Njuter av ledighet med barnen!

Lov - nästan det bästa med att jobba i skolans värld! Inte så mycket för egen del utan främst för att barnen kan få en liten paus eftersom de verkligen njuter av att vara hemma. Igår och idag har de lekt massor med varandra, det är främst H som hittar på lekar och O hänger glatt på. Igår ordnade de en teater inspirerad av Frost, de lekte "påsk" både igår och idag men jag förstod inte riktigt vad leken gick ut på. Roligt hade de i alla fall! De har pysslat, lekt "Max och Ruby", "Tatonka" mm. De senare lekarna är inspirerade av barnprogram som de ser på SVT.

Igår tog vi en liten runda till den nya lågprismarknaden för att köpa godis till påsk. Vi åt lunch på McDonald´s - igen - och var sedan på Plantagen för att köpa penséer men de var ganska vissna och tråkiga så det blev bara påskris tyvärr. Det gjorde i och för sig ingenting eftersom det har regnat både igår och idag och därmed inte varit något planteringsväder.

Idag tog vi det lite lugnt på förmiddagen (eller rättare sagt, barnen lekte och jag höll på med mina 40 Tradera-annonser som föll ut i söndags...) och sedan åkte vi till Ikea för att köpa ramar till hall och korridor samt nya dörrar till vår TV-bänk men det hittade jag inte. Vi åt korv med bröd till lunch innan vi fortsatte vidare till Emporia. Barnen sov medan jag shoppade lite smått och gott. När de vaknade efter två timmar tittade vi i leksaksaffären och åt glass innan vi åkte hem. Anledningen till att båda barnen sov så pass länge i vagnen var förmodligen att O "sov över" hos H i natt och vid halv fyra kom han upp, han som alltid sover hela nätter om han inte är sjuk. Han klättrade tyst upp i vår säng och la sig kloss intill mig så helt trygg var han inte. Vi sa på skoj till dem när de somnade att de inte skulle skrika om de vaknade på natten eftersom de då kunde väcka varandra och förmodligen var det därför som han kom upp själv. H vaknade eftersom O råkade putta igen dörren med en smäll, hon kissade och när hon sedan insåg att O skulle sova hos oss blev hon ledsen och ville också göra det. J fick flytta in i extrasängen på O:s rum och jag la mig i mitten i vår säng med ett barn på varje sida. Det kan ju vara mysigt men våra barn ligger inte stilla, särskilt inte O, och dessutom kunde jag inte slappna av eftersom det kändes som en överhängande risk att O skulle ramla ner. Sådär kul att ligga vaken en dryg timme... Tittade på klockan strax innan kl 5 och sedan somnade jag om en timme tills båda barnen vaknade klockan 6. Vi som hade en förhoppning om att de skulle sova lite längre med sommartidsomställningen... I natt sover istället H inne hos O och vi har redan förberett henne på att om hon vaknar mitt i natten och inte vill mer så får hon inte sova hos oss utan får lägga sig i sin egen säng.

Påsklov!

Otroligt skönt med påsklov! Jag vill helst inte boka något någon av dagarna utan bara ta dagarna som de kommer. Jag ska jobba imorgon kväll och även på torsdag men torsdagens jobb kan jag slå ut på hela veckan om jag vill. För övrigt har vi inte mycket planerat förutom påskfirande på påskafton. Jag är i och för sig övertygad om att dagarna kommer att rulla på snabbt ändå...

Imorgon är planen att åka till en plantskola och köpa påskris och penséer - upp med ljungen och ner med lite vårblommor inför påsken. Idag har vi ju dessutom ställt om till sommartid och det gör att våren och sommaren känns ännu närmare. Denna dag kan vara en av de bästa av årets alla dagar för alla småbarnsföräldrar. Vi var på kalas igår och kom hem strax efter halv tolv och ändå vaknade båda barnen fem i (H) och fem över (O) sex. Suck... Men då kändes det bra att klockan helt plötsligt var en timme mer! Dagen har inte alls känts kort på något sätt, barnen är i fas och var trötta på sin vanliga tid nu ikväll.

Igår firade vi min ena guddotter som fyllde 11 år. Som alltid trevligt att träffa familjen P och barnens "gudmorföräldrar" och dessutom var även C:s syster med familj där och deras barn är jämngamla med våra. I onsdags hade de begravt C:s och L:s pappa som dog i cancer för ett par veckor sedan. Det blev mycket prat om sista tiden, jämförelser med deras mamma (som gick bort i lungcancer för fem år sedan) och med min pappa och hur det var för oss. Det blev även samtal om styvföräldrar, relationer och annat väsentligt, som hur mycket man ska jobba, om båda föräldrarna måste göra karriär, vad som är viktigt i livet, vilka prioriteringar man gör, om pengar och långa resor gör barnen lyckligare mm. Där lever vi lite olika liv och tänker olika men det finns ju inget som är rätt eller fel - var och en och varje familj måste göra det som funkar för dem. Min ståndpunkt är dock att jag, om jag får leva så länge att jag sitter där i gungstolen på ålderns höst, inte ska se tillbaka och ångra att jag inte spenderade mer tid med mina barn. Jag tror att det är lätt att ångra att man har jobbat för mycket - det finns nog inte många som ångrar att de inte jobbade mer... Jag vill inte att mina barn ska spendera mer tid med förskole- eller fritidspersonal och lärare än med mig och J. Jag vill ge dem kvantitet när det gäller tid - jag har lite svårt för det där med kvalitetstid. Det känns främst som om det är föräldrar med lite tid och dåligt samvete som använder detta uttryck.

Lite mörkare grubblerier

Efter den fruktansvärda flygolyckan i onsdags, då en 28-årig pilot flög ett plan med 149 personer ombord rakt in i en alpvägg, blir det ofrånkomligt att inte tänka på döden. Vilket fruktansvärt öde och vilka fruktansvärda sista minuter för dessa stackars människor, helt ofattbart... Om man nu måste avsluta sitt liv kan man väl åtminstone göra det på ett sätt som bara drabbar en själv och inte ta med sig en massa oskyldiga personer på sin sista resa. Nu är det ju inte så enkelt - ingen som är vid sina sinnes fulla bruk tar livet av sig och oftast resonerar de inte som de kanske skulle ha gjort om de hade varit friska.

Andra tankar på döden får jag just nu eftersom jag följer en blogg, där en mamma skriver om sin familj och om sin man, som nu håller på att lämna dem. Han har haft cancer i några år så till skillnad från de som förlorade anhöriga i onsdags, har de haft tid på sig att förbereda sig. Om man nu kan förbereda sig på döden. Det är ju egentligen det enda vi människor vet helt säkert, att alla ska dö, så på det viset har man ett helt liv på sig att förbereda sig. Och ändå så går det ju inte att förbereda sig fullt ut, om ens alls. Vi hade nästan tre år på oss i vår familj att förbereda oss på döden men inte blev det lättare för det när döden väl var nära förestående. Mamman hade försökt hitta ett förhållningssätt till döden för att berätta om vad som kommer att hända för barnen och då hade hon tagit hjälp av denna dikt:

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser en vacker farkost,

 som förbereds för avfärd. Seglen hissas. 

När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. 

Du följer den med blicken när den far mot solnedgången.

 Den blir mindre och mindre, för att till slut försvinna som en prick vid horisonten. 

Då hör du någon vid din sida säga: "Nu har han lämnat oss."

Och samtidigt som du vinkar hej då och säger "vi ses sen", 

står andra nära och kära på stranden mitt emot. 

De spejar och de säger: "titta, där kommer han, den lilla pricken därborta, han kommer nu. 

Nu ska vi ses igen, var hälsad du kära vän."

Så väljer jag att tänka mig döden. Dels är det en bra beskrivning över själva processen innan dödsögonblicket och dels ger det hopp om att det finns något mer, något som vi inte vet - ännu.

Behöver jag lägga till att jag kan se min pappa i båten? Jag kan se honom mötas av och återförenas med sin mamma och pappa, med våra två hästar. Jag kan se hur han tar emot människor som kommer efter honom, hur han ser fram emot att få lära känna sin yngsta dotters svärföräldrar som han aldrig har träffat. Kanske spejar han i fjärran och längtar efter fler som ska komma men samtidigt hoppas han säkert att det ska dröja ännu ett tag. Vem vet om tidsuppfattningen är samma som vår, där på andra sidan?

Intensiva dagar!

Bloggen blir alltid åsidosatt när jag har mycket att göra och egentligen är det helst då jag vill skriva, för att komma ihåg händelser i vardagen...

Det har varit intensiva dagar sen sist men så här i efterhand kan jag inte komma på vad som har fyllt dem, i alla fall inte något som är utöver det vanliga. Det känns dock att jag jobbar i princip heltid just nu, vissa veckor tom mer än heltid. Förra fredagen skulle barnen och jag gå på konditoriet i byn och fredagsfika, När jag skulle hjälpa O på toaletten såg jag att snoppen var svullen, sned och hade ett litet sår mitt på. När vi kom hem satte jag därför honom i badet med olja, precis som när han hade ballanit i januari. Då kom det ut massor av vit/gult gojs men nu hände ingenting. Han hade ont och fick en Ipren eftersom han var så ledsen. Efter middagen när han inte ville äta något eftersom han fortfarande hade ont bestämde vi oss för att åka in till kvällsmottagningen på en vårdcentral i Lund. J och O åkte, träffade en läkare, fick snoppen spolad och antibiotika utskrivet om det inte skulle vara bättre på morgonen.

På morgonen var det sämre så O fick börja med att bada, vilket inte gav någon effekt, och sedan hämtade vi antibiotikan så fort apoteket öppnade. Han fick även Ipren eftersom han hade så ont. Efter middagsvilan åkte jag och han på nytt till helgmottagningen, främst för att få hjälp att spola invändigt, men nu ville de skicka honom vidare till barnakuten så att en kirurg kunde titta på den. Kirurgen höll med om att den var ovanligt svullen men det fanns inte mycket mer att göra eftersom han redan hade påbörjat medicinering. De spolade rent med tre stora sprutor koksaltlösning och tog även ett stick i fingret för att kolla att det inte fanns en infektion i kroppen. O var superduktig hela tiden! Han som annars kan vara väldigt gnällig och pipig för minsta lilla när vi är hemma sa inte pip på hela tiden, vare sig när de sprutade in en massa i snoppen (först bedövningsgel, sen koksalt) eller när de tog blodprov. Efter sjukhusbesöket hämtade vi upp J och åkte till McDonald´s för middag. H var på biokalas med sina kompisar T och C och T:s mamma. När vi kom tillbaka och O skulle ta av sig jackan sa han plötsligt: "oj, jag fes" och i nästa sekund "oj, mamma, jag bajsade på mig!". Ok, tänkte jag, det kan ju hända även om han aldrig har gjort det tidigare, tänkte att det kanske kunde vara antibiotikan som hade slagit ut magen. När jag klädde av honom luktade det fullkomligt vidrigt men inte bajs. Det visade sig att det fisen han kände måste ha varit en plugg som har släppt och sedan kom det massor av äckligt gojs ur snoppen. Örk! Snoppen var dock mycket mindre så det var ju egentligen bra. Efter detta fortsatte det att läcka lite i taget hela kvällen och i söndags var den nästan helt normal igen. Han ska dock fortsätta med antibiotikan tom måndag och det är inga som helst problem - han bara gapar och sväljer utan protester. Inte alls som sin storasyster som tycker att det är obehagligt med all typ av medicin.

