Ibland behöver man påminnas om att livet är här och nu och att man måste ta tillvara varje dag. I förra veckan berättade en väninna till mig om en som hon känner som innan jul fick ont i nacken. Det blev värre och hon sökte hjälp av naprapat. Efter det besöket blev det ännu värre och hon sökte då vård eftersom hon även hade tappat kraften i sina armar och hade ont i ryggen och ena benet. Hennes infektionsvärden var skyhöga så hon fick röntgen direkt och då hittades en stor tumör i nacken samt flera längs ryggen. Hon hade även en tumör i bäckenet som påverkade benet. Vården levererar verkligen i detta fallet och under denna och förra veckan har hon genomgått undersökningar och gjort förberedelser för behandlingar. De har hittat modertumören i ena lungan och även en tumör i levern. Hon har drabbats av den sortens lungcancer som främst drabbar kvinnor som aldrig har rökt och som har ökat markant de senaste trettio åren. Prognosen är tyvärr inte särskilt god om man får tro allt som går att googla sig till.
Jag är inte så bra på att hantera cancer. Det är jag aldrig men särskilt inte när det kommer så här nära. Jag vet vem hon är eftersom vi är uppväxta i samma by och hon gick i samma klass som min bästa kompis lillasyster. Hon har dessutom jobbat på H:s skola när H gick i förskoleklass. Förskoleklassen var delad i två grupper och H var i den ena medan hon jobbade i den andra men på morgnar och eftermiddagar träffade man ju på alla pedagoger så jag har så klart pratat med henne ett antal gånger. Hon har en öppen Facebook och i måndags gick jag in och läste det hon hade skrivit de senaste månaderna. Det tog mig verkligen hårt, så hårt att jag fick vänta en halvtimme innan jag åkte till jobbet. Jag behövde samla mig och få stanna i detta fruktansvärda som har drabbat en 45-årig tjej med två tonårssöner. Hon har sedan dess funnits i mina tankar men jag har tvingat mig själv att göra något bra av situationen. I mitten av veckan var jag tvungen att skriva till henne på Messenger eftersom det inte kändes bra att "tjuvläsa" på Facebook och inte höra av sig. Jag berättade att det hemska som hon går igenom har hjälpt mig att ta tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. I tisdags skickade jag remiss till Bäckenbottencentrum i Malmö för att få hjälp med mina förlossningsskador. Det är inga regioner som är roliga att söka hjälp för men eftersom det blir värre och värre måste jag göra det. Nu var ett bra läge, för vad är en mindre återställande operation, visserligen i otrevliga regioner, jämfört med det som den här tjejen kommer att behöva utsättas för...
Jag har även fått fart när det gäller att ta tag i arvet efter mamma. En medarbetare på jobbet som är ekonomiskt intresserad och håller på med aktier och andra placeringar på fritiden, har hjälpt mig med lite råd tidigare och i måndags kom vi att prata om det igen eftersom börsen har gått ner. Jag mailade vår bankkontakt och har nu dels flyttat pengar till Avanza och köpt en del fonder där och dels börjat föra över pengar från SEB där arvet fanns till den bank vi har. Jag vet att jag har förlorat massor av pengar genom att ha en större summa pengar stående på ett vanligt bankkonto men jag har helt enkelt inte haft tid och lust. Jättelöjligt egentligen eftersom det är hur enkelt som helst att flytta pengar med bara ett par knapptryckningar... Lite ADD tror jag allt att jag har! På en vecka känns det dock som att jag har ändrat mindset och försöker tänka mer här och nu. Kanske går det över igen men jag ska försöka att hålla i det och hela tiden ha den cancerdrabbade tjejen i bakhuvudet för att komma ihåg att uppskatta livet med allt det för med sig,
Jag fick min tredje vaccination den 17 januari vid lunchtid. Morgonen efter vaknade jag med en skum känsla i kroppen och under förmiddagen satt jag på jobbet och frös så att jag skakade och hackade tänder. Jag hade ett par viktiga möten den dagen som jag inte kunde avboka så det var bara att kämpa på. Ett av mötena var kring ett personalärende på den andra enheten som var helt galet! Ett av de otrevligaste möten som jag har varit på. Jag var mest observatör och med som ett stöd för att min chef inte skulle vara ensam men i efterhand hade det varit bättre att hennes chef var med. Medarbetaren som det gällde hade tagit med sig en stödperson som vi trodde var facklig. Denna person var en av de otrevligaste personer jag någonsin har träffat. Sjukt obehaglig och attackerade min chef efter mindre än en halv minut. Det går inte att beskriva för den som inte var med men det var verkligen något utöver det normala! Vår HR-specialist var med på länk och grep in emellanåt men annars var det bäst att låta denna sjuka människa hållas. Medarbetaren som det hela handlade om sa inte mycket. Efteråt bröt vi samman totalt - lika bra att skratta åt det hela... Vi kollade upp vem denna hemska människa var och det visade sig att hon inte alls tillhörde något fack utan var en märklig och udda person som har ett företag som erbjuder hypnos och andlig vägledning. Det förklarade en del av hennes konstiga uttalanden... Efter detta möte hade vi ytterligare ett viktigt möte som jag kunde ta hemifrån och därefter skulle jag leda ett nätverk med lärare och rektorer som skulle träffas alla tillsammans för första gången. Min uppgift var främst att styra dem till olika digitala rum och när jag hade klarat av det däckade jag i sängen med datorn och mötet igång men utan bild... Under kvällen blev jag ganska dålig i hög feber och dagen efter jobbade jag inte många knop eftersom jag kände mig helt överkörd.
