt honom i de kläder som han hade på sig när han kom in på sjukhuset med ambulansen och som hade följt med till Hospis av någon anledning - det hade han inte gillat. Om någon hade informerat oss om att han skulle komma att behöva andra kläder hade vi med glädje hämtat något som han hade upplevt som mer presentabelt och passande. Inte för att skjortan och chinosen var fula på något vis men visst har vi väl alla olika kläder när vi är hemma eller när vi umgås med andra och hemmakläderna vill man kanske inte visa för alla alltid. Nu var det ju i och för sig bara närmsta familjen som skulle se honom men det hade känts bättre om han hade haft andra kläder.
Han låg ovanpå en bäddad säng, vet inte varför jag hade trott att han skulle ligga nerbäddad under ett vitt lakan och att kläderna därför inte skulle ha någon betydelse. Händerna var lagda över bröstet, alla saker runt omkring var undanstädade, levande ljus brann bredvid honom och tystnaden var total. Det som var tråkigt var att det inte hade gått att stänga vare hans mun eller ögon utan han dog med samma jagade uttryck i ansiktet som han hade haft hela dagen. Någonstans hade jag trott att en död person skulle se ut som att den sov, att den skulle se ut som att den hade fått ro, kanske rent av le lite.
Jag vågade inte krama honom men strök honom åtminstone över händerna. Vi grät tillsammans och jag vet inte hur länge vi satt där men en bra stund i alla fall. Det var inte alls otäckt på något vis, bara så overkligt. Till slut gick vi ut, klockan var då en bit över midnatt. Vi fick information om vad som skulle hända med pappas kropp och erbjöds att komma tillbaka nästa morgon för att ta ett ytterligare farväl av pappa när han flyttades till bårhuset, vilket vi avböjde. Så otroligt svårt det var att gå ut och veta att detta var sista gången vi såg pappa, så otroligt svårt och overkligt.
Min faster körde min syster hem, min moster (som måste ha kommit någon gång under dagen, kom jag på nu även om jag inte minns när och hur) följde med mamma hem för att sova över hos henne men jag ville vara ensam och avböjde att få skjuts av min farbror. Jag klarade den korta resan hem och stupade rakt i säng.
Den värsta dagen hittills i mitt liv var över och jag var nu faderslös. Visserligen vid nästan 29-års ålder men det spelade just då ingen som helst roll. Jag kände mig som ett barn som hade mist sin pappa och kanske är vi alla barn till våra föräldrar vid olika tidpunkter i livet.
Under natten arbetade en mamma till en av mina ridelever. Jag hade bara hjälpt denna flickan några gånger och visste att mamman jobbade inom vården men inte att hon jobbade här. Hon visste heller inte att min pappa var sjuk så därför blev det ett ganska konstigt (men bra) möte när hon gick på sitt nattskift på kvällen och kom in i rummet... Det kändes dock tryggt och bra att ha henne där och hon tittade till pappa och oss med jämna mellanrum under natten. När hon skulle sluta sitt skift på fredagsmorgonen sa hon hejdå till pappa med orden "hejdå, C, nu går jag hem men du har ju dina tre fina flickor hos dig". Pappa tittade då på henne och log så vid denna tidpunkt var han fortfarande vid medvetande och förstod vad som hände eller sades runt omkring honom.
Efter ronden, ca klockan nio, ville läkaren prata med oss utanför pappas rum. Min farbror som varit hemma över natten var på plats igen och det kändes bra att vara samlade. Läkaren kunde konstatera att döden var nära och de skulle nu sätta ut näringsdroppet som pappa hade fått sedan han kom. I fortsättningen skulle han bara få morfin och vi kunde väta hans läppar med speciella pinnar som smakade svartvinbär. Exakt varför dropp/vätska sattes ut minns jag inte men det fanns en bra anledning som förklarades för oss. Vi fick ett informationsblad om vad som kan hända fram tills dess att döden inträffar. Naturligtvis är sättet vi dör på individuellt men det finns en rad saker som vanligen händer. Jag minns att jag frågade hur lång tid de trodde att han hade kvar och läkaren gissade på några timmar. Min farbror ringde sin fru som kom så fort hon kunde. Pappa kände igen henne och log när hon kom strax efter klockan 10 men det var det sista tecknet på medvetande hos honom, även om vi naturligtvis inte visste det då.
Nu började en väntan på det som vi hade vetat skulle komma men in i det sista hade hoppats inte skulle hända. Jag tror att jag mentalt ställde in mig på att pappa inte skulle vara kvar hos oss efter lunch men det var han. Därefter tog jag nog mer tiden som den kom, timme efter timme. Vi pratade inte särskilt mycket med varandra utan lyssnade mest på det regelbundna ljudet av den där kaffekokaren som någon glömt att kalka av. Någon gång då och då ändrades andningen och pappa blev lite orolig i sömnen. När detta hände första gången kallade min farbror på personalen och frågade om man kunde höja morfinet ytterligare eftersom han trodde att pappa hade ont, och mycket riktigt så lugnade sig pappa när morfinet hade effekt. Vi kunde sedan själva sköta detta och ge pappa snabb lindring när det behövdes genom att trycka extra på pumpen.
Något tidsperspektiv har jag inte över denna, den hemskaste dagen i mitt liv. Jag vet att vi någon gång försökte äta något och att åtminstone jag inte klarade att äta så mycket trots att kocken lagade mycket god mat. Precis som sömn blir mat helt oväsentligt i en situation som denna. Jag minns att jag någon gång på eftermiddagen bröt ihop på sängen som stod bredvid pappas och grät så att jag skakade. Min farbror kom då fram till mig för att trösta och det kändes nästan som att känna pappas hand i min. De är inte särskilt lika för övrigt men deras händer är det. Jag minns också att min faster satt i en stol och löste korsord. Hade någon på förhand berättat att detta skulle kännas helt naturligt hade jag nog inte trott henne eller honom men nu kändes det som en helt självklar sak att göra medan vi väntade. Även om vi väntade på döden.
Min pappa var en fighter på många plan, så även in i det sista. Han var mycket stolt över att en sjuksköterska, som skulle ta prover på honom i början av hans sjukdomsperiod, trodde att hon hade fått fel papper eftersom hon menade att personnumret på pappret inte kunde stämma med patienten hon hade framför sig. Inte kunde väl han vara född 1941? Någon av de läkare som undersökte honom under sjukdomstiden sa också att han hade en fysik som en fyrtioåring fastän han var sextio år fyllda och väldigt bra värden på allt förutom just det som var relaterat till cancern. Han hade alltid varit en renlevnadsmänniska som åt bra mat, drack med måtta, aldrig hade rökt, motionerade dagligen etc. Kanske var det allt detta tillsamman som gjorde att han levde så mycket längre än det där året som läkarna gav honom från början och kanske var det det som nu gjorde att hjärtat helt enkelt inte slutade slå.
Det går inte att förklara hur det känns att vänta på döden. Du vill inget hellre än att personen som du älskar ska fortsätta att leva men till slut bad jag min pappa att han skulle dö. Jag tänkte på det som man alltid har hört, att hörseln är det sista som slås ut och att det ibland kan hjälpa att be den sjuke att släppa taget. Någon gång på sen eftermiddag gjorde först jag och sedan min syster detta. Jag berättade för pappa att han kunde släppa taget, att vi skulle klara oss, att vi skulle sakna honom men ta hand om varandra, att min syster hade "slagit nytt viktrekord", att hon hade ätit saker som hon tidigare inte ätit, att hans bror var där och skulle ta hand om oss och säkert en del andra saker som jag inte minns. Vi kramade hans hand, strök hand kind, sa att vi älskade honom men kaffekokaren som behövde avkalkas tystnade inte. Andningen var ungefär lika ansträngd hela tiden, pappas mun var vidöppen, ögonen halvöppna och ansiktsuttrycket spänt. Så såg han ut hela den sista dagen.
Någon gång vid åttatiden på kvällen bröt jag ihop igen och skällde mer eller mindre på pappa med ord som "men kan du dö någon gång!!". Svårt att förklara den känslan så här i efterhand och även för någon som inte har varit i samma situation men jag var så trött på att se pappa kämpa, så ledsen över att se hans jagade uttryck, så trött på att höra kaffekokaren vänta på avkalkning och samtidigt så rädd för att det skulle ta slut. Självklart lyssnade han inte på mig - även om han hörde mig tror jag inte att något hade kunnat få honom att sluta kämpa. Han ville vara kvar hos oss till varje pris. Typiskt min pappa att vara hönspappa in i det sista och inte lita på att vi skulle klara oss utan honom.
En stund efter klockan 22 hostade pappa till och hade svårt att få luft när det kom upp något blodblandat i munnen. Jag hade någonstans läst att det är vanligt att det kommer kroppsvätskor ur alla kroppsöppningar strax innan dödsögonblicket och vi ringde nu på personalen. De kom, lyssnade på pappa och backade sedan undan i rummet för att låta oss vara i fred. Ett andetag, ett kortare uppehåll, ett andetag, ett längre uppehåll (här minns jag att jag skriker "nej, nej, nej" - jag som för ett tag sedan bad min pappa att dö), ett andetag, tystnad. Döden inträffade klockan 22.17 står det på dödsattesten. Jag bryter tystnaden i rummet med att upprepa "fan, fan , fan", alla gråter stilla men är annars tysta.
Exakt vad som händer de närmaste minuterna efter döden minns jag inte. Jag vet att vi satt kvar vid pappa ett tag men inte hur länge. Jag minns inte vad vi sa, om vi sa något, det kanske vi inte gjorde. Efter ett tag kom personalen och sa att vi gärna fick gå ut ur rummet så skulle de göra i ordning pappa. Det var för oss ny personal som jobbade denna natt och förmodligen var det mycket att göra eftersom de fick avbryta det de skulle göra med pappa några gånger för att gå till andra patienter. Vi satt i en soffgrupp utanför och väntade. Jag vet att jag försökte söka närhet hos min mamma eftersom jag kände mig ensam och liten men min mamma är ju inte en person som är särskilt bra på eller naturlig med närhet, tyvärr. Vi måste på något sätt ha kommit att prata om begravningen för jag minns att jag sa att "vi ska väl i alla fall inte ha något sådant där jävla kaffe efteråt" och syftade på minnesstund. Min farbror såg lite förvånad ut men respekterade min åsikt utan diskussion.
Efter ett tag, tror att det var närmare en timme men kan ha fel. fick vi komma in till pappa igen. De hade kammat och rakat honom - det hade han gillat. De hade klätt honom i de kläder som han hade på sig när han kom in på sjukhuset med ambulansen och som hade följt med till Hospis av någon anledning - det hade han inte gillat. Om någon hade informerat oss om att han skulle komma att behöva andra kläder hade vi med glädje hämtat något som han hade upplevt som mer presentabelt och passande. Inte för att skjortan och chinosen var fula på något vis men visst har vi väl alla olika kläder när vi är hemma eller när vi umgås med andra och hemmakläderna vill man kanske inte visa för alla alltid. Nu var det ju i och för sig bara närmsta familjen som skulle se honom men det hade känts bättre om han hade haft andra kläder.
Han låg ovanpå en bäddad säng, vet inte varför jag hade trott att han skulle ligga nerbäddad under ett vitt lakan och att kläderna därför inte skulle ha någon betydelse. Händerna var lagda över bröstet, alla saker runt omkring var undanstädade, levande ljus brann bredvid honom och tystnaden var total. Det som var tråkigt var att det inte hade gått att stänga vare hans mun eller ögon utan han dog med samma jagade uttryck i ansiktet som han hade haft hela dagen. Någonstans hade jag trott att en död person skulle se ut som att den sov, att den skulle se ut som att den hade fått ro, kanske rent av le lite.
Jag vågade inte krama honom men strök honom åtminstone över händerna. Vi grät tillsammans och jag vet inte hur länge vi satt där men en bra stund i alla fall. Det var inte alls otäckt på något vis, bara så overkligt. Till slut gick vi ut, klockan var då en bit över midnatt. Vi fick information om vad som skulle hända med pappas kropp och erbjöds att komma tillbaka nästa morgon för att ta ett ytterligare farväl av pappa när han flyttades till bårhuset, vilket vi avböjde. Så otroligt svårt det var att gå ut och veta att detta var sista gången vi såg pappa, så otroligt svårt och overkligt.
Min faster körde min syster hem, min moster (som måste ha kommit någon gång under dagen, kom jag på nu även om jag inte minns när och hur) följde med mamma hem för att sova över hos henne men jag ville vara ensam och avböjde att få skjuts av min farbror. Jag klarade den korta resan hem och stupade rakt i säng.
Den värsta dagen hittills i mitt liv var över och jag var nu faderslös. Visserligen vid nästan 29-års ålder men det spelade just då ingen som helst roll. Jag kände mig som ett barn som hade mist sin pappa och kanske är vi alla barn till våra föräldrar vid olika tidpunkter i livet.
torsdag 26 juni 2014
Torsdagen den 26 juni 2003
Denna dag minns jag utan minnesanteckningar. Den känns väldigt nära men så oändligt längesedan, på samma gång.
På morgonen fick vi besked att pappa kunde få en plats på Hospis på direkten och det var vi alla tacksamma för. Pappa orkade inte prata så mycket men på måndagen hade han varit positiv till en flytt och alternativet, att vara kvar på sjukhuset, var inte så lockande. Vi blev även erbjudna vård i hemmet men det ville inte mamma och jag tror inte att pappa ville det heller.
Pappa fick en tid för ambulanstransport och jag och min syster åkte hem för att duscha, borsta tänderna och byta kläder. På vägen hem mötte vi vår farbror som var på väg till sjukhuset. Mamma stannade hos pappa tills vi kom tillbaka.
Solen sken och i en trädgård till ett hus på väg till min lägenhet, krattade ett äldre par löv. Jag minns att jag ville skrika att "ni kan ju inte kratta löv, min pappa ligger och dör - vem bryr sig om löv på marken?". Allt annat blir väldigt litet och obetydligt när man lever nära döden. Självklart måste dock livet utanför rulla på, det dör ju människor hela tiden och världen fortsätter naturligtvis att snurra även om det känns helt galet.
Vi kom tillbaka till Hospis precis när ambulansen kom och pappa log när han såg oss. Han pratade inte men såg ut att vara nöjd med att vara på plats på Hospis. Vilket paradis jämfört med sjukhuset! En byggnad några hundratal meter från E22, som går igenom Lund, med grönskande omgivningar och ett sådant lugn och en sådan tystnad, att det inte gick annat än att känna sig välkommen. Otroligt gullig personal tog emot och vi fick ett stort eget rum med en extrasäng, en soffa och ett par fåtöljer. En vänlig läkare undersökte pappa och ville dels försöka förstå hur ont han hade och dels se om de kunde göra något åt hans hicka, som han hade haft i flera dagar. På Hospis är de experter på smärtlindring och på att göra det så bra som möjligt i livets slutskede. Läkaren föreslog en åtgärd mot hickan och exakt vad det var vet jag inte eftersom vi inte var med på rummet när de gjorde denna men något som var obehagligt var det eftersom pappa, nästa gång läkaren kom in i rummet, satte upp handen framför sig som ett stopptecken. Inga mer åtgärder sattes in efter det! Morfinpump installerades och han fick även vätskedropp. Kanske hade han fått detta även innan men i så fall minns jag inte det.
När jag skulle gå ut på den fina atriumgården som fanns nära pappas rum för att ta lite luft och försöka njuta av alla fina blommor och sommargrönskan, såg jag en pappa, två små barn och förmodligen deras mor- och farföräldrar tillsammans med någon av personalen och en präst. "Varför måste mamma dö, varför dog hon?" grät det ena barnet, en flicka, kanske 5-6 år. "Jag vet inte, gumman, jag vet inte", svarade den förkrossade pappan och försökte trösta på bästa sätt. Detta är ett minne som har etsat sig kvar, liksom när jag såg hur de städade det rum som barnens mamma hade legat i och när det sedan flyttade in en ny patient...
Min farbror var med hela tiden på Hospis, mamma var hemma och duschade och bytte kläder på förmiddagen och vid lunchtid kom min faster (min farbrors fru). På eftermiddagen kom min moster och morbror (min mosters man) och mina två kusiner (båda några år äldre än jag). De senare hade inte träffat pappa på nästan två år men ville komma och ta farväl. Det kändes fint att de ville komma, särskilt eftersom min äldsta kusin är psykiskt sjuk efter en plötslig psykos för ca tjugo år sedan och inte alltid mår så bra. Att min moster och morbror kom var mer väntat. Min farbrors vuxna barn kom inte, vilket jag i efterhand kan tycka var lite konstigt. Min pappas arbetskamrat sedan många år kom också eftersom han hade ringt för att kolla läget, som han brukade med jämna mellanrum, och fått situationen klart för sig. Det kändes bara bra att ha så många människor omkring oss.
Pappa sov till och från under dagen men jag minns särskilt två episoder, då han var vaken. Ingen av dem är särskilt roliga att tänka tillbaka på. Den ena var någon gång före lunch när jag och min syster var ensamma inne hos pappa. Han försökte plötsligt ta sig upp ur sängen och var väldigt orolig men kunde inte förmedla varför. Vi förstod att han ville gå på toaletten men han hade ju kateter eftersom han inte kunde gå upp. Det hade han nog haft tidigare också men nu verkade det som att han hade glömt bort det. Vi fick tillkalla personal för att försöka hjälpa till att hålla honom kvar i sängen men under tiden vi väntade på dem bajsade pappa på sig i sängen. Då gav han upp alla försök att resa sig och skämdes trots att vi inte trodde att han var så medveten. Personalen tog hand om det hela på ett bra sätt och efter denna episod fick pappa en blöja på sig. Ovärdig upplevelse för en man som alltid har varit så noggrann med sin hygien, sin fysik och sitt utseende.
Den andra episoden jag minns är någon gång under eftermiddagen/kvällen när min mosters familj hade kommit. Pappa kände igen dem och log när de kom. När de hade varit där ett tag blev han orolig och försökte säga något. Han sa/gjorde samma ljud hela tiden och vi försökte verkligen förstå vad han sa. Jag satt i sängen bredvid honom och höll hans händer och han kramade dem hårt, hårt medan han försökte få fram det han ville säga. Vi försökte komma med olika förslag och alternativ men inget lugnade honom. I efterhand tror jag kanske att han frågade efter sin syster eftersom hon var den enda som inte var på plats. Något annat kan jag inte komma på eftersom vi försökte tänka på allt annat som kunde oroa honom. Min faster nämnde vi dock inte... Till slut gav han upp, slutade trycka mina händer och tittade bara rakt framför sig. Jag är än idag så ledsen för att vi inte kunde förstå det sista han försökte säga. Efter detta gjorde han inga fler försök att prata.
Trots att detta är den näst värsta dagen i mitt liv har jag mest ljusa minnen och främst är det tack vare den fantastiska miljön som detta hemska försigick i. Fantastisk personal, fantastiska läkare, fantastisk kock som lagade fantastisk mat, ett fantastiskt lugn där det kändes som om alla som jobbade hade all tid i världen för just oss trots att det säkert inte alls var så... Nu finns inte Hospis kvar på samma ställe. Först fick det flytta in på en vanlig sjukhusavdelning på Lunds lasarett men nu har verksamheten åtminstone fått nya lokaler i en annan parkmiljö i stan. Dock har antalet platser skurits ner och jag blir så ledsen och arg när politikerna skär i sådant som verkligen är livsviktigt.
Långt inlägg, hoppas att mina barn orkar läsa hela i framtiden. Imorgon kommer det nog ett nytt maratoninlägg om den värsta dagen i mitt liv.
På morgonen fick vi besked att pappa kunde få en plats på Hospis på direkten och det var vi alla tacksamma för. Pappa orkade inte prata så mycket men på måndagen hade han varit positiv till en flytt och alternativet, att vara kvar på sjukhuset, var inte så lockande. Vi blev även erbjudna vård i hemmet men det ville inte mamma och jag tror inte att pappa ville det heller.
Pappa fick en tid för ambulanstransport och jag och min syster åkte hem för att duscha, borsta tänderna och byta kläder. På vägen hem mötte vi vår farbror som var på väg till sjukhuset. Mamma stannade hos pappa tills vi kom tillbaka.
Solen sken och i en trädgård till ett hus på väg till min lägenhet, krattade ett äldre par löv. Jag minns att jag ville skrika att "ni kan ju inte kratta löv, min pappa ligger och dör - vem bryr sig om löv på marken?". Allt annat blir väldigt litet och obetydligt när man lever nära döden. Självklart måste dock livet utanför rulla på, det dör ju människor hela tiden och världen fortsätter naturligtvis att snurra även om det känns helt galet.
Vi kom tillbaka till Hospis precis när ambulansen kom och pappa log när han såg oss. Han pratade inte men såg ut att vara nöjd med att vara på plats på Hospis. Vilket paradis jämfört med sjukhuset! En byggnad några hundratal meter från E22, som går igenom Lund, med grönskande omgivningar och ett sådant lugn och en sådan tystnad, att det inte gick annat än att känna sig välkommen. Otroligt gullig personal tog emot och vi fick ett stort eget rum med en extrasäng, en soffa och ett par fåtöljer. En vänlig läkare undersökte pappa och ville dels försöka förstå hur ont han hade och dels se om de kunde göra något åt hans hicka, som han hade haft i flera dagar. På Hospis är de experter på smärtlindring och på att göra det så bra som möjligt i livets slutskede. Läkaren föreslog en åtgärd mot hickan och exakt vad det var vet jag inte eftersom vi inte var med på rummet när de gjorde denna men något som var obehagligt var det eftersom pappa, nästa gång läkaren kom in i rummet, satte upp handen framför sig som ett stopptecken. Inga mer åtgärder sattes in efter det! Morfinpump installerades och han fick även vätskedropp. Kanske hade han fått detta även innan men i så fall minns jag inte det.
När jag skulle gå ut på den fina atriumgården som fanns nära pappas rum för att ta lite luft och försöka njuta av alla fina blommor och sommargrönskan, såg jag en pappa, två små barn och förmodligen deras mor- och farföräldrar tillsammans med någon av personalen och en präst. "Varför måste mamma dö, varför dog hon?" grät det ena barnet, en flicka, kanske 5-6 år. "Jag vet inte, gumman, jag vet inte", svarade den förkrossade pappan och försökte trösta på bästa sätt. Detta är ett minne som har etsat sig kvar, liksom när jag såg hur de städade det rum som barnens mamma hade legat i och när det sedan flyttade in en ny patient...
Min farbror var med hela tiden på Hospis, mamma var hemma och duschade och bytte kläder på förmiddagen och vid lunchtid kom min faster (min farbrors fru). På eftermiddagen kom min moster och morbror (min mosters man) och mina två kusiner (båda några år äldre än jag). De senare hade inte träffat pappa på nästan två år men ville komma och ta farväl. Det kändes fint att de ville komma, särskilt eftersom min äldsta kusin är psykiskt sjuk efter en plötslig psykos för ca tjugo år sedan och inte alltid mår så bra. Att min moster och morbror kom var mer väntat. Min farbrors vuxna barn kom inte, vilket jag i efterhand kan tycka var lite konstigt. Min pappas arbetskamrat sedan många år kom också eftersom han hade ringt för att kolla läget, som han brukade med jämna mellanrum, och fått situationen klart för sig. Det kändes bara bra att ha så många människor omkring oss.