Helgen blev därför lugnare än planerat men det var bara skönt. J tapetserade en fondvägg i hallen och det blev så fint! Verkligen ett lyft för vår hall och långa korridor - nu ska vi bara sätta upp tavlor i korridoren. Ny spegel satte han också upp.

Veckan har rullat på med jobb, förskola och diverse utbrott från båda barnen. H är inne i en period när hon vaknar mer än vanligt på nätterna - hon brukar ju vakna en gång de flesta nätter men sedan ett par veckor tillbaka har hon vaknat 3-5 gånger. Det stör naturligtvis hennes sömn även om hon inte är så medveten mitt i natten (det stör dessutom hennes föräldrars sömn och vi är ganska trötta...) och dessutom går vaknar hon nu ofta vid 5-tiden och kan sedan inte somna om. Eftermiddagarna blir därför inte helt fantastiska... Lägg därtill O:s utbrott på 30-40 min om det som just då inte passar: inte duscha, inte de byxorna, inte simning, ha den mössan osv. Det ska blir skönt med påsklov nästa vecka - barnen är alltid mer harmoniska när vi är hemma plus att H då kan sova middag, vilket hon ser fram emot.

Vi ska bara ta det lugnt över påsk, kanske bo på hotell en natt i närheten för att barnen gärna vill det, plantera vårblommor, shoppa lite, äta någon middag på restaurang och självklart fira påsken. J:s familj är inte så mycket för traditioner och firande men eftersom jag gärna vill att våra barn ska få traditioner med sig runt högtidsdagarna bjöd vi hem farmor, farfar, J:s syster med familj samt mormor på påskafton. Min syster med familj skulle till min svågers bror i Blekinge men nu blev det ändrade planer så de kommer också till oss istället. Fullt hus men det är bara roligt att fixa tycker jag. Alla erbjöd sig att knyta men jag sköter gärna det mesta själv så att jag vet att den mat som vi bjuder på passar ihop och att jag gillar allt vi bjuder på. Janson äter jag inte så vill någon ha det får de gärna ta med det själv men allt annat fixar jag gärna, särskilt eftersom jag kommer att ha tid att göra det. Jul, påsk och midsommar är ju så enkelt eftersom det är mer eller mindre bestämt vad som ska serveras. Två veckor efter påskafton ska vi ha kalas för H så då blir det samma konstellation av människor igen.

Amning och IQ

Enligt en ny undersökning från Brasilien som SVT presenterar idag, får barn som ammar i minst ett år högre IQ än de barn som ammade mindre än en månad. Ännu en studie som skuldbelägger mammor som inte kan eller vill amma. Eftersom jag i min nära omgivning har en person som har ammat sina barn tills de var ca fyra år har jag svårt att tro på amningens alla fantastiska fördelat. Hennes barn, särskilt det yngsta som snart är tio år, är sjuk titt som tätt i diverse olika infektioner så det där med att barn som har ammats länge är mindre sjuka, stämmer inte på honom. Mina barn har ammats i ca fem veckor var och då var det inte helamning eftersom de inte kunde suga ordentligt utan vi fick stödmata med ersättning från första dagen i princip. Efter fem veckors ålder har båda enbart ätit ersättning. Hittills har ingen av dem ätit en enda penicillinkur (peppar, peppar...) och de är absolut inte sjukare än vilket förskolebarn som helst. Min systers väninna gjorde ett aktivt val att inte amma alls eftersom hon inte ville och inte kände sig bekväm med det och hennes son har knappt varit sjuk alls och han är åtta eller nio i år. De har under hans livstid bara vabbat några enstaka dagar eftersom han helt enkelt sällan är sjuk. Därför har jag svårt att ta studier som sjunger amningens lov fullt på allvar. Det finns så många andra faktorer som spelar in för att ett barn ska må bra och utvecklas väl.

Jag har svårt att tro att mina barn inte skulle vara lika smarta som barn som har ammat. Det måste, precis som en kritiker till studien sa på TV, spela roll vilket IQ föräldrarna har och det hade inte studien tagit hänsyn till. Jag tycker att varje mamma ska göra det som känns bäst för henne och hennes barn!

Åsikter om aktiviteter

En bekant till mig, som jag lärde känna via Blocket när hon köpte barnkläder till sin flicka som är ett år yngre ån H, driver ett eget företag som heter Samhällsnyttan och har även en blogg där hon brukar skriva om saker som händer i vardagen när man har barn. Ett av hennes senaste inlägg handlade om barn och aktiviteter och om att hon tycker att många föräldrar låter sina barn ha för många aktiviteter i för låg ålder istället för att bara vara tillsammans hela familjen. Detta inlägg delades i sociala medier och det uppstod viss debatt med för- och motargument. Uppenbarligen en fråga som engagerar!

Först höll jag med det som skrevs i inlägget och det gör jag fortfarande i sak. Det är säkert alldeles för många barn som har alldeles för många aktiviteter och som stressar från en lång dag på förskolan eller lågstadiet till fritidsaktiviteter. Dock gillar jag ändå tanken på att barn rör på sig. Alldeles för många sitter alldeles för mycket stilla och begraver sig i datorspel, iPads, TV-program, YouTube-klipp och annat. Att stressa till aktiviteter är inte på något vis idealt men om ens barn gör det med glädje och får mycket ut av aktiviteten kanske det kan vara värt det ibland om man inte får livet att gå ihop på något annat vis.

I blogginlägget betonades också att man hellre som förälder bör spendera tid med sina barn när möjlighet finns istället för att lämna dem på aktiviteter. Om man som förälder bara lämnar av sitt barn på aktiviteten håller jag absolut med om detta argument men om man ser aktiviteten som något som man gör tillsammans blir ju saken en helt annan. Det är dessutom en stor glädje att se sitt barn utvecklas inom ett område som det tycker är roligt och som det annars kanske inte hade haft möjlighet att prova på i samma utsträckning.

När det gäller aktiviteter för H och O har vi väntat längre än många andra känns det som. Vi gick inte på babysim eller minisim eftersom tiderna var okristliga på helgerna och eftersom inget av våra barn har gillat vatten. I efterhand kan jag tänka att vi just därför borde ha vant dem vid vatten redan som små men nu är det som det är och jag ser fortfarande ingen poäng i att släpa iväg barn och sig själv kl. 7.30 en lördag eller söndag.

H visade under förra hösten intresse för dans, Hon hittade på egna danser, rörde sig till musik på olika improviserade vis och var duktig på att härma koreografi när vi var på minidiskot varje kväll på vår första Greklandssemester. Det var visserligen vi som berättade att man kunde gå på dans varje vecka och frågade om hon ville göra det men eftersom hon blev eld och lågor anmälde vi henne och hon började förra vårterminen. Vi var med henne vid varje tillfälle och satt utanför och väntade eftersom man inte fick vara med inne i salen. H var mycket stolt över sin dansdräkt, sin vattenflaska och sina dansskor och hon tyckte verkligen att det var jättekul. Terminen avslutades med en uppvisning tillsammans med alla andra barn och vuxna och även det tyckte hon att det var roligt. För oss blev det en bonus att se H som kan vara ganska blyg, blomma ut på scenen och fokusera totalt på uppgiften. Hon lärde även känna andra små kompisar och för henne är alla sociala kontakter bra. Vissa barn har kanske inte alls ett sådant behov.

Efter höstens badsemester insåg vi att våra barn måste öva mer på vattenvana eftersom de inte har så bra gener att brås på när det gäller just vatten. Jag lärde mig att simma precis innan jag fyllde 10 år och J var också ganska sen. Fortfarande är ingen av oss överförtjusta i vatten. Vi anmälde H till Baddaren även om det blev lite stressigt på onsdagseftermiddagarna men det var enda möjligheten att få tid. Detta är inget vi ångrar och hon har fortsatt även nu under vårterminen även om det också är en tid som inte passar så bra. Efter vår badsemester i mellandagarna ville O också börja på simning precis som H och då ordnade vi en tid även för honom, tillsammans med J eller mig. Detta är på lördagar kl. 10.00 - ingen stress, en aktivitet som vi gör tillsammans och en bonus är att den förälder som inte badar med O kan göra någon ensamaktivitet med H alternativt bara vara hemma tillsammans, vilket hon verkligen uppskattar.

I höstas fanns det bara dans för H på söndag kl. 17 alt lördag kl 11.30. Detta tyckte inte vi var alls bra så då bestämde vi att hon fick pausa lite med dansen. Hon ville istället gå på gympa och då provade vi det. Det visade sig dock vara en helt annan form av Knattegympa än vad som sades från början - alldeles för mycket riktig gymnastik med fokus mot tävling och prestation. Vi trodde mest att det skulle vara ett kul sätt att röra på sig. Dessutom var det dålig organisation och många tillfällen som föll bort och när kontinuiteten gick förlorad blev H lite försiktig och rädd och ville inte fortsätta. Hon ville återigen dansa och då gav vi med oss och anmälde till den inte så ideala tiden söndagar kl 17. Vi har dock sagt att både O:s simning och H:s dans får stå åt sidan om vi vill hitta på andra aktiviteter med familjen, är bortbjudna mm. O kommer nog inte att fortsätta på simningen till hösten eftersom han då måste gå utan förälder och det är han inte mogen för. Han är mycket mer tillbakadragen än H eller så är det bara det att han är yngre och behöver bli lite större innan det känns som om egna aktiviteter är något för honom. H har vid ett par tillfällen sagt att hon vill börja rida men just detta ska hon få tjata lite om och gärna vänta ett par år eftersom jag gärna ser att ett sådant intresse får hålla i sig i flera år. Av erfarenhet vet jag att det är dumt att barn börjar för tidigt på ridskola. De flesta slutar då efter något år.

En matlagningsstund i ensamhet

På söndagar går H på dans, den underbara tiden kl. 17... Eftersom någon måste laga mat ungefär vid denna tiden och denna någon alltid är jag så har J varit med henne på dansen alla gånger utom förra veckan (då vi skulle äta rester...) och idag ville även O följa med. Jag förberedde en grillmiddag och lyssnade på låtarna från gårdagens melodifestival under tiden. Måns Zelmerlöv vann med "Heroes" och det var helt rätt tyckte jag. Många av årets låtar är dock bra och vinner i längden - speciellt kul är det att Hasse "Kvinnaböske" Andersson fick så bra poäng och en nystart på "gamla dar". H och hennes kompisar nynnar på hans låt om guld och gröna skogar och jag nynnar på hans gamla låtar som poppar upp i huvudet. Varför, varför finns vissa av hans låttexter kvar i huvudet när jag inte minns bakgrunden till trettioåriga kriget, Falklandskrisen, vad derivata är mm. Tralla på "Dans på Vejbyängar" och sjunga hela texten till "Änglahund" - det tycker tydligen min hjärna är viktigt!