I sängen den tisdagen producerade jag i alla fall en annons som jag la på Facebook där jag efterlyste en ponny till H och bad alla mina hästvänner att dela. Oj, vad det har regnat in svar efter det! Det var tur att jag låg i sängen den dagen och dagen efter och kunde svara på allt eftersom jag inte hade något annat att göra. Vissa ponnyer var så klart inte intressanta men en hel del kan vi åka och titta på. Alla är ju tyvärr inte här nere men på sportlovet kanske vi kan ta en lite längre tur. Idag ska vi titta på en ponny och imorgon på en annan. Nästa helg hinner vi med två och sen får vi se vad som händer. Lite väl spännande för min smak, egentligen... Lilla B:s ägare har i alla fall erbjudit att vi kan ha en ponny där tillfälligt och det känns bra för då har vi i alla fall en box klar. J letar transport så det ska vi också åka och titta på. Med lite tur får J hem sin nya tjänstebil som har dragkrok i mitten av februari och då känner vi oss lite mer redo för hästlivet.
Smittspridningen är på galna höjder och var och varannan människa är antingen sjuk själv eller i karantän. De som vet säger att peaken ska vara nådd denna vecka och att det sedan ska vända neråt - håller alla tummar för att det stämmer! Min syster och hennes familj kom ut ur karantänen så att vi i alla fall kunde fira min systerdotters födelsedag i söndags men annars är det inte mycket socialt liv... J har också fått sin tredje spruta (och blev lika dålig som jag) så vi borde klara oss. Efter det beslut som Folkhälsomyndigheten tog i veckan om att inte rekommendera vaccination för 5-11-åringar, känns det bra att vi väntade med H. Hon är ju mer som en elvaåring när man tänker på fysisk utveckling och verkar inte få Covid eftersom hon inte fick det när J var sjuk i våras och heller inte nu när skolan har varit så hårt drabbad. Om det blir en fortsättning på olika varianter av Corona till hösten får vi ta ett nytt beslut då.
I torsdags fick jag lite oväntat nedstämda tankar kring min mamma. Jag körde J;s bil och han lyssnar ofta på Sarah Brightman. Just när jag och H satte oss i bilen spelades "Time to say good bye" och då poppade det upp tankar från mammas begravning där vi spelade den innan avskedet. Musiken tog mig tillbaka till stunden i kyrkan och det var verkligen en fin begravning. Finare än vad hon var värd, tänker jag så här i efterhand. En av mammas äldre väninnor som hade varit på många begravningar sa att detta var den finaste hon varit på och att hon skulle berätta för sina barn så att de kunde göra något liknande för henne. När jag tänker på mamma är jag antingen tom på känslor eller arg eller besviken. Det är väldigt länge sedan jag ändå kände någon form av ömhet när jag tänker på henne men lite sipprade fram häromdagen. Det blev ett fint avsked men bilden som gavs måste ha varit att hon var en fin och saknad mamma och den bilden stämde inte då och gör det definitivt inte nu. Vi ville skapa en fin stund för oss själva, för våra barn och för alla gäster men det var mer för vår skull än för att hylla mamma. Hade vi vetat då, det vi fick reda på sen, hade den nog sett annorlunda ut. För mig kommer begravningsdagen alltid att vara en viktig dag. Att få se min faster och farbror tillsammans och att våra tre familjer kunde mötas igen betydde allt. Den dagen bär jag med mig i hjärtat resten av livet som en av de finaste och starkaste och den hände tack vare mamma och det är jag henne tacksam för.
Dags att äta lunch för att sedan ge sig ut i den annalkande stormen och titta på en fin ponny som vi eventuellt kan få låna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar