Krig... 2022?!

Det här inlägget påbörjade jag för snart en månad sedan men kom inte längre... När jag skrev senast hade kriget i Ukraina pågått i ett par veckor och nu är det över fem veckor sedan Europas säkerhetsläge snabbt förändrades till det sämre. Mycket sämre. Jag följde nyheterna och olika tidningars uppdateringar många gånger per dag. Till slut kände jag att det påverkade mig för mycket och begränsade mig själv så att jag bara läste/tittade morgon, eftermiddag och kväll. Den senaste veckan har det rapporterats klart mindre om kriget än i början. Det är fortfarande precis lika hemskt men kanske har händelserna tappat i nyhetsvärde för tidningar och TV? Att det skulle bli krig i Europa 2022 hade nog inte många sett komma. Det är galet att mänskligheten (eller Putin) inte har kommit längre än så. Krig känns så primitivt och kastar oss tillbaka många årtionden när det gäller demokrati, jämställdhet och utveckling.

Den 24 februari var det sportlov och vi hade för länge sedan bokat en hotellnatt i Helsingborg. Jag behövde jobba på förmiddagen eftersom jag hade en träff i det ledarutvecklingsprogram som alla kommunens chefer går. Vår kursledare, en erfaren psykolog med rötterna i Estland, var professionell när vi inledde med att förfasas över Putins beslut. Hon sa kort att hon helst inte pratade om det som hade hänt utan ville fokusera på vår agenda och det gjorde hon sedan på ett bra sätt. Jag kände däremot att mina tankar var någon helt annanstans och hade svårt att bidra på samma sätt som vanligt. Vi åkte mot Helsingborg vid lunchtid och hade en trevlig eftermiddag och kväll. Barnen hade valt att vi skulle bo på ett hotell som vi hade sett senast vi var i Helsingborg så det gjorde vi. Det hade dock inga familjerum så vi fick ha två rum och de låg tyvärr inte bredvid varandra utan i olika delar på samma våning. H messade mig att jag skulle titta ut genom fönstret när vi slappade lite inför middagen men genom vårt fönster såg vi inte det barnen såg eftersom de hade rum i ett annat väderstreck. På Kärnans trappa hade folk samlats med Ukrainska flaggor och tända ljus. De sjöng sånger, troligen på ukrainska eller ryska, och jag var tvungen att föreviga detta ögonblick. Även utan detta tror jag att jag för alltid kommer att minnas vad vi gjorde den 24 februari 2022 men det kändes viktigt att dokumentera det i bild. Vi åt middag på en fondue-restaurang som vi hade hoppats mycket på efter att Malmös kända fondue-restaurang stängde i samband med pandemin och inte har öppnat igen förrän nu i veckan. Vi blev ganska besvikna över både mat och bemötande och dessutom blev vi fattiga på kuppen. Det var absolut inte värt de pengar vi betalade och till Oasen i Helsingborg återvänder vi inte! På fredagen åkte vi över till Helsingör, bara för att känna att vi kunde göra det utan en massa meck. O var inte överförtjust så vi stannade inte så länge men det var roligt att vara utomlands för en kort stund i alla fall!

Förutom att kriget upptar mycket energi och tankar gör även vårt hästletande det. Det är ju ett lyxproblem i sammanhanget men tar enormt mycket tid. För H är det en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan och hon har i princip velat ha alla ponnyer vi har tittat på. Det har dock varit nyttigt att titta på många och kanske, kanske har vi nu hittat rätt... Vågar knappt skriva det och vågar knappt tänka på hålet den kommer att skapa på bankkontot men den var trevlig på alla sätt och då tänker jag att mormor och morfar får sponsra lite. Förhoppningsvis går den att sälja igen när H är för gammal eller för lång eftersom den bara är 11 år och då kanske vi kan få tillbaka lite pengar. Vi köper nog ponny när de är som allra dyrast men det finns inte mycket vi kan göra åt det. Idag var vi och provade ytterligare en ponny som de ville ha nästan lika mycket pengar för som den igår och då blev helt plötsligt den igår ganska billig...

Ponnyn idag stod utanför Höganäs och därför tyckte J och jag att det kunde vara kul om hela familjen åkte iväg på en liten utflykt. H och jag har varit på många turer på egen hand så nu gjorde vi en liten plan som vi tänkte att O kunde gå med på. Mutan var att handla lördagsgodis i favoritaffären på Väla-området i Helsingborg. När vi presenterade idén i onsdags var O med på det men han missade att vi behövde åka klockan 10. På förmiddagarna på helgen vill han vara hemma och leka ostörd på sitt rum i lugn och ro och när han igår kväll insåg att vi behövde åka så pass tidigt bröt han samman totalt och skrek och grät i två timmar. Han prövade sina föräldrars tålamod och kunskaper i lågaffektivt bemötande... I morse var han fortfarande sur men hade kapitulerat och satt påklädd och klar i bilen när det var dags att åka utan att vi behövde tjata. Troligen kommer han aldrig att få en diagnos eftersom han är högfungerande på väldigt många sätt, speciellt i skolan, men han har helt klart starka autistiska drag. Vi måste vara väldigt fyrkantiga i många saker för att hans och våra liv ska fungera hyfsat smidigt. Vi villkorar till exempel alltid hans speltid på helgerna med att han först måste gå ut. Att ha en "utestund" som han själv kallar det, ser han nästan som ett straff. Det är mycket skrik och panik de helger då han inte vet vad han ska göra. Det brukar sluta med att han cyklar eller sparkar sparkcykel en runda men alltid efter vilda protester. Någon enstaka lördag eller söndag har han fått slippa under vintern om det har ösregnat eller blötsnöat men annars måste han ut minst en kvart, gärna längre. För några veckor sedan kom han ner från sitt rum på morgonen när han hade vaknat, klampade genom korridoren och kastade sig i vår säng och grät. Vi hann bli lite oroliga att han hade skadat sig eller något liknande innan han ropade "men det är ju sol ute, då måste jag gå ut idag!". De flesta andra hade nog uppskattat en strålande helgmorgon med klarblå himmel men inte vår O...