Pappa sov till och från under dagen men jag minns särskilt två episoder, då han var vaken. Ingen av dem är särskilt roliga att tänka tillbaka på. Den ena var någon gång före lunch när jag och min syster var ensamma inne hos pappa. Han försökte plötsligt ta sig upp ur sängen och var väldigt orolig men kunde inte förmedla varför. Vi förstod att han ville gå på toaletten men han hade ju kateter eftersom han inte kunde gå upp. Det hade han nog haft tidigare också men nu verkade det som att han hade glömt bort det. Vi fick tillkalla personal för att försöka hjälpa till att hålla honom kvar i sängen men under tiden vi väntade på dem bajsade pappa på sig i sängen. Då gav han upp alla försök att resa sig och skämdes trots att vi inte trodde att han var så medveten. Personalen tog hand om det hela på ett bra sätt och efter denna episod fick pappa en blöja på sig. Ovärdig upplevelse för en man som alltid har varit så noggrann med sin hygien, sin fysik och sitt utseende.
Den andra episoden jag minns är någon gång under eftermiddagen/kvällen när min mosters familj hade kommit. Pappa kände igen dem och log när de kom. När de hade varit där ett tag blev han orolig och försökte säga något. Han sa/gjorde samma ljud hela tiden och vi försökte verkligen förstå vad han sa. Jag satt i sängen bredvid honom och höll hans händer och han kramade dem hårt, hårt medan han försökte få fram det han ville säga. Vi försökte komma med olika förslag och alternativ men inget lugnade honom. I efterhand tror jag kanske att han frågade efter sin syster eftersom hon var den enda som inte var på plats. Något annat kan jag inte komma på eftersom vi försökte tänka på allt annat som kunde oroa honom. Min faster nämnde vi dock inte... Till slut gav han upp, slutade trycka mina händer och tittade bara rakt framför sig. Jag är än idag så ledsen för att vi inte kunde förstå det sista han försökte säga. Efter detta gjorde han inga fler försök att prata.
Trots att detta är den näst värsta dagen i mitt liv har jag mest ljusa minnen och främst är det tack vare den fantastiska miljön som detta hemska försigick i. Fantastisk personal, fantastiska läkare, fantastisk kock som lagade fantastisk mat, ett fantastiskt lugn där det kändes som om alla som jobbade hade all tid i världen för just oss trots att det säkert inte alls var så... Nu finns inte Hospis kvar på samma ställe. Först fick det flytta in på en vanlig sjukhusavdelning på Lunds lasarett men nu har verksamheten åtminstone fått nya lokaler i en annan parkmiljö i stan. Dock har antalet platser skurits ner och jag blir så ledsen och arg när politikerna skär i sådant som verkligen är livsviktigt.
Långt inlägg, hoppas att mina barn orkar läsa hela i framtiden. Imorgon kommer det nog ett nytt maratoninlägg om den värsta dagen i mitt liv.
onsdag 25 juni 2014
Onsdagen den 25 juni 2003
Vaknade strax efter lunch även om jag hade behövt sova längre efter nattens arbete. Det är alltid svårt att sova på dagtid under sommaren men när det dessutom rör sig många tankar i huvudet är det omöjligt att somna om om man vaknar till av något ljud. Red en elevs häst innan jag, mamma och L åkte in till sjukhuset tillsammans.
Denna dag möttes vi av beskedet att pappas allmäntillstånd var sämre och hans andning var jobbigare än innan. Han hade sovit en del och det gjorde han även när vi var där, om än ganska oroligt. Han orkade inte prata särskilt mycket, påbörjade meningar men orkade inte avsluta dem och gav upp. Vi kände att det var en stor försämring jämfört med tidigare dagar och bad att få prata med en läkare för att höra hur det verkligen var med pappa. Tillsammans med en sjuksköterska kallades vi in i ett annat rum och redan då kunde vi förstå att det inte var några bra besked vi skulle få. Läkaren meddelade att pappa förmodligen hade 1-4 dagar kvar att leva eftersom hans organ sakta men säkert höll på att ge upp och det var därför han hade blivit så mycket sämre det senaste dygnet. Panik! Trots att vi hade varit förberedda i drygt två år på att denna stunden skulle komma går det aldrig att förbereda sig eller förstå det hemska som ska hända fullt ut. Hoppet är det sista som överger en och pappa hade verkligen kämpat längre än vad någon kunde tro när han fick sitt besked om obotlig cancer. Nu var dock döden nära och allt hopp ute.
Jag ringde mitt jobb och meddelade att jag inte skulle komma dit på obestämd tid, jag ringde min farbror och berättade läget, han frågade om de fick komma och självklart fick de det. Jag minns att han la på luren direkt utan att avsluta samtalet och eftersom det inte tog lång tid innan han och min faster (hans fru) var på plats på sjukhuset så kastade de nog sig i bilen direkt. Jag minns fortfarande den sköna känslan när jag och Lotta såg dem komma i korridoren. Varför vi inte var på rummet vet jag inte men nu fick vi en stund för oss själva och kunde kramas och gråta tillsammans. Jag behövde verkligen dessa varma och trygga kramar från personer som jag har känt hela livet. Jag behövde få känna mig liten och som ett barn igen eftersom det annars var jag om tog någon form av ansvar för både min mamma och syster och var "den vuxna". Det var ett stort stöd och en enorm trygghet i en kaosartad situation.
Pappa kände igen dem och det gick att få lite kontakt med honom. Han var lite undrande till varför de kom så pass sent på dagen, särskilt eftersom hans bror hade varit där dagen innan också och dessförinnan inte hade hälsat på så ofta som varje dag. De åkte hem efter någon timme men vi bestämde oss för att stanna hos pappa över natten. Jag hade tidigare bett sköterskorna om att försöka hitta en annan lösning för den patient som pappa delade rum med eftersom det kändes väldigt jobbigt att ha ytterligare en person i rummet när nu situationen var som den var. Dessutom kan det inte vara kul att vara patient och ligga bredvid en person som är döende... De lyckades hitta ett annat rum sent på kvällen så att vi kunde vara ensamma. De satte även in en fåtölj till oss så att vi kunde turas om att sova i den och den tomma sängen. Så särskilt mycket sömn blev det inte men lite turades vi om att slumra medan en satt hos pappa hela tiden. Jag var ju inställd på att jobba natt och behövde därför inte sova förrän framåt småtimmarna.
Pappa var först mycket orolig och förstod nog inte varför vi var kvar. Jag tror att han in i det sista oroade sig mest för oss och tyckte att vi skulle gå hem och sova. När han till sist förstod att vi ändå ville vara kvar somnade han och sov lugnt större delen av natten.
Denna dag möttes vi av beskedet att pappas allmäntillstånd var sämre och hans andning var jobbigare än innan. Han hade sovit en del och det gjorde han även när vi var där, om än ganska oroligt. Han orkade inte prata särskilt mycket, påbörjade meningar men orkade inte avsluta dem och gav upp. Vi kände att det var en stor försämring jämfört med tidigare dagar och bad att få prata med en läkare för att höra hur det verkligen var med pappa. Tillsammans med en sjuksköterska kallades vi in i ett annat rum och redan då kunde vi förstå att det inte var några bra besked vi skulle få. Läkaren meddelade att pappa förmodligen hade 1-4 dagar kvar att leva eftersom hans organ sakta men säkert höll på att ge upp och det var därför han hade blivit så mycket sämre det senaste dygnet. Panik! Trots att vi hade varit förberedda i drygt två år på att denna stunden skulle komma går det aldrig att förbereda sig eller förstå det hemska som ska hända fullt ut. Hoppet är det sista som överger en och pappa hade verkligen kämpat längre än vad någon kunde tro när han fick sitt besked om obotlig cancer. Nu var dock döden nära och allt hopp ute.
Jag ringde mitt jobb och meddelade att jag inte skulle komma dit på obestämd tid, jag ringde min farbror och berättade läget, han frågade om de fick komma och självklart fick de det. Jag minns att han la på luren direkt utan att avsluta samtalet och eftersom det inte tog lång tid innan han och min faster (hans fru) var på plats på sjukhuset så kastade de nog sig i bilen direkt. Jag minns fortfarande den sköna känslan när jag och Lotta såg dem komma i korridoren. Varför vi inte var på rummet vet jag inte men nu fick vi en stund för oss själva och kunde kramas och gråta tillsammans. Jag behövde verkligen dessa varma och trygga kramar från personer som jag har känt hela livet. Jag behövde få känna mig liten och som ett barn igen eftersom det annars var jag om tog någon form av ansvar för både min mamma och syster och var "den vuxna". Det var ett stort stöd och en enorm trygghet i en kaosartad situation.
Pappa kände igen dem och det gick att få lite kontakt med honom. Han var lite undrande till varför de kom så pass sent på dagen, särskilt eftersom hans bror hade varit där dagen innan också och dessförinnan inte hade hälsat på så ofta som varje dag. De åkte hem efter någon timme men vi bestämde oss för att stanna hos pappa över natten. Jag hade tidigare bett sköterskorna om att försöka hitta en annan lösning för den patient som pappa delade rum med eftersom det kändes väldigt jobbigt att ha ytterligare en person i rummet när nu situationen var som den var. Dessutom kan det inte vara kul att vara patient och ligga bredvid en person som är döende... De lyckades hitta ett annat rum sent på kvällen så att vi kunde vara ensamma. De satte även in en fåtölj till oss så att vi kunde turas om att sova i den och den tomma sängen. Så särskilt mycket sömn blev det inte men lite turades vi om att slumra medan en satt hos pappa hela tiden. Jag var ju inställd på att jobba natt och behövde därför inte sova förrän framåt småtimmarna.
Pappa var först mycket orolig och förstod nog inte varför vi var kvar. Jag tror att han in i det sista oroade sig mest för oss och tyckte att vi skulle gå hem och sova. När han till sist förstod att vi ändå ville vara kvar somnade han och sov lugnt större delen av natten.
tisdag 24 juni 2014
Tisdagen den 24 juni 2003
Jag gick upp lite tidigare än jag brukade på eftermiddagen eftersom jag även gick hem lite tidigare denna morgon. Ringde min syster och kollade läget, red en elevs häst, la i tvättmaskiner eftersom jag hade bokat tvättstugan, duschade och åkte sedan tillsammans med L in till sjukhuset. Mamma var redan där och hade varit det större delen av dagen. Pappa var lite förvirrad och hade det jobbigt med andningen trots hjälpen från syrgasen. Jag minns att han berättade osammanhängande saker, saker som var okända för oss, från en tid innan vi föddes. Det kändes som om morfinet gav honom hallucinationer eller så var det bara tankar eller minnen som han fick upp i huvudet men inte riktigt kunde återge på ett korrekt sätt. Det sägs ju att livet passerar revy när döden närmar sig och i efterhand kan jag tänka att kanske var det just det som hände denna dag.
Min farbror kom nästan samtidigt som vi. Det kändes bra att ha honom där. Pappa och han har alltid kommit väl överens även om de var väldigt olika. De har alltid varit inom samma bransch, länge jobbat i samma företag men på olika avdelningar och vi har alltid umgåtts tillsammmans med min farbrors familj så länge jag kan minnas. Min pappa och hans syskon miste båda sina föräldrar relativt tidigt och inom loppet av två år. Min farfar hade målat huset och skulle bara vila lite innan middagen. Han vaknade aldrig mer utan somnade stilla in, 59 år gammal. Pappa var då 26 år, hans bror 22 år och deras storasyster 31 år. Min farmor diagnosticerades med cancer i magen kort efter min farfars död och eftersom hon var svag på grund av chock och sorg hade sjukdomen ett snabbt förlopp i hennes kropp och hon avled två år efter min farfar, 58 år gammal. De tre syskonen blev förmodligen extra sammansvetsade på grund av dessa tråkiga händelser och har därför haft tät kontakt genom åren.
Min farbror är en helt annan typ av person än sina två syskon, lite mer tillbakadragen i privata sammanhang men en fena på att hålla roliga tal, dra skämt om allt möjligt och liva upp stämningen på olika sätt. Dock upplevde jag att jag inte riktigt kände personen bakom skämten och kvickheterna och kanske är det inte många som gör det. Just denna dag var det ju inte läge för att vara rolig och när min farbror erbjöd sig att köra mig hem eftersom jag skulle jobba, så att mamma och L kunde stanna kvar längre hos pappa, kändes det lite jobbigt till en början. Jag hade nog aldrig varit på tu man hand med min farbror i vuxen ålder och inte pratat allvarliga saker med honom någonsin. Nu var det dock allvar och halvvägs hem under den korta vägen från Lund började vi prata om den person som vi undvikit att nämna under drygt två år. Väl framme bad jag min farbror att stanna en bit innan huset med min lägenhet eftersom jag skulle tömma tvättmaskinerna. Jag minns en sned parkering som delvis hindrade övrig trafik i området så min farbror var nog inte helt fokuserad på bilkörningen. Vi behövde avsluta det samtal vi hade påbörjat och satt kvar en dryg timme i bilen trots att klockan tickade förbi den tid jag behövde för att ta mig till jobbet. Det fanns dock viktigare saker att avhandla denna kväll, som var så mycket viktigare än att komma i tid till jobbet.
Vi pratade om min faster, som ingen av oss hade haft kontakt med sedan hon inte ville donera stamceller till pappa under våren 2001. Både min farbror och naturligtvis även min pappa tog detta väldigt hårt eftersom de såg det som ett enormt svek från en syster som stått dem båda så nära. Nu pratade vi dock om henne, om hennes man och hennes barn. Skulle vi kanske kontakta hennes man för att berätta att läget var allvarligt? Min pappa hade ofta sagt att han önskade att han hade sprungit på min fasters man på stan så att de kunde ta en fika och prata. Nu kom vi fram till att vi nog borde försöka kontakta honom om det kanske var så att han inte delade sin frus beslut och ville säga något till pappa innan det var för sent. I efterhand kan jag tänka att om det hade varit så hade han nog tagit kontakt med pappa för länge sedan men så tänkte vi inte då i vårt något förvirrade tillstånd. För första gången fick jag också chans att diskutera det tråkiga som hände 2001 med min farbror och få lite första hands information om det som sagts på sjukhuset då. Min farbror prövades naturligtvis också som donator men passade inte, vilket var en stor sorg för honom eftersom han gärna hade velat hjälpa.
Det kändes bra att vi kunde ha denna pratstund, två vuxna människor emellan. Det är annars lätt tycker jag, att fortfarande känna sig som ett barn, eller åtminstone som en yngre person, i samtal med de vuxna som man har vuxit upp med, men nu hade vi verkligen ett allvarligt samtal som två vuxna personer. Nu, elva år senare, värdesätter jag fortfarande denna kväll eftersom det var början till en ny form av relation mellan oss.
Min farbror kom nästan samtidigt som vi. Det kändes bra att ha honom där. Pappa och han har alltid kommit väl överens även om de var väldigt olika. De har alltid varit inom samma bransch, länge jobbat i samma företag men på olika avdelningar och vi har alltid umgåtts tillsammmans med min farbrors familj så länge jag kan minnas. Min pappa och hans syskon miste båda sina föräldrar relativt tidigt och inom loppet av två år. Min farfar hade målat huset och skulle bara vila lite innan middagen. Han vaknade aldrig mer utan somnade stilla in, 59 år gammal. Pappa var då 26 år, hans bror 22 år och deras storasyster 31 år. Min farmor diagnosticerades med cancer i magen kort efter min farfars död och eftersom hon var svag på grund av chock och sorg hade sjukdomen ett snabbt förlopp i hennes kropp och hon avled två år efter min farfar, 58 år gammal. De tre syskonen blev förmodligen extra sammansvetsade på grund av dessa tråkiga händelser och har därför haft tät kontakt genom åren.
Min farbror är en helt annan typ av person än sina två syskon, lite mer tillbakadragen i privata sammanhang men en fena på att hålla roliga tal, dra skämt om allt möjligt och liva upp stämningen på olika sätt. Dock upplevde jag att jag inte riktigt kände personen bakom skämten och kvickheterna och kanske är det inte många som gör det. Just denna dag var det ju inte läge för att vara rolig och när min farbror erbjöd sig att köra mig hem eftersom jag skulle jobba, så att mamma och L kunde stanna kvar längre hos pappa, kändes det lite jobbigt till en början. Jag hade nog aldrig varit på tu man hand med min farbror i vuxen ålder och inte pratat allvarliga saker med honom någonsin. Nu var det dock allvar och halvvägs hem under den korta vägen från Lund började vi prata om den person som vi undvikit att nämna under drygt två år. Väl framme bad jag min farbror att stanna en bit innan huset med min lägenhet eftersom jag skulle tömma tvättmaskinerna. Jag minns en sned parkering som delvis hindrade övrig trafik i området så min farbror var nog inte helt fokuserad på bilkörningen. Vi behövde avsluta det samtal vi hade påbörjat och satt kvar en dryg timme i bilen trots att klockan tickade förbi den tid jag behövde för att ta mig till jobbet. Det fanns dock viktigare saker att avhandla denna kväll, som var så mycket viktigare än att komma i tid till jobbet.
Vi pratade om min faster, som ingen av oss hade haft kontakt med sedan hon inte ville donera stamceller till pappa under våren 2001. Både min farbror och naturligtvis även min pappa tog detta väldigt hårt eftersom de såg det som ett enormt svek från en syster som stått dem båda så nära. Nu pratade vi dock om henne, om hennes man och hennes barn. Skulle vi kanske kontakta hennes man för att berätta att läget var allvarligt? Min pappa hade ofta sagt att han önskade att han hade sprungit på min fasters man på stan så att de kunde ta en fika och prata. Nu kom vi fram till att vi nog borde försöka kontakta honom om det kanske var så att han inte delade sin frus beslut och ville säga något till pappa innan det var för sent. I efterhand kan jag tänka att om det hade varit så hade han nog tagit kontakt med pappa för länge sedan men så tänkte vi inte då i vårt något förvirrade tillstånd. För första gången fick jag också chans att diskutera det tråkiga som hände 2001 med min farbror och få lite första hands information om det som sagts på sjukhuset då. Min farbror prövades naturligtvis också som donator men passade inte, vilket var en stor sorg för honom eftersom han gärna hade velat hjälpa.
Det kändes bra att vi kunde ha denna pratstund, två vuxna människor emellan. Det är annars lätt tycker jag, att fortfarande känna sig som ett barn, eller åtminstone som en yngre person, i samtal med de vuxna som man har vuxit upp med, men nu hade vi verkligen ett allvarligt samtal som två vuxna personer. Nu, elva år senare, värdesätter jag fortfarande denna kväll eftersom det var början till en ny form av relation mellan oss.
måndag 23 juni 2014
Måndagen den 23 juni 2003
Jag har inte jobbat på natten eftersom vi ska vara på samtal med personal från Hospice klockan tio. Jag har inte riktigt koll på vad Hospice är, bara att det är någon form av vård för de som inte kan få mer vård på sjukhus.
Jag minns en dam i röd klänning. Jag minns att hon hade med broschyrer om verksamheten. Jag minns inte vad hon sa men jag minns att vi grät tillsammans allihop och att det kändes bra. Jag minns att det var särskilt skönt att se min syster gråta eftersom hon annars höll allt inom sig och tog ut sorgen genom sin kontroll på mat istället. Jag minns att pappa frågade henne varför hon var röd i ansiktet, var hon varm? Jag minns att jag tänkte att han nog inte såg att vi grät fastän tårar rullade ner för hans egna kinder. Jag minns att jag ställde frågan om när det kunde finnas plats för pappa på detta ställe som lät helt fantastiskt. Jag minns att damen i röda kläder log lite snett och sa att "det kan vi tyvärr aldrig veta, det kan bli idag, imorgon eller om en vecka". Jag minns att jag då förstod att någon måste dö först innan pappa kunde få en plats. Jag minns att jag förstod att denna fina plats var slutstationen. Jag minns smärtan i kroppen och sorgen i hjärtat när jag förstod.
Jag minns en dam i röd klänning. Jag minns att hon hade med broschyrer om verksamheten. Jag minns inte vad hon sa men jag minns att vi grät tillsammans allihop och att det kändes bra. Jag minns att det var särskilt skönt att se min syster gråta eftersom hon annars höll allt inom sig och tog ut sorgen genom sin kontroll på mat istället. Jag minns att pappa frågade henne varför hon var röd i ansiktet, var hon varm? Jag minns att jag tänkte att han nog inte såg att vi grät fastän tårar rullade ner för hans egna kinder. Jag minns att jag ställde frågan om när det kunde finnas plats för pappa på detta ställe som lät helt fantastiskt. Jag minns att damen i röda kläder log lite snett och sa att "det kan vi tyvärr aldrig veta, det kan bli idag, imorgon eller om en vecka". Jag minns att jag då förstod att någon måste dö först innan pappa kunde få en plats. Jag minns att jag förstod att denna fina plats var slutstationen. Jag minns smärtan i kroppen och sorgen i hjärtat när jag förstod.
söndag 22 juni 2014
Söndagen den 22 juni 2003
Vi var på sjukhuset på eftermiddagen och pappa var ganska pigg även om han stundtals var lite förvirrad i samtalet. Med pigg menar jag ju förstås inte att han var uppe, han var sängliggande redan från första dagen på sjukhuset och inte uppe mer än för toalettbesök och de sista dagarna inte ens det. Pigg snarare på det sättet att han orkade prata, skratta och delta i samtal. Denna dag hade han fått kraftig hicka som störde honom eftersom den inte gick över. Det gjorde den sedan inte på hela tiden men det visste vi inte denna söndag. Aptiten var inte den bästa och om jag minns rätt fick han både dropp och en påse blod medan vi var på besök.
Mina minnen från denna tiden är väldigt starka när det gäller vissa händelser men suddiga när det gäller andra. Jag har viss stöd i korta dagboksanteckningar som jag förde sedan några år tillbaka och även fortsatte med efter pappas död men de är kortfattade och beskriver inte allt det jag har glömt bort och skulle vilja komma ihåg. Denna kvällen körde mamma och jag min syster till Malmö och åt tillsammans på Jensens böfhus innan vi skildes åt.
Mina minnen från denna tiden är väldigt starka när det gäller vissa händelser men suddiga när det gäller andra. Jag har viss stöd i korta dagboksanteckningar som jag förde sedan några år tillbaka och även fortsatte med efter pappas död men de är kortfattade och beskriver inte allt det jag har glömt bort och skulle vilja komma ihåg. Denna kvällen körde mamma och jag min syster till Malmö och åt tillsammans på Jensens böfhus innan vi skildes åt.
lördag 21 juni 2014
Lördagen den 21 juni 2003
När jag ser tillbaka på mitt liv för elva år sedan inser jag att det var väldigt mycket hästar som fyllde min tid. Inte så mycket för egen del men jag hade många elever som jag tränade, jag red deras hästar, följde med dem och tittade på nya hästar osv. Detta är fortfarande något av det allra roligaste jag vet även om jag inte hinner med det i samma utsträckning längre. Kanske är det inte så konstigt att även dagarna då pappa blev allt sämre även innehöll en del häst. Kanske var det en ventil och ett sätt att fokusera tankarna på annat.