Jag förberedde inte bara middagen. Jag lyssnade inte bara på schlagerlåtar. Självklart, som alltid om jag är ensam mer än tio minuter och inte befinner mig på väg till eller från alternativt på jobbet, så vandrar mina tankar till antingen min pappa eller min faster eller båda i någon form av blandning. Idag funderade jag mycket på min faster och vår relation - eller kanske sorgen över att vi inte har någon direkt relation. Det poppar upp tankar om varför jag inte ringde till henne när H var nyfödd, varför jag inte höll kontakten 2005 när vi faktiskt under ett drygt år hade haft relativt regelbunden kontakt igen efter tre års total tystnad, varför jag inte åkte ut till henne och hennes man och visade L när hon var valp 2006, varför jag inte bara tog med mig J och köpte fika och körde inom dem 2007 när vi hade träffats osv.

Jag vet svaret på alla dessa frågor, det finns bra förklaringar till de flesta tillfällen som jag hade men ändå räcker inte dessa förklaringar till. Jag har ju haft oändliga möjligheter att kontakta henne och ändå inte tagit tillvara dem. Å andra sidan har även hon haft möjlighet att ta kontakt med mig men jag vet att den kontakt vi hade byggde på att jag eller min syster skulle hålla kontakten eftersom min faster ville att det skulle ske på våra premisser. Hon ville absolut inte tränga sig på och tyckte att det var vi som skulle bestämma hur ofta vi skulle ha kontakt. Åh, vad allt är svårt när det kommer till vår relation. Visserligen träffades vi i somras och har pratat ett par gånger sedan dess men jag känner ändå att det känns lika konstigt som det gjorde innan vi sågs i augusti. Då höll vi samtalen på en trevlig nivå och berörde inte alls det som hände 2001 eller åren efter. Vi pratade heller inte om vår brutna kontakt från 2005 och framåt och att vi faktiskt inte hade träffats på nio år - om man inte räknar när jag och L sprang på henne på ett köpcentrum i december 2008. Allt detta hade jag velat beröra i ett samtal på tu man hand. Det hade fått mig att må bättre efteråt även om det innan vi kom så långt hade varit en kraftansträngning och något som jag inte klarar vanliga veckor då jag måste fokusera på jobb, familj mm. Jag känner även att det är en väldigt egoistisk önskan - hon har kanske inte alls samma behov av ett sådant samtal även om jag är säker på att hon hade ställt upp. Jag vet bara inte om jag vågar föreslå att vi ska ses och prata om det som varit. Jag vet bara att det hade varit väldigt välbehövligt. Frågan är om jag är tillräckligt modig för att ta tag i detta. Jag tvivlar. Men hoppas. Hon är ju den enda som kan fylla lite av den tomhet som finns i hjärtat efter pappa. Och ändå är hennes beslut en anledning till att han aldrig fick en chans att vinna över sin cancer. Och ändå tycker jag så mycket om henne och saknar henne i mitt liv. Komplicerat.  

Utvecklingssamtal, vab och vårsol

Sedan sportlovet har minst ett av barnen varit hemma från förskolan nio dagar av tretton möjliga. Efter helgens magsjuka hade jag en liten förhoppning om att de nu skulle kunna vara friska fram till påsklovet men nej, nej... Igår vara H lite trött på morgonen, vi tempade men den visade ingen feber och hon sa att hon mådde bra så då blev det dagis. På eftermiddagen hämtade jag henne innan mellanmålet, vi fikade utomhus i fina vädret, barnen cyklade och jag gick med L innan det var dags att åka på simskolan. Farmor och farfar kom och passade barnen eftersom J och jag hade ett möte med banken. När vi kom hem vid sjutiden möttes vi av H som var trött och ville gå och lägga sig. Kände på pannan och mycket riktigt - feber... SUCK! O fick gå på förskolan och jag och H har myst hemma. O mår inte bra över för långa uppehåll från dagis så därför lämnade jag honom. Han fick cykla dit och var hur glad som helst. I eftermiddag blir det en tid på Vårdcentralen för att kolla upp H som har haft feber till och från i tre veckor. Ögonen är lite infekterade och hon hostar.

Igår hade jag utvecklingssamtal med I, som är H:s huvudansvariga pedagog. Väldigt trevlig och engagerad och det är hon som har gjort att hela avdelningen har fått ett lyft detta läsår. Hon hade bara positiva saker att säga om H - hon är alltid glad, pigg på det mesta, gillar att pyssla, leka rollekar och har inga problem att umgås med alla barn i gruppen även om hon har ett gäng tjejer som är hennes lite bättre kompisar. Omtyckt, artig, kan klä på sig själv, går på toaletten själv, trygg, trivs i sin familj och återberättar mycket om det vi gör hemma när hon kommer till förskolan. Intresserad av bokstäver och skapande och är mer än mogen för att börja förskoleklass. Härligt! Vi ska naturligtvis skriva lite information om hennes stamning till skolan men förskolan ser inte det som något problem och inga andra barn har någonsin anmärkt på hur hon pratar. Hon har inga problem att prata i grupp och har ett ordförråd som är mycket väl utvecklat för en sexåring så språket är det inga bekymmer med - bara lite med talet...

Igår fick vi också H:s skolplacering och vi fick den skola vi hade önskat, den som ligger precis bredvid förskolan. Mer information kommer efter påsklovet och sedan är det inskolning tre dagar i slutet av maj. Spännande tycker både H och hennes föräldrar! Kollade med fröken I om hon tyckte att det var ok att åka på semester en vecka fyra veckor in på terminen och det trodde hon absolut inte skulle vara några problem, särskilt inte eftersom H redan kommer att känna många av de barn som ska gå i hennes klass. Då kan vi njuta av en Mallorca-vecka i mitten av september med gott samvete!