Det är väldigt sällan som han har kompisar hemma. Han trivs bra på egen hand och bryr sig inte så mycket om vad andra kompisar gör utan leker gärna själv. När han ibland leker med kompisar har de alltid jätteroligt så han behöver en liten knuff då och då för att göra detta. Det är lite trist att han har ganska speciella kompisar som också är ganska introverta och inte har behov av att umgås. Deras föräldrar tar sällan eller i princip aldrig några initiativ till att barnen ska ses utan de gånger det händer är det vi som ordnar och barnen som kommer hit. Det gör absolut ingenting men det blir lite tjatigt att bara vi frågar. Förra helgen var O ute på sin sparkcykelrunda och då mötte han flera av sina kompisar som också var ute och cyklade. Det visade sig att de hade kommunicerat via Fortnite och bestämt träff genom att prata i spelet. Jag trodde aldrig att jag skulle uppmuntra O till att spela Fortnite men eftersom i princip alla hans kompisar gör det har vi flera gånger frågat om inte O också vill göra det. Han har dock inte varit ett dugg intresserad men efter händelsen förra veckan bestämde vi att J ändå skulle ladda ner det och se om O kanske kunde tycka att det ändå var kul. Igår eftermiddag gjorde de det och självklart tyckte O att det var hur kul som helst och spelade både igår kväll och i morse (spel innan utestund eftersom det var en utflykt som han inte gillade - en eftergift i det annars mycket fyrkantiga upplägget...). Ikväll spelade han med våra vänner familjen S:s äldsta son och kommunicerade via telefonen och jag hörde på de glada utropen att de hade väldigt roligt!

Annars har det inte hänt så mycket utöver det vanliga. Förra lördagen blev i och för sig lite annorlunda. J och barnen skulle åja till farmor och farfar och överraska med brunch tillsammans med J:s syster och hennes familj eftersom farfar hade fyllt år och jag skulle iväg och döma. På morgonen var H lite ledsen över att det tar så lång tid att hitta ponny och då pratade vi om att vi kunde kolla när nästa klubbtävling var på ridskolan. Vi låg i sängen i godan ro och kollade detta när vi insåg att det var då, den dagen, med start kl. 13.00... H blev helt förtvivlad eftersom hon hade sett mycket fram emot att rida en speciell ridskoleponny på tävling under våren. Jag fick dra igång värsta kedjan av fixande för att ordna så hon kunde starta och att det fanns någon som kunde hjälpa henne. Jag kunde ju inte avboka mitt domaruppdrag med så kort varsel så J fick åka direkt från sina föräldrar till stallet och H hann inte följa med och fira farfar utan fick ordna lunch och förberedelser av ponnyn på egen hand. Till slut löste det ändå sig bra, H red och kom tvåa. Jag dömde hela eftermiddagen och kastade mig sen hem för att direkt åka vidare och fira min ena guddotters 18-årsdag. En maxad lördag minst sagt! Helgerna i mars har gått åt till mycket domeri och hästtittande så det har nästan inte känts som om jag har varit ledig. Satsar på lite lediga dagar under påsken istället... 

Efter hand som jag skriver kommer jag på att det ändå har hänt en del utöver den vanliga vardagslunken. Oroligheterna i Europa ger en spänning i vardagen som jag gärna hade varit utan men det vanliga vardagslivet här hemma måste ju ändå rulla på. Våra grannar har en ukrainsk mamma med två barn och deras mormor boende hos sig men på jobbet har vi inte fått några flyktingar ännu. I mars hann jag vara en natt på Ystad Saltsjöbad på ledarutvecklingsutbildning och två nätter i Göteborg i samband med Nordiska Skolledarkongressen. Den inleddes på sämsta tänkbara vis eftersom två lärare på Malmö Latinskola dödades på kvällen precis när vi hade kommit upp. Jag och min chef körde bil men min nya kollega åkte tåg och delade kupé med den ansvariga rektorn från Malmö, som fick vända hemåt direkt när han hade kommit upp. Usch! Det var mäktigt och fint att inleda kongressen med en tyst minut som alla 1500 skolledare deltog i men händelsen la självklart sordi på stämningen. Jag tror att alla tänkte "tänk om det hade varit mina lärare eller min skola (eller jag själv) som drabbades".

Imorgon ska jag inte göra många knop. J ska packa och åka till Spanien för att vara borta hela veckan och jag ska rådda det mesta här hemma på egen hand. Det är inga större problem nu när barnen är stora men lite extra meck blir det vissa dagar. Jämfört med situationen för familjer i Mariupol är det dock mer än hanterbart och jag ska inte klaga en sekund, bara vara tacksam.