På midsommardagen åkte jag med en familj och tittade på ny ponny klockan nio på morgonen... Lite hästnörd - eller ganska mycket... Hem och duschade och åkte sedan in till pappa och hälsade på tillsammans med mamma och L. Han var lite piggare denna dagen och vi kunde prata som vanligt. Han hade även det lite lättare att andas. Kanske berodde det på att han fick ett par påsar blod och man nästan såg färgen återvända i hans ansikte. Eftersom det var helg och kommande semester var han flyttad från onkologen till infektionen med ny personal. Han hade dock eget rum så vi kunde umgås utan att bli störda.
På kvällen åkte min syster hem till Malmö medan jag och mamma åt middag på en pizzeria i byn.
På midsommardagen åkte jag med en familj och tittade på ny ponny klockan nio på morgonen... Lite hästnörd - eller ganska mycket... Hem och duschade och åkte sedan in till pappa och hälsade på tillsammans med mamma och L. Han var lite piggare denna dagen och vi kunde prata som vanligt. Han hade även det lite lättare att andas. Kanske berodde det på att han fick ett par påsar blod och man nästan såg färgen återvända i hans ansikte. Eftersom det var helg och kommande semester var han flyttad från onkologen till infektionen med ny personal. Han hade dock eget rum så vi kunde umgås utan att bli störda.
På kvällen åkte min syster hem till Malmö medan jag och mamma åt middag på en pizzeria i byn.
Midsommar
Igår firade vi midsommar med J:s vänner och deras familjer. Det är lite av en tradition att vi firar med dem, vilket vi oftast gör även på nyår. I år var det vår tur att vara värdar och även om vi kunde förbereda det mesta under onsdagen och torsdagen så är det ändå alltid en del att göra samma dag. Min mamma har alltid bakat "Alvas bullar" på midsommarafton och eftersom de är väldigt goda är det en tradition som jag tänkte föra vidare, vilket jag också gjorde igår. När baket var klart åkte jag och barnen och handlade det sista och fortsatte sedan till blomsteraffären för att dels handla blommor till bordsdekorationen och dels köpa en bukett att sätta på pappas/morfars grav. Det är bara så fel att åka till kyrkogården med barnen och försöka svara på alla H:s frågor om var morfar är och vad som händer efter döden. Det var ju inte så här det skulle vara... O förstår ju inte så mycket men han kan i alla fall säga "moffa" och snart kan vi kanske även börja titta på bilder så att han förstår att det har varit en person.
Full rulle med de sista förberedelserna såsom att skala potatis, hacka dill och gräslök, packa picknickkorg mm. Barnen sov middag och det ger oss alltid lite extra tid som är väldigt bra att ha. Gästerna kom vid 14-tiden och vi gick ner till midsommarfirandet i byn och picknickade på medhavd fika. Dans kring midsommarstången med sämsta sångledarna, lek på lekplatsen, porslinskastning mm roade barnen ett par timmar innan vi gick hem igen. Vi klarade oss helt från regn trots att det såg hotfullt ut på himlen. Väl hemma invigde vi vårt trädäck med fördrink ute men intog sedan midsommarbuffén inomhus. Avslutade med jordgubbstårta, jordgubbar, grädde och glass - och naturligtvis en kladdkaka eftersom H inte äter något annat i efterrättsväg. Barnen lekte hela kvällen och strax innan 23 gick gästerna hem, förhoppningsvis nöjda, mätta och belåtna.
Full rulle med de sista förberedelserna såsom att skala potatis, hacka dill och gräslök, packa picknickkorg mm. Barnen sov middag och det ger oss alltid lite extra tid som är väldigt bra att ha. Gästerna kom vid 14-tiden och vi gick ner till midsommarfirandet i byn och picknickade på medhavd fika. Dans kring midsommarstången med sämsta sångledarna, lek på lekplatsen, porslinskastning mm roade barnen ett par timmar innan vi gick hem igen. Vi klarade oss helt från regn trots att det såg hotfullt ut på himlen. Väl hemma invigde vi vårt trädäck med fördrink ute men intog sedan midsommarbuffén inomhus. Avslutade med jordgubbstårta, jordgubbar, grädde och glass - och naturligtvis en kladdkaka eftersom H inte äter något annat i efterrättsväg. Barnen lekte hela kvällen och strax innan 23 gick gästerna hem, förhoppningsvis nöjda, mätta och belåtna.
Fredagen den 20 juni 2003
Midsommarafton 2003 firade vi på lite olika sätt. Jag hämtade min syster och vi åkte in till sjukhuset runt lunch med lite midsommarblommor till pappa. Han hade inte sovit så bra under natten eftersom han hade ont i ryggen. Han var väldigt mager och att ligga var förmodligen inte så skönt. Det var denna dag som vi såg tumörerna för första gången. Några på ryggen och magen var så stora att det blev små bulor i skinnet. USCH! Han andades även ganska tungt och hade inte kunnat äta så mycket. Dessutom var han lite förvirrad pga morfinet. Vi åkte sedan vidare till respektive midsommarfirande med vänner, jag var i en stuga utanför Sjöbo med nära vänner som var väl insatta i min situation. Särskilt roligt hade jag dock inte och åkte hem efter middagen för att äta jordgubbar med mamma och L. Mamma hade varit på sjukhuset under eftermiddagen och bl a haft med sig pannkakor till pappa eftersom han hade sagt att han var sugen på det dagen innan. Han hade inte kunnat äta dem och kanske är det på grund av detta som min mamma inte har lagat pannkakor på elva år...
torsdag 19 juni 2014
Sommarlov!
Idag var det barnens sista dag på dagis och nu väntar åtta veckor sommarlov för dem - och oss! Jag är visserligen arbetslös över sommaren och ska söka jobb men eftersom jag redan har ett heltidsjobb från mitten av augusti lär det ju inte finnas alltför många jobb att söka. Min bransch ligger ju ganska nere över sommaren... Lite föräldraledighet ska jag varva med när vi ska på semester men annars gäller det att rapportera sökta jobb till Arbetsförmedlingen varje månad för att få a-kassa - trots att jag har en anställning som börjar om mindre än två månader.
Hur som helst firade vi sommarlovet med en fika på konditoriet i byn. J slutade tidigare och kunde också vara med. Skön känsla att tömma barnens fack och ta hem alla kläder. Lite ovisst känns det dock inför hösten eftersom det inte är klart vem som ska jobba på barnens avdelningar då. En barnskötare på O:s avdelning går i pension så henne avtackade vi igår när avdelningen hade drop in på eftermiddagen. Ingen hade tagit initiativ till insamling till gemensam present och eftersom jag alltid gör detta ville jag se vad som hände om jag inte gjorde något. Inget hände. Suck! Jag har samlat in vid flera terminsslut på båda barnens avdelningar samt när en liten tjej på O:s avdelning fick leukemi och man får aldrig in pengar från alla utan jag ligger fortfarande ute med flera hundralappar som jag aldrig kommer att få. Tröttsamt! Därför valde jag att bara fråga en familj från vår föräldragrupp om vi skulle lägga ihop till något och sedan fixade jag en liten present som vi överlämnade igår. På H:s avdelning har det heller inte varit någon insamling trots att en av förskollärarna ska sluta och börja på annan förskola efter bara knappt ett år på denna förskolan. Till henne köpte vi en chokladask eftersom hon inte varit H:s favorit och även gett ett ganska intetsägande intryck på oss föräldrar. Dock tycker jag att det hör till god ton att avtacka någon som slutar och detta ville vi också lära H. Övrig personal fick inget eftersom båda barnen ska ha samma pedagoger till hösten.
Midsommarafton imorgon och vi har förberett det mesta. Vädret ser inte ut att bli det bästa så vi har dukat inne men kan flytta ut allt om det visar sig bli bättre än väntat. Trädäcket blev i alla fall klart igår kväll och de nya trädgårdsmöblerna är på plats. Nu saknas bara markisen som inte kom denna vecka som vi hade planerat. Mycket mysigare redan dock,även utan den men vi hoppas att markisen ska bli pricken över i:et! Nu håller vi tummarna för att O inte blir sjuk - han var väldigt hes ikväll och lite gnällig och mammig...
Hur som helst firade vi sommarlovet med en fika på konditoriet i byn. J slutade tidigare och kunde också vara med. Skön känsla att tömma barnens fack och ta hem alla kläder. Lite ovisst känns det dock inför hösten eftersom det inte är klart vem som ska jobba på barnens avdelningar då. En barnskötare på O:s avdelning går i pension så henne avtackade vi igår när avdelningen hade drop in på eftermiddagen. Ingen hade tagit initiativ till insamling till gemensam present och eftersom jag alltid gör detta ville jag se vad som hände om jag inte gjorde något. Inget hände. Suck! Jag har samlat in vid flera terminsslut på båda barnens avdelningar samt när en liten tjej på O:s avdelning fick leukemi och man får aldrig in pengar från alla utan jag ligger fortfarande ute med flera hundralappar som jag aldrig kommer att få. Tröttsamt! Därför valde jag att bara fråga en familj från vår föräldragrupp om vi skulle lägga ihop till något och sedan fixade jag en liten present som vi överlämnade igår. På H:s avdelning har det heller inte varit någon insamling trots att en av förskollärarna ska sluta och börja på annan förskola efter bara knappt ett år på denna förskolan. Till henne köpte vi en chokladask eftersom hon inte varit H:s favorit och även gett ett ganska intetsägande intryck på oss föräldrar. Dock tycker jag att det hör till god ton att avtacka någon som slutar och detta ville vi också lära H. Övrig personal fick inget eftersom båda barnen ska ha samma pedagoger till hösten.
Midsommarafton imorgon och vi har förberett det mesta. Vädret ser inte ut att bli det bästa så vi har dukat inne men kan flytta ut allt om det visar sig bli bättre än väntat. Trädäcket blev i alla fall klart igår kväll och de nya trädgårdsmöblerna är på plats. Nu saknas bara markisen som inte kom denna vecka som vi hade planerat. Mycket mysigare redan dock,även utan den men vi hoppas att markisen ska bli pricken över i:et! Nu håller vi tummarna för att O inte blir sjuk - han var väldigt hes ikväll och lite gnällig och mammig...
Torsdagen den 19 juni 2003
Efter att ha sovit på förmiddagen åkte jag och min syster in till pappa på sjukhuset på eftermiddagen. När vi hade varit där en stund kom en läkare för att prata med pappa och då ville inte pappa att vi skulle vara med. Så här i efterhand tycker jag att det var synd att vi inte stod på oss mer men pappa var väldigt bestämd. Så hade det varit under hela hans sjukdomsperiod, han ville åka själv på alla sjukhusbesök. Det var hans sätt att försöka bespara oss tråkiga besked men det blev inte så bra. Det hade varit bättre om vi hade fått dela samma information som han fick direkt och inte via honom.
Exakt vad läkaren sa den här torsdagen vet jag inte men jag tror att han förklarade för pappa att det inte fanns mer att göra. Vid bronkoskopin dagen innan hade det visat sig att den ena lungan hade slutat att fungera och den operation som var tänkt blev inte av eftersom den inte hade kunnat hjälpa. Fram till denna dag hade pappa haft en gnista och kämpat men jag tror att han denna dag insåg att det inte fanns mer att göra. Jag tror också att han hade gråtit under samtalet med läkaren även om han sedan höll masken när vi kom in till honom igen. Fram till denna dag hade han varit helt vid medvetande även om han var påverkad av morfinet som han hade fått sedan han kom in på sjukhuset. All smärtlindring han hade tagit dittills var ett par alvedon per dag, vilket sjukhuspersonalen var mycket förvånade över eftersom de menade att han borde ha stora smärtor när tumörerna växte. Det hade han säkert också men en mer smärttålig person är nog svårt att hitta. En verklig kämpe som aldrig gnällde.