Mitt i all sjukdom och vab har O tagit ett litet utvecklingssteg. Han har i stort sett varit torr på natten sedan han slutade med blöja på dagen och i förra veckan ville han sova i bara kalsonger. Jag tyckte att vi skulle vänta tills pappa var hemma och det gick han med på. I helgen kändes det inte optimalt när han var sjuk men nu har han sovit två nätter utan blöja och kommit ihåg att kissa på toaletten på morgonen. Duktiga, stolta, stora O! H slutade med blöja på natten i höstas så därför känns det väldigt tidigt att O gör det nu. H kissade i och för sig väldigt sällan i nattblöjan de sista månaderna men lika tidig som O är var hon absolut inte. Jag som trodde att det var vanligt att pojkar var senare än flickor... Det stämmer uppenbarligen inte alltid! Tilläggas ska kanske att O dricker tre deciliter välling det sista han gör på kvällen och ändå klarar han att hålla sig hela natten - det tror jag knappt att jag hade gjort...

Magsjuka, vår och lite annat

Det har varit en händelserik vecka sedan jag skrev sist. Barnen var på förskolan och jag jobbade som vanligt onsdag, torsdag och fredag - inga konstigheter alls. I fredags eftermiddag åkte vi ner till mormor i Falsterbo för att hämta L. Småkusinerna och min syster mötte upp så barnen lekte en stund och vi åt middag hos mormor innan vi åkte hem. O var gnälligare än vanligt mot slutet och ville inte äta trots att det serverades både köttbullar och pizza. Samtidigt gnällde han att han var hungrig men när han fick mat framför sig bara skakade han på huvudet. Jag rustade mig med hushållspappersrulle och plastpåsar eftersom det kändes som en överhängande risk att det skulle komma kräk under hemfärden, som tar en halvtimme. Ungefär halvvägs, mitt där motorvägen delar sig i Malmö, precis där det absolut inte går att stanna, gnällde O till, hostade och kräktes ner hela sig, bilstolen, golvet - ja, i stort sett överallt var det kräk på hans sida. H fick lätt panik och L som satt i framsätet (som tur var, brukar sitta i mitten där bak) blev också rädd. Jag blev också rädd eftersom det kom väldigt mycket kräk och det kändes som om O inte fick luft emellanåt. Jag körde av vid första möjliga avfart och körde in på en bensinmack, där jag kunde hämta lite vatten och fler plastpåsar. Lyckades på något sätt lyfta ut O ur bilen utan att sprida kräket och sedan var det bara att klä av den lille stackaren. Han skakade och frös och jag hade inga andra extrakläder än en fleecetröja så den fick han på sig tillsammans med filten som L låg på. Sjukt äckligt med kräk överallt - detta är ju J:s uppgift men han kom inte hem förrän ett dygn senare... Tog ut bilstol och golvmatta när vi kom hem, lät kläderna vara kvar i kassarna, torkade av det värsta, hissade ner alla rutor, öppnade takluckan och sen lämnade jag resten till J för sanering under lördagskvällen... Duschade O och stoppade honom i säng. H och jag satt i min och J:s säng och såg Let´s dance eftersom jag ville vara nära O för att höra om han kräktes igen. Det gjorde han - två gånger kräktes han utan att vakna och skrika först så det blev lite lakan- och pyjamasbyte... Jag mådde inte heller så bra och trodde ett tag att även jag skulle bli sjuk men det var nog mest psykiskt. Somnade inte förrän vid halv tre eftersom O sov oroligt och kräktes ytterligare två gånger men då lyckades jag hinna in i tid så att det kom i en behållare. H fick sova i J:s säng eftersom hon var lite uppskakad efter kvällens händelser - hon hatar när O kräks och är nästan paniskt rädd.

I lördags kände jag mig ganska sliten av för lite sömn och dessutom mådde jag fortfarande inte helt ok. O däremot var pigg som vanligt när han vaknade vid halv sju och ville ha frukost men fick vänta lite. Vi hade redan sen tidigare bokat biobiljetter till "Fåret Shaun" och det var det första han sa på morgonen, att vi skulle gå på bio. Eftersom han var helt som vanligt hela dagen och åt helt ok, bestämde vi att vi skulle gå på bio som planerat. J kom från flygplatsen kvart i tre och då hoppade vi andra bara in i bilen och åkte till bion som började tjugo över tre - det gäller att vara effektiv!

I söndags hade vi en fantastisk dag i skogen med våra vänner, familjen S. Vi gick en runda, grillade korv, barnen lekte, solen sken, L var lycklig. En otroligt fin första vårdag med riktig vårvärme! Våra vänner hade hittat ett ställe dit ingen annan har hittat och det var väldigt skönt att bara vara vi. Åker man till Skrylle, Torup eller andra mer organiserade platser är det alltid massor av folk och L kan då inte vara lös. Detta var lugnt och perfekt!

Jag vabbade igår eftersom O ännu inte hade ätit ordentligt och eftersom det var J:s första dag på det nya jobbet. Det var absolut en helt ok dag att vabba på - ännu en strålande solig och ganska varm vårdag så vi hann med lekplatsbesök och matning av ankor på förmiddagen, middagsvila och sedan cykelträning hela eftermiddagen. Grannflickan M kom också ut och ville cykla och då blev H peppad att prova att cykla själv och efter ett par försök med lite stöttning från mig gick det galant. Älskar denna tiden på året när det bara blir ljusare och varmare för varje dag. Varje år kan man fråga sig hur man kommer ut på andra sidan efter att ha överlevt vintern - men varje år gör man ju det på något mirakulöst vis! Sen vi fick barn tycker jag i och för sig att varje årstid och månad har sin charm och även om det kan vara lite kämpigt i november, januari och februari går tiden så otroligt fort så det är över på ett kick. Dessutom ska man ta vara på varje dag och värdesätta att man får vara med om även de som kanske är lite mörkare, regnigare eller tråkigare. Det är också dessa dagar som gör att man uppskattar vår och sommar desto mer!

Ovanlig men välkommen dröm

I natt drömde jag om min pappa. Det händer verkligen inte ofta, jag kan inte minnas när det hände senast. Jag drömmer ibland att han finns i mitt liv på ett eller annat vis men det är ytterst sällan på snart tolv år som jag har drömt om ett möte med honom. Ett samtal. En kram. Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att detta skulle hända oftare.

Det är en ofantligt skön känsla att möta pappa i drömmen. I verkligheten kommer det ju aldrig att hända så då är drömmen det jag kan hoppas på. I natt vet jag inte var vi var, i något varuhus tror jag, kanske till och med Ullared även om det inte alls såg ut som Gekås gör. Jag minns i alla fall att jag blev förvånad och frågade honom varför han valde att dyka upp där av alla ställen. Han svarade något bra men vad minns jag tyvärr inte. Han kom nerför en rulltrappa, som nedstigen från himmeln om man vill tolka det symboliskt. Jag var på väg upp men hann aldrig gå på så jag väntade på honom vid rulltrappans slut. Sen minns jag mest fragment men jag minns att vi kramades, att vi höll varandras händer, att vi pratade men inte om vad. Just händerna minns jag tydligt och den där speciella pappakramen som jag så gärna hade velat ha på riktigt igen. Jag vaknade ganska svettig och andades snabbt och det tog någon sekund innan jag visste var jag befann mig och som vanligt infinner sig en enorm besvikelse över att det bara var en dröm.

Åh, vad det gör ont i mig dagar som denna. När det kommer så nära och är så verkligt. Och trots det onda hade jag aldrig velat vara utan drömmar som denna eftersom de samtidigt skänker tröst. Han var klädd som på ett foto som jag har framme - i en kortärmad blåochvitrandig skjorta och beige chinos, lätt solbränd och där i rulltrappan, när han fick syn på mig, kom det där stolta pappaleendet som gjorde att hela han sken upp. Ingen kommer att titta på mig på samma sätt som han gjorde, med samma glädje, kärlek och stolthet. Min mamma har inte den förmågan och känner förmodligen inte likadant för mig som min pappa gjorde, J är min man och har inte lika lätt för att visa känslor som min pappa och kommer självklart heller inte att ha samma sorts känslor för mig som min pappa. Däremot hoppas jag att mina barn kommer att få uppleva att deras föräldrar ser på dem på samma sätt som min pappa betraktade mig, att vi lyckas förmedla och utstråla hur mycket vi älskar dem och hur stolta vi är över dem. Min pappa hade inte enbart goda sidor, det har ingen, men jag har lärt mig en hel del av hans mindre smickrande sidor och försöker att göra annorlunda själv där jag vet att han kände att han hade tillkortakommanden. Hans goda sidor vägde dock upp de svagare och utan hans kärlek och trygghet hade jag inte varit den jag är i dag. Min mamma och kärlek är ett knepigt kapitel och kanske är det därför som min pappa blev än viktigare för mig.

Jaha, då har jag skrivit och gråtit en stund så här på kvällskvisten, det var ett tag sedan sist. Jag ska leva på denna dröm ett bra tag. Det är konstigt hur det kan kännas så nära. I drömmen vet jag att jag tänkte att det var konstigt att det inte alls kändes som om han hade varit borta i nästan tolv år. Det kunde lika bra ha varit tolv dagar. Och ändå är det så ofantligt längesedan vi sågs. Och ändå inte.

Dagismotstånd

Våra barn är verkligen inga dagisbarn. Hade de fått välja hade de alltid varit hemma - de hade säkert gärna träffat andra barn för lek men helst i det egna eller kompisarnas hem. De är alltid pigga på utflykter och att upptäcka nya saker (åtminstone H och i och med att hon är det hänger O på) och har inga problem att umgås med andra barn i olika sammanhang (även här är H mycket mer framåt än O men han är ju å andra sidan några år yngre). Deras lugna personligheter krockar dock lite med att vara på en förskola som har över 120 barn fördelat på sex avdelningar. O är fortfarande på en småbarnsavdelning med 12-13 barn men detta tycker han är mycket och det blir ofta livligt med många barn på liten yta. På H:s avdelning går det 22 barn och det är alldeles för mycket och ljudnivån är tidvis fruktansvärt hög. Mer löpande band än omsorg och pedagogisk utveckling även om personalen är bra och försöker göra så gott de kan. H sover ju fortfarande middag de dagar vi är hemma och i och med att hon inte gör det på förskolan (hon får gärna men vägrar eftersom ingen annan gör det) blir det jobbiga dagar för henne.