Min syster hade varit på Anoreximottagningen själv denna dag och hade med sig en lapp från terapeuten med vikten, som låg på 47,7 kg - ny högsta vikt sedan hon började vända uppåt. Vi åt middag tillsammans, något som vi försökte göra så ofta som möjligt. Jag minns inte vad vi pratade om men åtminstone insåg jag denna dag att pappa nog inte skulle komma hem igen. På något vis tog jag mig igenom ytterligare en jobbnatt - skönt med ett arbete vid löpande band när tankarna är upptagna av annat...
Exakt vad läkaren sa den här torsdagen vet jag inte men jag tror att han förklarade för pappa att det inte fanns mer att göra. Vid bronkoskopin dagen innan hade det visat sig att den ena lungan hade slutat att fungera och den operation som var tänkt blev inte av eftersom den inte hade kunnat hjälpa. Fram till denna dag hade pappa haft en gnista och kämpat men jag tror att han denna dag insåg att det inte fanns mer att göra. Jag tror också att han hade gråtit under samtalet med läkaren även om han sedan höll masken när vi kom in till honom igen. Fram till denna dag hade han varit helt vid medvetande även om han var påverkad av morfinet som han hade fått sedan han kom in på sjukhuset. All smärtlindring han hade tagit dittills var ett par alvedon per dag, vilket sjukhuspersonalen var mycket förvånade över eftersom de menade att han borde ha stora smärtor när tumörerna växte. Det hade han säkert också men en mer smärttålig person är nog svårt att hitta. En verklig kämpe som aldrig gnällde.
Min syster hade varit på Anoreximottagningen själv denna dag och hade med sig en lapp från terapeuten med vikten, som låg på 47,7 kg - ny högsta vikt sedan hon började vända uppåt. Vi åt middag tillsammans, något som vi försökte göra så ofta som möjligt. Jag minns inte vad vi pratade om men åtminstone insåg jag denna dag att pappa nog inte skulle komma hem igen. På något vis tog jag mig igenom ytterligare en jobbnatt - skönt med ett arbete vid löpande band när tankarna är upptagna av annat...
onsdag 18 juni 2014
Onsdagen den 18 juni 2003
Pappa var kvar på sjukhuset och andningen hjälptes upp via syrgas. Under måndagen och tisdagen hade han genomgått en rad undersökningar och läkarna hade kommit fram till att det skulle göras en bronkoskopi och en mindre operation denna onsdag för att eventuellt sätta någon form av nät någonstans som skulle göra det lättare för honom att andas. Jag var inte på sjukhuset denna dag eftersom han ändå skulle vara sövd på eftermiddagen och det var den tid jag hade möjlighet att komma pga mitt nattarbete. Istället bröt jag samman ganska ordentligt hemma och grät i ensamhet för att släppa ut alla känslor som fanns inom mig. Gråten har varit min ventil och ibland är det enda som hjälper, att just gråta. Den stora, fysiska gråten som nästan gör ont i kroppen. Den mer stillsamma gråten hjälper naturligtvis också men inte i alla lägen. Inte då, den där onsdagen för elva år sedan.
Jag tror att det denna dag kom i fatt mig att detta nog var början på slutet. Pappa hade sakta blivit sämre, magrare och svagare under hela 2003. Även halvåret innan dess märktes gradvisa försämringar i allmäntillståndet jämfört med de nästan två år då han varit precis som vanligt. Det är grymt att en människa ska behöva brytas ner så. Det är även grymt att stå bredvid och se på. Och mitt i allt detta bröts även min syster ner och blev allt mindre även om hon just vid denna tidpunkt hade lyckats vända sin anorexi och sakta var på väg att öka i vikt från de 39 kg som hon vägde sommaren 2002. För mina föräldrar var det oerhört svårt att se sin yngsta dotter så allvarligt sjuk och särskilt för pappa var det extra jobbigt eftersom han delvis tyckte att min systers sjukdom var "hans fel". Om han inte hade blivit sjuk hade hon förmodligen inte heller det. Min systers sjukdom var naturligtvis hemsk även för mig (och för henne!) men jag hade ändå en mer aktiv del i hennes behandling, pratade dagligen med henne och kunde kanske förstå henne bättre än de som var trettio år äldre än hon var.
Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur jag klarade av att genomföra mina studier med examensarbete och allt eftersom mycket av mina tankar ockuperades av min pappas och min systers sjukdom. Jag följde ju dessutom varje vecka med min syster på hennes terapisamtal eftersom hon inte ville gå själv. När jag tänker tillbaka på denna tiden (jag väljer att inte göra det särskilt ofta...) känns det som ett helt annat liv men det är inte mer än elva år sedan. Så mycket bra har hänt i mitt liv de senaste åren och jag försöker att se framåt istället för att tänka alltför mycket på det som har varit. Vid denna tidpunkt på året är det dock alltid svårare.
Jag tror att det denna dag kom i fatt mig att detta nog var början på slutet. Pappa hade sakta blivit sämre, magrare och svagare under hela 2003. Även halvåret innan dess märktes gradvisa försämringar i allmäntillståndet jämfört med de nästan två år då han varit precis som vanligt. Det är grymt att en människa ska behöva brytas ner så. Det är även grymt att stå bredvid och se på. Och mitt i allt detta bröts även min syster ner och blev allt mindre även om hon just vid denna tidpunkt hade lyckats vända sin anorexi och sakta var på väg att öka i vikt från de 39 kg som hon vägde sommaren 2002. För mina föräldrar var det oerhört svårt att se sin yngsta dotter så allvarligt sjuk och särskilt för pappa var det extra jobbigt eftersom han delvis tyckte att min systers sjukdom var "hans fel". Om han inte hade blivit sjuk hade hon förmodligen inte heller det. Min systers sjukdom var naturligtvis hemsk även för mig (och för henne!) men jag hade ändå en mer aktiv del i hennes behandling, pratade dagligen med henne och kunde kanske förstå henne bättre än de som var trettio år äldre än hon var.
Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur jag klarade av att genomföra mina studier med examensarbete och allt eftersom mycket av mina tankar ockuperades av min pappas och min systers sjukdom. Jag följde ju dessutom varje vecka med min syster på hennes terapisamtal eftersom hon inte ville gå själv. När jag tänker tillbaka på denna tiden (jag väljer att inte göra det särskilt ofta...) känns det som ett helt annat liv men det är inte mer än elva år sedan. Så mycket bra har hänt i mitt liv de senaste åren och jag försöker att se framåt istället för att tänka alltför mycket på det som har varit. Vid denna tidpunkt på året är det dock alltid svårare.
tisdag 17 juni 2014
Utbrott och utvecklingssamtal
Det är inte särskilt ofta som våra barn ramlar och slår sig, åtminstone inte så att det blöder. I morse snubblade O på mattan i korridoren och slog i stortån så att det kom lite blod från nageln. Han blev ledsen men det gick ganska snabbt över. Värre var utbrottet när han inte hittade sina solglasögon när vi skulle gå till dagis. Vi hann inte leta särskilt länge eftersom jag skulle vara på utvecklingssamtal direkt efter lämningen. Detta resulterade i att O fick ett av sina berömda sammanbrott, bölade och var svår att få kontakt med. Efter några hundra meter kom han dessutom på att han inte ville gå utan åka vagn. Det var inte riktigt läge att gå tillbaka och hämta vagnen så bölandet fortsatte och tilltog även i styrka (trodde inte att det var möjligt...). Nu gick han helt i spinn och upprepade "vagn" - "solglasögon" om vartannat hela vägen. När vi nästan var framme vid förskolan hade de spärrat vår vanliga väg med en stor grop, inte alls vad vi behövde! Nu fick vi gå värsta omvägen som tar 5-10 minuter extra, åtminstone i barntakt. O:s bölande ackompanjerades nu av H som var såå trött i benen och inte alls orkade gå - suck. Självklart snubblade O eftersom han var halvt hysterisk och ramlade utanför trottoarkanten och skrapade hål på knäet. Det märktes dock ingen större skillnad på hans skrik eftersom han förmodligen redan låg på någon form av maxnivå... Nu gav jag upp och bar honom resten av vägen.
Kändes nästan som läge för att ringa BUP när vi väl kom fram till förskolan men väl där behärskade O sig, precis som han brukar, och lämningen gick bra. Jag ringde och meddelade att vägen var avspärrad och att vi skulle bli sena så tio minuter efter utsatt tid kunde vi börja utvecklingssamtalet. Det kändes extra bra med endast superlativ efter denna morgon. O är en väldigt snäll, trygg och glad kille på förskolan. Han leker helst med de två andra lugnare killarna men kan leka med alla om det bara inte går för vilt till. Han kan markera när det är något han inte tycker om eller om någon tar den leksak som han håller på med och det känns bra att han inte är så snäll att han blir "överkörd". Fröken J var nästan tårögd när hon beskrev honom och visst blir man stolt över alla fina saker hon berättade. När H var liten sa en annan av personalen på samma avdelning att om alla barn hade varit som H hade man kunnat vara en personal på tjugo barn och det stämde in även på O. Å andra sidan kan jag kontra med att hade all förskolepersonal varit som den på O:s avdelning (och H:s före detta) så hade inga föräldrar kunnat vara missnöjda eller tvekat att lämna sina barn på förskolan. De är fantastiska! Därför är det extra tråkigt att vi inte alls är nöjda med H:s avdelning men kanske blir det bättre till hösten med delvis ny personal. Hoppas, hoppas!
Kändes nästan som läge för att ringa BUP när vi väl kom fram till förskolan men väl där behärskade O sig, precis som han brukar, och lämningen gick bra. Jag ringde och meddelade att vägen var avspärrad och att vi skulle bli sena så tio minuter efter utsatt tid kunde vi börja utvecklingssamtalet. Det kändes extra bra med endast superlativ efter denna morgon. O är en väldigt snäll, trygg och glad kille på förskolan. Han leker helst med de två andra lugnare killarna men kan leka med alla om det bara inte går för vilt till. Han kan markera när det är något han inte tycker om eller om någon tar den leksak som han håller på med och det känns bra att han inte är så snäll att han blir "överkörd". Fröken J var nästan tårögd när hon beskrev honom och visst blir man stolt över alla fina saker hon berättade. När H var liten sa en annan av personalen på samma avdelning att om alla barn hade varit som H hade man kunnat vara en personal på tjugo barn och det stämde in även på O. Å andra sidan kan jag kontra med att hade all förskolepersonal varit som den på O:s avdelning (och H:s före detta) så hade inga föräldrar kunnat vara missnöjda eller tvekat att lämna sina barn på förskolan. De är fantastiska! Därför är det extra tråkigt att vi inte alls är nöjda med H:s avdelning men kanske blir det bättre till hösten med delvis ny personal. Hoppas, hoppas!
måndag 16 juni 2014
Söndagen den 15 juni 2003
Igår var det en intensiv dag och jag hann inte skriva om söndagen den 15 juni 2003. Den söndagen var jag och dömde en ponnytävling på förmiddagen trots att mina tankar inte riktigt var fokuserade på det jag gjorde. Jag ville dock heller inte tacka nej med kort varsel eftersom det alltid ställer till det för arrangören. Första klassen gick bra och eftersom det inte var så många starter i den skulle jag döma ett program till. När denna klass var slut var det upprörda känslor i sekretariatet eftersom domaren (dvs jag) hade missat ett det första ekipaget red in i trav istället för galopp. Dessutom hade jag satt ett högt betyg på inridningen eftersom den var rak och fin. Ryttaren skulle haft ett par minuspoäng för denna felridning och då inte vunnit, vilket hon gjorde nu... Tvåan var inte så glad eftersom hon hade vunnit om jag hade dömt rätt eftersom marginalerna var små. Detta har varken hänt mig förr eller senare så uppenbarligen var det något som inte var som vanligt.