Idag hade barnen egentligen kunnat vara på dagis. Igår var den stängd och H behövde ändå en dag till med vila men idag hade det varit fullt möjligt att båda hade gått dit. Eftersom jag inte hade en superviktig dag på jobbet valde vi ändå att stanna hemma även idag. De senaste dagarna har H uttryckt att hon inte gillar dagis, att hon helst inte vill dit, att hon vill vara hemma och ta det lugnt och att hon tycker att det är jobbigt att de är ute så länge (två timmar i rad efter lunch - säkert en period då hon är trött och hade behövt vila). Dessutom har hon blandade känslor för sin vän T, som hon har varit nära kompis med sedan T började på förskolan och flickorna var drygt 1,5 år. De har utvecklats åt lite olika håll och T är ofta väldigt dominant. H känner att T bestämmer för mycket och att hon inte får lov att leka med andra kompisar, som hon gärna vill. Hon tycker ändå väldigt mycket om T och vill gärna leka med henne också men det som blir svårt är när T är för dominant och H inte vågar säga till. Det hade varit skönt om H hade haft en pedagog som hon hade haft lite mer förtroende för eller tyckt lite mer om så att hon hade vågat be om hjälp i fler situationer men det gör hon nästan aldrig. Hon älskade sin första fröken, J, och eftersom J forfarande jobbar på O:s avdelning får hon en kram av H varje gång vi lämnar och hämtar O. J är helt fantastisk och alla barns favorit. När O slutar på den avdelningen till sommaren ska hon få en personlig present, som tack för våra fem år - måste bara komma på något bra!

Jag ringde i alla fall till förskolan idag och berättade läget så nu håller jag bara tummarna för att det blir bra imorgon. I perioder som dessa är det egentligen bättre att J lämnar men nu är han strax söder om polcirkeln i en vecka så då får det bli som det blir. O protesterade också mot att det är dagisdags imorgon men det gör han alltid så det tar jag inte på lika stort allvar. Som sagt, inga dagisfans - de borde ha varit födda ca 40-50 år tidigare när samhället såg annorlunda ut. Jag är glad att de inte har behövt vara där så långa dagar och att vi under de nästan fem år som har gått sedan H började, har klarat oss med halvtidstaxa trots att J har jobbat heltid och jag har jobbat mellan 60-90%. Tack vare att jag kan lägga 100 timmar på en fyraveckorsperiod klarar vi oss med hjälp av skolloven. Tre månader hittills har vi behövt heltidstaxa och då är de ändå inte på förskolan mer än 30-33 timmar per vecka. Det blir kanske lite mer nu när J byter jobb men å andra sidan börjar H ändå i förskoleklass till hösten så då är det ändå slut med lite senare morgnar.

Tre och en halv vecka kvar till nästa lediga lovvecka och sen går det snabbt mot sommarlov. Imorgon är planen att boka årets resa till Lollo och Bernie, tjoho!

Sammanbrott

Nej, det är inte jag som har hamnat i en svacka och fått ett sammanbrott. Jag bara måste skriva upp lite roliga saker som barnen säger så att jag inte glömmer dem - det är trots allt mest för deras skull som jag skriver.

Idag var barnen i vardagsrummet och jag i köket. Jag hörde att H försökte bygga en koja av två stolar och en filt men det gick inte riktigt som hon hade tänkt sig och klagomålen blev allt högre. Plötsligt kom O springande: "Mamma, du måste komma fort, H håller på att få ett sammanbrott!" Det är lite svårt att förstå det roliga i detta men när O, som inte alls på något sätt pratar rent, använder sig av ganska svåra ord, låter det extra roligt och väldigt gulligt. En stund senare när han skulle ta på sig sina nya skor, som han plötsligt idag tyckte var "så superfina" och valde själv, kommenterade han att han förra gången han skulle ta på dem, hade fått ett sammanbrott - och det stämde verkligen. Antagligen använder J eller jag detta ord utan att tänka på det, annars hade han nog inte snappat upp det. Tror att det är bra att han kan sätta ord på det som händer eftersom det är ett tillstånd som uppstår en eller flera gånger per dag. I fredags blev han helt vansinnig när jag inte kunde laga en legobil på rätt sätt - han grät, skrek, slog sig själv i huvudet och darrade till slut i hela kroppen. Efter de ca tjugo minuter som dessa utbrott brukar ta, tystnade han, kröp upp till mig och H (vi satt i min och J:s säng och läste en bok innan middagsvilan) och sa "nu ska jag bara lugna mig lite till, mamma" och sen är han sitt vanliga glada jag igen - som tur är!

Idag har H varit på uselt humör i stort sett hela dagen och retat O, varit taskig mot honom och gjort dumma saker - störig helt enkelt. Till slut, när hon hade retat honom upprepade gånger i bilen och tagit hans saker fastän vi hade sagt att konsekvensen om det hände igen skulle bli att hon inte skulle få se mer än ett av de vanliga två barnprogrammen på kvällen, så tog vi bort ett barnprogram och hon lugnade ner sig och protesterade inte alltför mycket (hon vet att det inte är lönt eftersom vi alltid är konsekventa när kvällen kommer och det är dags för barnprogram - de väljer vars två program på SVT Play som är ca 10 min per program). När nu kvällen kom frågade O vad hon skulle se och då svarade hon "Max och Ruby". Egentligen inget konstigt med det eftersom hon brukar se det programmet ibland men när hon gör det vet hon att det bara blir ett program eftersom ett avsnitt är 20 minuter. Nu hade hon dock väldigt smart tänkt ut att hon skulle få se ett program och då valde hon ett långt. Jag berömde henne för hennes smarta tanke men hon fick ändå tänka om och välja ett program som var 10 minuter.

L är lämnad hos mormor och J packar för en vecka i Norrland. Jag vabbat imorgon och kanske eventuellt på tisdag men på onsdag hoppas jag verkligen att båda är friska för då måste jag jobba. Farmor och farfar är standby så det ska vara lugnt men det känns som om framför allt H hade mått bra av lite lek med kompisar så jag hoppas på förskolelämning!