Jag åkte direkt från tävlingen till en gård utanför byn där en av ridskolans hästar var uppstallade under sommaren. På väg från denna ringde min mamma och berättade att pappa hade åkt med ambulans till sjukhuset eftersom han hade svårt att andas och inte orkade gå ur sängen själv. De senaste veckorna hade han tappat aptiten ytterligare, andats allt tyngre och hostat mycket. På sjukhuset blev han inlagd för vidare undersökningar och fick hjälp att andas med syrgas. Detta var första gången under hans sjukdomstid som han akut behövde söka sjukhusvård, ganska fantastiskt att han klarade sig så länge.
Jag åkte in till sjukhuset och hälsade på honom och orkade sedan inte gå till jobbet som det var tänkt den kvällen (sommarjobbade nattskift på det jobb jag varit tjänstledig ifrån under studierna). Detta var första dagen på det som skulle komma att bli den värsta tiden i mitt liv men det visste jag inte den kvällen...
Jag åkte direkt från tävlingen till en gård utanför byn där en av ridskolans hästar var uppstallade under sommaren. På väg från denna ringde min mamma och berättade att pappa hade åkt med ambulans till sjukhuset eftersom han hade svårt att andas och inte orkade gå ur sängen själv. De senaste veckorna hade han tappat aptiten ytterligare, andats allt tyngre och hostat mycket. På sjukhuset blev han inlagd för vidare undersökningar och fick hjälp att andas med syrgas. Detta var första gången under hans sjukdomstid som han akut behövde söka sjukhusvård, ganska fantastiskt att han klarade sig så länge.
Jag åkte in till sjukhuset och hälsade på honom och orkade sedan inte gå till jobbet som det var tänkt den kvällen (sommarjobbade nattskift på det jobb jag varit tjänstledig ifrån under studierna). Detta var första dagen på det som skulle komma att bli den värsta tiden i mitt liv men det visste jag inte den kvällen...
Produktiv helg
En intensiv helg ligger bakom oss - i lördags inledde vi med H:s försenade barnkalas, som gick jättebra. Alla deltagarna var nöjda och särskilt H var extra nöjd med Sofia den första-temat. Duk, tallrikar, muggar, servetter, godispåsar och tillverkandet av egna prinsesskronor med Sofia på... Två timmar är precis lagom och innan föräldrarna kom avslutade vi med en skattjakt i trädgården. Middagsvilan blev något försenad eftersom båda barnen blev lite "höga" av socker när de fick smaka ur godispåsen. När de vilade fixade J med trädäcket som börjar ta form och jag hjälpte till så gott jag kunde. På kvällen var det dags för 40-årsfest hos vänner som vi inte har träffat sedan vi gifte oss för snart fyra år sedan. Väldigt rolig fest med bara trevliga människor! Mormor höll ställningarna hemma.
Gårdagen gick åt till att bygga vidare på trädäcket samt att klippa häcken i det strålande vädret. Vi hann inte klart med något av det så det får bli fortsättning på kvällarna denna vecka för att allt ska bli klart till midsommarafton... Barnen pysslade och skötte sig själva under större delen av dagen men ett lekplatsbesök hann vi i alla fall med på förmiddagen. Ska bli så skönt när trädäcket blir klart och markisen kommer på plats!
Gårdagen gick åt till att bygga vidare på trädäcket samt att klippa häcken i det strålande vädret. Vi hann inte klart med något av det så det får bli fortsättning på kvällarna denna vecka för att allt ska bli klart till midsommarafton... Barnen pysslade och skötte sig själva under större delen av dagen men ett lekplatsbesök hann vi i alla fall med på förmiddagen. Ska bli så skönt när trädäcket blir klart och markisen kommer på plats!
onsdag 11 juni 2014
Behöver träna min karaktär...
Från september till december gick jag ner 8,7 kg med hjälp av Viktväktarnas app, tre hekto kvar till att nå målvikten. Under vintermånaderna höll jag mig sedan 1-1,5 kg över det som var min målvikt och det kändes helt ok. Runt påsk var jag uppe på två kilo över målvikten och nu är jag plötsligt uppe på 3,5 kg mer än det som var tänkt... För några veckor sedan slutade jag med mina p-piller och det känns som om det har hänt något i kroppen sedan dess. Jag äter fortfarande samma mängd mat men säkert lite mer kakor och godis än i höstas. Dock rör jag mig mer nu än innan.
Jag försöker verkligen att hålla mig ifrån det som är onyttigt men det är sååå svårt. Att inte äta godis dagligen borde kanske vara en självklarhet men jag har gjort det så länge att jag förmodligen har ett starkt sockerberoende. Jag har klarat av att sluta dricka läsk (drack främst ganska mycket cola tidigare) men att sluta äta kakor och framförallt godis är så mycket svårare. Jag avregistrerade mig från Viktväktarna i slutet av maj eftersom jag ändå inte hade använt appen på flera månader men nu, efter att ha vägt mig idag, inser jag att jag nog får ta tag i detta igen innan det går helt utför. Om jag äter enligt Viktväktarna och ändå inte går ner måste det vara något med hormonomställningen i kroppen, gissar jag. Då får jag kanske i så fall börja med p-piller igen men de fungerade tyvärr inte särskilt bra på många andra sätt. Dessutom kände jag mig som en tonåring i förra veckan med kraftig mensvärk, dålig mage, stora blödningar och svallningar. PMS dagarna innan och allmänt svullen och tjock. Kul... Precis som när jag gick i gymnasiet, innan jag började med p-piller i medicinskt syfte. Jag mådde inte alls så här när jag slutade med p-piller vid båda tillfällena när vi ville ha barn. Min plan är att ge det ett par månader till men jag kommer inte att stå ut med att ha det så här i längden! Min obefintliga karaktär måste jag också jobba med...
Jag försöker verkligen att hålla mig ifrån det som är onyttigt men det är sååå svårt. Att inte äta godis dagligen borde kanske vara en självklarhet men jag har gjort det så länge att jag förmodligen har ett starkt sockerberoende. Jag har klarat av att sluta dricka läsk (drack främst ganska mycket cola tidigare) men att sluta äta kakor och framförallt godis är så mycket svårare. Jag avregistrerade mig från Viktväktarna i slutet av maj eftersom jag ändå inte hade använt appen på flera månader men nu, efter att ha vägt mig idag, inser jag att jag nog får ta tag i detta igen innan det går helt utför. Om jag äter enligt Viktväktarna och ändå inte går ner måste det vara något med hormonomställningen i kroppen, gissar jag. Då får jag kanske i så fall börja med p-piller igen men de fungerade tyvärr inte särskilt bra på många andra sätt. Dessutom kände jag mig som en tonåring i förra veckan med kraftig mensvärk, dålig mage, stora blödningar och svallningar. PMS dagarna innan och allmänt svullen och tjock. Kul... Precis som när jag gick i gymnasiet, innan jag började med p-piller i medicinskt syfte. Jag mådde inte alls så här när jag slutade med p-piller vid båda tillfällena när vi ville ha barn. Min plan är att ge det ett par månader till men jag kommer inte att stå ut med att ha det så här i längden! Min obefintliga karaktär måste jag också jobba med...
tisdag 10 juni 2014
På egen hand i Berlin!
I fredags morse var det uppstigning 04.15 för att vara klar en halvtimme senare då min äldsta barndomsvän skulle komma och hämta mig (inte äldst i ålder - eller jo, det är hon kanske också eftersom hon är född i januari och jag inte har vänner som är äldre än jag är kom jag på - men dock den som jag har känt längst, sedan treårsåldern). Vi körde över bron till Kastrup eftersom tågstrejken fortfarande pågår och alla tågtrafik över bron står stilla i väntan på att personalen ska få rimliga anställningsvillkor.
Planet lyfte 7.05 och en timme senare hade vi både landat och hämtat ut vårt bagage, fantastiskt smidigt med en flygtid på 40 minuter och extremt kort transportsträcka mellan planet och flygplatsen, både för passagerare och bagage. Ytterligare en timme senare hade vi fått vårt rum på det centralt belägna hotellet eftersom det redan var klart! Strax efter kl 10 hade vi hunnit ta oss ut med regionaltåg till den lilla by där den stora outleten ligger - man hinner mycket om man är uppe tidigt... Vi spenderade en stor del av dagen i affärerna på denna outlet och gjorde en del fynd men det var inte alls lika stor som den vi var på i Salzburg och även om butikerna i stort sett var samma var varje butik mycket mindre med begränsat innehåll och inte särskilt billiga saker heller. Självklart börjar rean idag, den 10 juni... Väl tillbaka i City fortsatte vi med mer shopping längs Kurfürstendamm och åt middag på välkända KaDeWe. Trötta däckade vi sedan på hotellet och somnade vid 21.30.
Ny dag och nya krafter efter en fantastisk frukost i lördags morse. Vi började i den östra delen och hittade snabbt en hel del. I fredags höll sig temperaturen runt 25 grader men under lördagen kröp den upp på 30 grader - ganska varmt i en storstad! Mycket dricka men desto mindre mat intogs under dagen. Vi fortsatte shoppingen i västra delen och besökte även ett välkänt torg med marknad och uteserveringar. Mot slutet av eftermiddagen åkte vi till Potsdamer Platz som tidigare var ingenmansland men nu är en stadsdel med uteslutande arkitektur från 1990-talet och framåt. Vi promenerade mot Brandenburger Tor och Unter den Linden, trots väldigt ömma fötter, och hittade efter lite letande en restaurang med genuin tysk mat. Denna kväll orkade vi hålla oss vakna till längre och somnade runt 22.30. Två trötta mammor som prioriterar vila och sova framför att festa!
På söndagen avnjöt vi ännu en god frukost efter en skön sovmorgon, hann med lite solning och bokläsning på hotellets takterrass och tog sedan bussen till flygplatsen. Väldigt liten flygplats att spendera ett par timmar på... Dock njöt jag av att bara vara jag, av att resa med en resväska och en handväska, av att utnyttja väntetiden till bokläsning, av att äta lunch i lugn och ro etc. Det är jätteroligt att resa med barnen men det är en helt annan typ av semester. Att resa på egen hand är verkligen SEMESTER! Hemma hade det gått hur bra som helst även om barnen hade saknat mig sista kvällen. Jag saknade inte dem på det sätt som jag hade trott och var verkligen inte ett dugg orolig en enda gång. Jag kunde nog ha stannat borta ett par nätter till utan problem... ;-) Det är bra för J att få vara ensam med barnen för då får han alla kramar och allt mys som de nästan alltid bara vill göra med mig annars.
Planet lyfte 7.05 och en timme senare hade vi både landat och hämtat ut vårt bagage, fantastiskt smidigt med en flygtid på 40 minuter och extremt kort transportsträcka mellan planet och flygplatsen, både för passagerare och bagage. Ytterligare en timme senare hade vi fått vårt rum på det centralt belägna hotellet eftersom det redan var klart! Strax efter kl 10 hade vi hunnit ta oss ut med regionaltåg till den lilla by där den stora outleten ligger - man hinner mycket om man är uppe tidigt... Vi spenderade en stor del av dagen i affärerna på denna outlet och gjorde en del fynd men det var inte alls lika stor som den vi var på i Salzburg och även om butikerna i stort sett var samma var varje butik mycket mindre med begränsat innehåll och inte särskilt billiga saker heller. Självklart börjar rean idag, den 10 juni... Väl tillbaka i City fortsatte vi med mer shopping längs Kurfürstendamm och åt middag på välkända KaDeWe. Trötta däckade vi sedan på hotellet och somnade vid 21.30.
Ny dag och nya krafter efter en fantastisk frukost i lördags morse. Vi började i den östra delen och hittade snabbt en hel del. I fredags höll sig temperaturen runt 25 grader men under lördagen kröp den upp på 30 grader - ganska varmt i en storstad! Mycket dricka men desto mindre mat intogs under dagen. Vi fortsatte shoppingen i västra delen och besökte även ett välkänt torg med marknad och uteserveringar. Mot slutet av eftermiddagen åkte vi till Potsdamer Platz som tidigare var ingenmansland men nu är en stadsdel med uteslutande arkitektur från 1990-talet och framåt. Vi promenerade mot Brandenburger Tor och Unter den Linden, trots väldigt ömma fötter, och hittade efter lite letande en restaurang med genuin tysk mat. Denna kväll orkade vi hålla oss vakna till längre och somnade runt 22.30. Två trötta mammor som prioriterar vila och sova framför att festa!
På söndagen avnjöt vi ännu en god frukost efter en skön sovmorgon, hann med lite solning och bokläsning på hotellets takterrass och tog sedan bussen till flygplatsen. Väldigt liten flygplats att spendera ett par timmar på... Dock njöt jag av att bara vara jag, av att resa med en resväska och en handväska, av att utnyttja väntetiden till bokläsning, av att äta lunch i lugn och ro etc. Det är jätteroligt att resa med barnen men det är en helt annan typ av semester. Att resa på egen hand är verkligen SEMESTER! Hemma hade det gått hur bra som helst även om barnen hade saknat mig sista kvällen. Jag saknade inte dem på det sätt som jag hade trott och var verkligen inte ett dugg orolig en enda gång. Jag kunde nog ha stannat borta ett par nätter till utan problem... ;-) Det är bra för J att få vara ensam med barnen för då får han alla kramar och allt mys som de nästan alltid bara vill göra med mig annars.
torsdag 5 juni 2014
Fredagen den 6 juni 2003
Imorgon är det precis 11 år sedan jag tog min första akademiska examen. Den 6 juni var då inte en helgdag även om det självklart var Sveriges nationaldag. Vi tyckte det var fint att alla flaggade för oss och vi hade en högtidsfull stund med avslutning i St Petri kyrka. Kyrkan var fylld med nära och kära och eftersom vi var drygt 60 studenter blev det en hel del folk. Jag hade inte bjudit in någon utanför familjen eftersom jag dels inte var på humör att fira och dels eftersom jag tyckte att utbildningens kvalitet var så dålig att jag inte var särskilt stolt över min examen. Det hade långt ifrån krävts en heltidsansträngning för att ändå klara tentorna med bra betyg.
Till kyrkan kom min mamma och min syster. Min väldigt smala syster. Svårt sjuk i anorexi, i ett par jeans i stl 140 från JC för barn, som fungerade som 3/4-byxor för henne. Håret livlöst, huden till viss del skadad efter att inte ha kunnat återhämta sig från solbränna. En vikt runt 40 kg till hennes längd runt 170 cm. Som vanligt hajade jag till varje gång jag såg henne komma och många vände sig också om och tittade efter henne. Hon trodde att alla tittade för att hon var så tjock... Men det värsta var ändå han som inte kunde komma. Han som var stoltast av alla över att hans dotter blev den första i hans släkt att ta en akademisk examen. Han som alltid förhörde sig om hur många poäng jag hade samlat ihop (läste fristående kurser under två år innan jag började denna treåriga utbildning). Han som hade velat följa med mig och välja ut en fin klocka i examenspresent. En klocka som förresten aldrig har blivit av. Min allra bästa pappa, som inte kunde ta sig iväg så långt och inte kunde vara utomhus utan att hosta konstant. Att hosta mer än han ändå redan gjorde var en sådan kraftansträngning för hans kropp att han insåg att det var omöjligt.
Efter högtiden åkte vi självklart hem till mina föräldrar allihop. Mamma hade köpt tårta på konditoriet och vi fikade, även om pappa inte hade någon aptit och inte kunde äta den. Jag minns inte så mycket av vad vi sa, bara att alla försökte hålla någon sorts glättig stämning uppe. En dag som många firade med stor fest, var för mig en väldigt jobbig dag. Hela utbildningen hade präglats av pappas sjukdom eftersom han fick sina första symptom ungefär samtidigt som jag började den hösten 2000. I efterhand är jag ganska stolt över att jag ändå tog mig igenom den utan att missa någon tenta. Dessutom jobbade jag ca 25% och läste flera terminer en extra tio poängs kurs utöver de sk heltidsstudierna.
Jag skriver detta idag, den 5 juni, eftersom jag imorgon åker till Berlin i tre dagar med min äldsta väninna, som jag har känt sedan vi var 3-4 år. Tre hela dagar av egentid, hotell, god mat och shopping. Livet går vidare och kan bli bra men det blir ändå aldrig som förut. Någon sa att den som tror att sorg har en tidsgräns har aldrig förlorat en del av sitt hjärta och just precis så är det.
Idag åkte barnen och jag till kyrkogården för att hjälpa mormor/mamma att göra fint hos morfar/pappa. På vägen dit sa H plötsligt i bilen: "Mamma, hur håller morfar sig uppe i himlen hela tiden?" - vad svarar man på det...? Vi fick i alla fall möjlighet att prata en stund om döden, himlen som vissa tror på, skalet som ligger i jorden eller blir till aska och självklart om världens bästa morfar, som aldrig fick bli men ändå är.
Till kyrkan kom min mamma och min syster. Min väldigt smala syster. Svårt sjuk i anorexi, i ett par jeans i stl 140 från JC för barn, som fungerade som 3/4-byxor för henne. Håret livlöst, huden till viss del skadad efter att inte ha kunnat återhämta sig från solbränna. En vikt runt 40 kg till hennes längd runt 170 cm. Som vanligt hajade jag till varje gång jag såg henne komma och många vände sig också om och tittade efter henne. Hon trodde att alla tittade för att hon var så tjock... Men det värsta var ändå han som inte kunde komma. Han som var stoltast av alla över att hans dotter blev den första i hans släkt att ta en akademisk examen. Han som alltid förhörde sig om hur många poäng jag hade samlat ihop (läste fristående kurser under två år innan jag började denna treåriga utbildning). Han som hade velat följa med mig och välja ut en fin klocka i examenspresent. En klocka som förresten aldrig har blivit av. Min allra bästa pappa, som inte kunde ta sig iväg så långt och inte kunde vara utomhus utan att hosta konstant. Att hosta mer än han ändå redan gjorde var en sådan kraftansträngning för hans kropp att han insåg att det var omöjligt.
Efter högtiden åkte vi självklart hem till mina föräldrar allihop. Mamma hade köpt tårta på konditoriet och vi fikade, även om pappa inte hade någon aptit och inte kunde äta den. Jag minns inte så mycket av vad vi sa, bara att alla försökte hålla någon sorts glättig stämning uppe. En dag som många firade med stor fest, var för mig en väldigt jobbig dag. Hela utbildningen hade präglats av pappas sjukdom eftersom han fick sina första symptom ungefär samtidigt som jag började den hösten 2000. I efterhand är jag ganska stolt över att jag ändå tog mig igenom den utan att missa någon tenta. Dessutom jobbade jag ca 25% och läste flera terminer en extra tio poängs kurs utöver de sk heltidsstudierna.
Jag skriver detta idag, den 5 juni, eftersom jag imorgon åker till Berlin i tre dagar med min äldsta väninna, som jag har känt sedan vi var 3-4 år. Tre hela dagar av egentid, hotell, god mat och shopping. Livet går vidare och kan bli bra men det blir ändå aldrig som förut. Någon sa att den som tror att sorg har en tidsgräns har aldrig förlorat en del av sitt hjärta och just precis så är det.
Idag åkte barnen och jag till kyrkogården för att hjälpa mormor/mamma att göra fint hos morfar/pappa. På vägen dit sa H plötsligt i bilen: "Mamma, hur håller morfar sig uppe i himlen hela tiden?" - vad svarar man på det...? Vi fick i alla fall möjlighet att prata en stund om döden, himlen som vissa tror på, skalet som ligger i jorden eller blir till aska och självklart om världens bästa morfar, som aldrig fick bli men ändå är.
måndag 2 juni 2014
Dansuppvisning
Igår var det dags för avslutning för H:s dansgrupp som hon har varit med i under denna termin. Det har sedan första tillfället pratats om att terminen ska avslutas med en "show" och H har varit mycket förväntansfull. Det visade sig vara mycket större än vad vi trodde från början - alla dansgrupperna skulle ha en gemensam show på Mejeriet i Lund. Det var därför samling redan klockan 15 för genrep inför showen som började 17.30. Många timmars väntan för två minuter i rampljuset eftersom det sedan var väntan även efter uppträdandet tills alla var klara och skulle inte på scenen samtidigt och tacka och vinka. Verkligen tur att det var sol eftersom all väntan skulle vara utomhus - det hade vi inte fått reda på innan och hade inga kläder eller sittunderlägg med. Jag tror att H tyckte att själva uppvisningen var rolig och hon och hela gruppen var verkligen jätteduktiga men som en annan förälder sa, det hade definitivt räckt att de små barnen hade uppvisning för föräldrarna i den vanliga danslokalen. H var ganska dämpad efteråt och väldigt trött. Hon hade inte vågar prata med någon av de andra barnen eftersom de inte känner varandra och förmodligen hade ingen av ledarna ansträngt sig för att roa barnen under väntetiden.
O satt i mitt knä och sa "lång tid" med uppgiven min med jämna mellanrum. En timme och en kvart tog hela showen och det är definitivt för lång tid även för vuxna... Efter alla år inom ridningen och uppsättning av väldigt många shower vid Lucia och sommaravslutningar vet jag att 40 minuter är den magiska gränsen för vad som är lagom - och då ska det vara effektiva och bra 40 minuter.
Medan H var på genrepet passade vi på att ta en liten runda för att kolla på utemöbler och äta middag. O var inte riktigt på G eftersom vi fick väcka honom innan vi skulle åka (hade dock sovit två timmar...) och upprepade frågan om var H var. Han var verkligen dämpad och saknade henne. Det är verkligen inte ofta (om ens någonsin) som det bara har varit mamma, pappa och O. H njuter när en av oss gör något med bara henne eller att vi båda föräldrar någon enstaka gång gör något tillsammans med henne utan O men O blir mest förvirrad känns det som. För honom har ju H alltid funnits där medan H minns en tid utan honom. Stor skillnad men bra att tänka på att ibland dela upp familjen/syskonen så att man inte gör allt tillsammans.
O satt i mitt knä och sa "lång tid" med uppgiven min med jämna mellanrum. En timme och en kvart tog hela showen och det är definitivt för lång tid även för vuxna... Efter alla år inom ridningen och uppsättning av väldigt många shower vid Lucia och sommaravslutningar vet jag att 40 minuter är den magiska gränsen för vad som är lagom - och då ska det vara effektiva och bra 40 minuter.
Medan H var på genrepet passade vi på att ta en liten runda för att kolla på utemöbler och äta middag. O var inte riktigt på G eftersom vi fick väcka honom innan vi skulle åka (hade dock sovit två timmar...) och upprepade frågan om var H var. Han var verkligen dämpad och saknade henne. Det är verkligen inte ofta (om ens någonsin) som det bara har varit mamma, pappa och O. H njuter när en av oss gör något med bara henne eller att vi båda föräldrar någon enstaka gång gör något tillsammans med henne utan O men O blir mest förvirrad känns det som. För honom har ju H alltid funnits där medan H minns en tid utan honom. Stor skillnad men bra att tänka på att ibland dela upp familjen/syskonen så att man inte gör allt tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)